I slutet av en gropig skogsväg ligger Pias röda sommarstuga. Det är här i Roslagen som hon samlar krafterna. Pia Sundhage bor sedan nästan tre år i Charlotte, North Carolina, men det liknar mer en basecamp än ett hem. Oftast är hon på resande fot. Som förbundskapten för USA:s damlandslag i fotboll har hon ett arbetsområde som är lika stort som Europa. Spelarna spelar i sina respektive klubblag halva året. Då sammanförs hela laget varannan månad ungefär och däremellan besöker hon klubbarna och coachar via mail och telefon. Pia Sundhage och ledarteamet peppar spelarna, har koll på formen och hittar övningar som passar var och en. Och så tittar hon på fotboll världen över.
Precis till vänster när vi kliver in i stugan står en stor svart flygel. Den tar upp en stor del av det inte så stora huset. Pia berättar att hennes mamma hade 17 syskon och drömde om att få spela. När hon började tjäna egna pengar köpte hon den här flygeln. Själv lärde sig mamman aldrig att spela på den, men Pia och hennes fem syskon gjorde det. När mamman dog forslade Pia den enorma möbeln från Ulricehamn i Västergötland, in genom den låga dörren i Roslagsstugan, och stagade upp golvet så att det skulle hålla. Och där lär den stå kvar. Ut kommer den inte.
Det är nu andra gången vi träffas. Hon berättar mycket, är vansinnigt intresserad av fotboll och har en analys av det hon säger som till stor del handlar om ledarskap och om att vara kvinna i en mansdominerad värld.
Två dagar tidigare sitter vi på Kulturhusets restaurang mitt i Stockholm med Pias mentor Elisabeth Solin. De båda kvinnorna kommer direkt från en föreläsning de hållit tillsammans. Den handlade om hur man leder med glädje, vilket också är titeln på deras gemensamma bok Spela på bästa fot – att leda med glädje. Den kom ut under våren och blev uppmärksammad som den viktigaste ledarskapsboken på länge.
Boken bygger på Pias dagbok, som hon fört från det att hon blev förbundskapten för USA:s damlandslag i fotboll tills det vann OS-guldet 2008. Dagboken varvas med Elisabeth Solins reflektioner utifrån hennes perspektiv som ledarskapsutvecklare, där hon drar paralleller med ledarskapet i det ”vanliga” arbetslivet. Elisabeth har lång erfarenhet av att arbeta med chefer.
– Och hon kan ingenting om fotboll, säger Pia. Därför valde jag henne som mentor. Det och för att hon är kvinna. Hon förstår de situationer jag hamnar i för att jag är kvinna i en fotbollsvärld som fortfarande är männens. Och så är hon bra!
När Pias landslag tog OS-guldet förlängdes kontraktet i USA med fyra år. Nu är siktet inställt på VM nästa år och OS året därpå. Pressen är stor, det är bara guld som räknas för världens högst rankade landslag i fotboll.
– Det är häftigt med den pressen, säger hon. Men viktigare än att vinna är att man flabbar. Det är det viktigaste av allt. Tänker man bara på att vinna låser man sig.
Flabb. Västgötskt så det förslår. Utan skrattet hade hon inte stått ut. Det är så mycket motgångar i fotboll. Inte då minst för en kvinna som spelar. Om hon tänker på det för mycket kan hon bli bitter. Som förbundskapten för världens bästa damlandslag i fotboll tjänar hon högst hälften av vad en man i motsvarande ställning gör. Hon flyger kors och tvärs över världen i turistklass. Männen flyger business.
– Jag njuter av de 90 minuterna när matcherna spelas. Det är min räddning.
Elisabeth håller med Pia om att en av hennes styrkor som ledare just är förmågan att vara närvarande. Målet är tydligt, menar Elisabeth, tydligare än för de flesta chefer. Det handlar om att vinna.
– Men för mycket fokus på att man ska vinna ger kramp. Hon njuter i stunden och har roligt och det färgar av sig på spelarna. Precis som för chefen – tycker chefen att det är kul påverkas medarbetarna av det.
Kulturen och stämningen i laget bygger på positiv feedback spelarna emellan. Det får man träna på, för att ge varandra beröm kommer inte alltid av sig själv.
– Inom laget ska man hjälpa varandra att spela på bästa fot, säger Pia. Ge varandra förutsättningar att göra sitt allra bästa.
En av Pias starka sidor som ledare är att hon reflekterar mycket. En tiondel av hennes tid är vikt åt reflektion.
– Det hörde jag på en föreläsning någon gång och det håller jag fast vid, säger Pia. Att skriva dagbok är en del av reflekterandet.
– Det om något borde chefer i det vanliga arbetslivet ta efter, säger Elisabeth. Få chefer gör det. De kanske säger att de gör det, men det är ovanligt. Att stanna upp kostar på, det är lättare att bara springa vidare.
– Jag resonerar med mig själv och ställer mig frågan om det jag gör verkligen stämmer överens med min värdegrund, säger Pia.
