Han kom som flykting från kriget i det som en gång hette Jugoslavien, med sina få ägodelar i en plastpåse och med tjugo tyska mark i fickan. Nu är Sasja Beslik vd för Nordeas fondbolag. Den resan tog 18 år.

Text Eva Brandsma

För ett par veckor sedan riktades allt ljus på Nordea. Jämfört med andra svenska storbanker har de sämst avkastning på sina fonder - våra pensionspengar. Sett ur ett tioårsperspektiv hade det varit bättre att ha pengarna i madrassen än att låta Nordea förvalta pengarna. I samma veva som Aktuellts granskning satte ett mycket obekvämt strålkastarljus på banken bytte fondbolaget chef. Något som var på gång innan kritiken mot banken blossade upp. Detta enligt Sasja Beslik som när vi ses är alldeles ny på posten.
– Det är en utmaning minst sagt.

Etikfrågan är inte alltid alldeles enkel. Det gjorde sig påmint i dagarna då det blev känt att Nordeas köpt en lägenhet i Stockholm för ofattbara 22 miljoner kronor till sin vd Christian Clausen.

Vad tycker du om det som den etiska rösten inom banken?

- Jag kan bara svara det på följande sätt: principiellt tycker jag att man ska köpa sitt boende själv.

Med sig in i fondbolaget tar Sasja Beslik med sig sitt ansvarsområde på Nordea sedan två år – etiska investeringar. Han har synts mycket i media som en av de mest framträdande CSR-personerna i Sverige, och har drivit frågan om att det inte finns en motsägelse mellan vinst och ansvarsfullt företagande. Att aktieägarna kan sätta press på företagen att vara etiska, miljövänliga och goda. Frågan om etik och ansvar i företagsvärlden kan man tycka hör till de mer fluffiga, svårmätta och mjuka frågorna. Att gå från det till att vara chef för fondförvaltning som handlar om det mest mätta vi har – pengar – är ett stort steg.
­– Ja, och vi har ett enormt ansvar. Det rör sig om extremt mycket pengar, folks pensionspengar. Jag har ju rört mig lite vid sidan av med mina frågor, nu tar jag med dem in i fondförvaltningen. Nordea är kanske den första bank som gör det, säger han.
Utan att gå in i för mycket detaljer kommer förändringar ske genom att ha färre fonder där banken kan ha större inflytande och mer långsiktighet. Investera i bolag som man tror på och fokusera på dem. Bli bättre på att lyssna på kunderna om vilka produkter de vill ha och hur banken kan bli bättre.

Det är nog inte en för vild gissning att de flesta chefer inom svenska banker är ekonomer, eller att de i alla fall har ett långt förflutet inom bankvärlden. Sasja är inte ekonom, har sin bas i journalistiken och har egentligen bara arbetat med ägaransvar och etikfrågor i banksfären.
En udda fågel både i finansvärlden och i vårt så försiktiga land. Men efter flera intervjuer i olika sammanhang med honom är det inte ett förvånande. Barndomen i Bosnien och kriget har gjort honom till den han är.

Sasja växte upp i Bosnien, som ensamt barn till föräldrar i övre medelklassen. Det enda som räknades var att prestera. Det gjorde han, alltid med högsta betyg i skolan. Och på fotbollsplanen som anfallare som alltid gjorde mål. Om inte prestationen hade varit i topp hade det blivit krångligt.
­– När jag ser tillbaka på min barndom tänker jag att jag har varit som i militärtjänst från att jag var sju år. De här kraven präglar en i livet på gott och ont. Om man har testats sedan man är liten, vet man att man kan leverera, säger Sasja.
Det har han också visat sina chefer menar han och det är därför han var tillfrågad om det här jobbet – och andra jobb på vägen. Uppväxten har format honom mer än han själv förstått säger han.
– Vissa av de där sakerna protesterar jag emot nu och jag uppfostrar inte mina tre barn på det sättet.

