När patientsäkerheten hotades var måttet rågat. Chefen sa upp sig. Och Göran Lingman tycker fler chefer bör följa sin inre kompass och protestera mot nedskärningar och omorganisationer.

Text: Agneta Nordin

I tio år arbetade Göran Lingman som chef för kvinnokliniken i Lund. Efter sammanslagningen för ett par år sedan, till en storklinik, har han lett förlossnings- och kvinnoklinikerna i Malmö och Lund. När politikerna i regionen i höstas presenterade ett nytt organisationsförslag, om att lägga ut gynekologin i primärvården, fick han nog. Redan ett år innan hade regionen flyttat mödravården från kvinnokliniken, med dåligt resultat.
– Vi har arbetat upp en bra organisation. Vi har effektiviserat vårt arbetssätt och visat bra resultat. Jag kunde inte ställa upp på politikernas planer igen.
Han säger att det var omöjligt för honom att arbeta kvar under de nya förhållandena, mot sin egen övertygelse.
– I förlängningen handlar det faktiskt om lojalitet mot arbetsgivaren, att säga upp sig när man inte är nöjd.
Göran Lingman har en inre trygghet. Den säger han kommer från barndomen. Att ha vuxit upp på flera platser och i olika miljöer, har lärt honom att anpassa sig.
– Jag är inte orolig för förändringar och jag har ingen övertro till auktoriteter. Vad vi vet har vi bara ett liv, det måste vi ta vara på.

När Göran Lingman var klar med sina medicinstudier gjorde han AT-tjänst i Helsingborg. Därifrån har vägen gått i slingriga banor från forskningstjänst i Saudiarabien och till klinikchefstjänsten i Lund. I Saudiarabien, där han var under två år i slutet av 1980-talet, drev han ett forskningsprojekt om blodtransfusion på ofödda barn.
– Det var spännande och utmanande år. Jag går i gång på sånt som inte är helt enkelt.
När han 2003 tillträdde tjänsten i Lund var det stor turbulens på kliniken. 25 barnmorskor hotade med att säga upp sig och spänningarna mellan ledningen och personalen var stor, berättar Göran Lingman.
– Jag la många timmar på att vända riktningen. Jag är av den uppfattningen att styrkan finns hos medarbetarna. Strikt hierarkiska organisationer är inget för mig. Jag vill prata med medarbetarna och fördela ansvaret.

Problemen på kliniken vändes till slut till framgång, säger Göran Lingman. Idag är Lund världsledande på tumörbehandling av gynekologisk cancer, med robotkirurgi som specialitet.
– Jag är mycket stolt över det vi byggt upp tillsammans.
Göran Lingman talar om ledarskap, om att arbeta i lag och att alla individer i laget är lika viktiga. Att det är så man skapar god och hållbar arbetsmiljö.
– Jag tror på det personliga ledarskapet, att vara sig själv, vara rak och tydlig. Det har också inneburit att jag ofta tänkt på att inte gå emot min egen inre övertygelse. Det är i allra högsta grad en moralisk fråga, att kliva av när förhållandena förändras.

Det var i oktober förra året Göran Lingman fattade beslutet om att avgå med omedelbar verkan. Bland personalen kom beskedet som en chock. Känslorna på kliniken var redan i gungning. Samma dag hade 59 läkare skrivit på ett upprop mot regionpolitikernas sparkrav. Det blev väl väldigt mycket just då, men han tvekade aldrig, säger han. Men han har heller inte velat prata så mycket om det i efterhand.
– Jag är ingen agitator och har inte haft någon lust att prata om orsakerna till mitt val. Men jag känner att jag gjorde helt rätt och har fått mycket positiv respons efter mitt beslut.
Dagarna efter uppsägningen blev han erbjuden nya toppjobb utanför sjukhuset. Göran Lingman valde att återgå till den professur han hela tiden haft under tiden som klinikchef.
Men då är det väl inte svårt att säga upp sig, när man har ett jobb?
– Nej, det är klart att det hade sett annorlunda ut om jag gått utan trygghet. Men faktum är att jag nog inte ryggat för att säga upp mig ändå. Jag har gjort det förr.

Nu har Göran Lingman tillträtt sin gamla tjänst som professor på kliniken. Han deltar i ett forskningssamarbete med ett stort sjukhus i Shanghai och han är ledamot i den regionala etikprövningsnämnden där alla forskningsprojekt granskas.
På arbetsrummet på tredje våningen överblickar han delar av sjukhusområdet. Ena väggen i rummet täcks av en stor bokhylla, inte helt oväntat full med medicinsk litteratur, men också med en hel del reseskildringar och poesi.
– Jag behöver fylla på med allt.
Han pekar på bilderna på frun, barn och barnbarn och så ler han.
– Och de där, de ger mig styrka.