Värdegrunden gör att ingenting lämnas åt slumpen. I den finns glädje som den sanna motivationen, tålamod, tron på att människor vill ta ansvar och att man ska handla efter bästa förmåga.
– Jag kan inte lära dig något, men jag kan kanske ge dig redskap så att du kan göra ditt bästa, säger Pia.
– Som värdegrund i arbetslivet fungerar det lika bra. Att ge positiv feedback, att göra varandra bra, kanske framför allt att låta medarbetarna ta eget ansvar, säger Elisabeth.
Annars är båda överens om att det haltar betänkligt när man jämför idrottsledaren med arbetslivsledaren. Förutsättningarna på två viktiga punkter skiljer uppdragen åt. Idrottsledaren leder ett team av de bästa av de bästa – åtminstone på elitnivå. De vill mer än något annat vara där. Den som inte håller måttet, åker ut omedelbart. En chef i det vanliga arbetslivet har oftast de medarbetare de har, motiverade eller inte, kompetenta eller inte, och medarbetaren stannar för det mesta till dess att hon eller han själv bestämmer sig för att sluta.
Att vara ledare i USA skiljer sig på många sätt från att vara ledare i Sverige. Pia Sundhage är själv, som så många svenska idrottsledare, fostrad i föreningslivet. Hon använder ordet solidaritet, hon säger att hon vuxit upp i en tid där klubblaget betydde allt. I USA får hon höra att hon inte är amerikansk till sättet, de är mer gåpåiga och pushiga, säger hon. Men en urtypisk svensk ledare säger hon sig inte vara.
– Jag tycker att du har din egen stil, säger Elisabeth.
Egen stil, det har nog Pia alltid haft. Hon har liksom inte passat in.
– Jag har alltid varit udda. Jag känner mig fortfarande väldigt udda. Jag blev aldrig mobbad som barn, men jag gjorde inte som de andra tjejerna. De klädde sig i kjol, hoppade rep och hystade boll. Jag spelade fotboll med grabbarna. Jämt.
När hon var sex år spelade hon i ett pojklag. Då fick hon heta Pelle när det var match. Varför visste hon inte men det var helt okej. Redan som 11-åring spelade hon i damlaget i Ulricehamn. Sedan följde en rad klubbar där Pia varit affischnamnet under sin karriär. Under tiden utbildade hon sig också till idrottslärare. Hon spelade över hundra landskamper och slutade motvilligt när hon blev skadad. Då var hon 36 år och var spelande tränare i Hammarby.
–Utan den klubben hade jag inte varit där jag är idag. Spelarna där gjorde mig till en bra ledare.
Svensk damfotbolls historia löper parallellt med Pia Sundhages egen karriär. Hon säger att det är ett privilegium att ha fått vara med på den resa då damfotbollen utvecklades från en sport som utövades av ”manhaftiga kärringar" till att bli en folkrörelse. I Sverige idag är fotbollen den sport som har flest antal utövare både bland flickor och pojkar. På elitnivå stöter tjejerna på ett rejält glastak, likt det i arbetslivet. Sämre villkor, sämre löner, mindre ansett.
– Där kvinnorna tar plats, där sjunker statusen – som i arbetslivet, fyller Elisabeth Solin i.
Pia Sundhage var ett av de namn som nämndes som tänkbara efterträdare som förbundskapten för herrarnas fotbollslandslag då Lars Lagerbäck slutade i vintras. Hade hon fått frågan hade hon klart funderat på den, säger hon.
– Det handlar inte om jag skulle klara det. Spelet är detsamma och allt runt omkring bollen är detsamma. Frågan är om herrarna hade varit mogna för en kärring som ledare. Jag tror inte det.
Dagen med Elisabeth Solin avslutar hon med att hålla en kort presentation av boken på en författarkväll med kvinnliga författare. Pia berättar att hon inte alls ville svara på moderatorns fråga ”varför hon blev tränare” utan svarade på en fråga hon tyckte var mer intressant ”hur det är att vara kvinna och ledare i en mansdominerad värld?” Sedan sjöng hon ”The times they are a-changing” för publiken, precis som hon gjorde för tjejerna i det amerikanska landslaget när hon träffade dem första gången. Pia gillar Bob Dylan och hon sjunger gärna och bra. Det hade blivit alldeles tyst i publiken någon sekund, sedan utbröt jubel både i publiken och bland de andra författarna.
De här dagarna är Pia i Sverige för att prata om boken och titta på fotboll. Nästa gång hon kommer hit blir inte förrän i november. Trädäcket vid den lilla sjön kommer att stå tomt och ekan kommer att ligga uppdragen på land. Att bo i kappsäck sliter. Särbon Marie finns kvar i Örebro och hemlängtan tär.
– Det är ett race nu och två år fram till OS. Sedan flyttar jag hem igen.
Väl hemma I USA åker hon till Boston för att se matchen Boston - Gold Pride och Marta. Sen blir det ett landslagsläger och match mot Tyskland. Därefter direkt till Kina för att titta på Asiens VM-kval och hålla i en kurs för 25 kinesiska spelare. Sedan tillbaka till Charlotte igen.
– Jag har världens bästa jobb. Bara så du vet ...