Som ung student pluggade han journalistik och statskunskap på universitet i Sarajevo. Från en dag till en annan kraschade hela tillvaron när kriget nådde Bosnien 1992. De politiska konflikterna i forna jugoslaven hade pågått en tid, men inte haft någon större inverkan på hans liv.
– Så plötsligt började det skjutas överallt. Folk dog. Vänner dog. Universitet stängdes. Helvetet bröt loss.

Hans generation som hade varit jugoslaver var inte det inte längre, nu var de bosnier eller serber. Religion hade inte varit viktigt och nu var de muslimer eller kristna. Själv kom han från en kristen och judisk familj, räknades som serb i ett Bosnien som i huvudsak var muslimskt.
När kriget nådde Sarajevo tvingades han tillbaka till sin hemstad Zenica. När inkallelseordern från den bosniska muslimska armén en morgon låg i brevlådan, bestämde han sig för att fly, han ville inte döda för någon sida i kriget. Flykten var lång och förnedrande, kantad av människor som skodde sig på krigsflyktingarnas utsatthet. I den polska hamnstaden Swinoujscie bestämde Sasja sig för att hoppa på första bästa båt i hamn – och dit den tog honom skulle bli hans nya hemland. Den första färjan gick till Ystad.

Det var 1993. Själv var jag då reporter i Skåne och minns strömmen av svartklädda, trötta, slitna, sargade människor som köade till inskrivningen efter att de klivit av färjan. Gråtande barn, kvinnor i hucklen, män med tomma blickar. En av dem var Sasja 20 år.
– Ja, en av dem var jag. Väldigt ensam och utsatt. Dessutom var jag helt hänvisad till människor som hatade mig för att jag var serb, och för det serberna hade gjort mot dem som var muslimer.
Han ändrar tonläge.
­– Du anar inte vad Sverige betyder, vad det betydde för oss. Jag är för alltid tacksam . Jag har mycket att ge tillbaka. Ett land som tog emot 100 000 flyktingar från forna Jugoslavien, det finns inga ord…

Ett halvår levde han på en flyktingförläggning. Inhyst i en gammal militärsal med 32 män som flytt kriget men som tog det med sig dit till Malmös nedlagda regemente LV4. Där var ljuset tänt dygnet runt och striderna var verbala. Bara en enda man som kunde tänka sig att dela våningssäng med Sasja, han kom från Ungern.
Vad trodde du skulle hända med dig i framtiden?
– Jag tänkte inte på det. Jag visste bara att jag skulle lära mig svenska snabbt. Minns att jag gick in i en bokhandel i Malmö och tänkte att här finns så mycket kunskap. Och jag kan inte ta del av någonting.
Så han började lära sig svenska, genom att varje morgon sätta sig med en dagstidning och läsa den ord för ord med hjälp av lexikon.
Efter två hade Sasja lärt sig språket, bott i Motala, flyttat till Stockholm, skrivit in sig på universitetet och börjat läsa ekonomisk historia.
– Ja, och på den vägen är det. Jag har aldrig tänkt att jag skulle vilja bli chef eller tänkt att jag ska sträva efter att bli vd. Det har liksom bara rullat på.
Han bär kriget med sig varje dag och det är inte bara av ondo. Efter att ha överlevt ett krig är ingenting omöjligt.
– Många av mina vänner dog i kriget. Jag som får vakna varje morgon och träffa människor jag tycker om… det är en gåva som jag måste förvalta.
Känslan för sitt hemland är komplicerad. Han hatar gamla Jugoslavien för att de krigade med sina egna och han vägrar därför att prata sitt språk med sina barn. Men barnen bär hans historia i sig säger han, men de slipper tack och lov uppleva den själva. Sasja har tagit vart och ett av barnen på särskilda resor till Bosnien för att visa sina rötter och visa rester av kriget såsom kulhål i väggarna på husfasaderna.
– Sverige är en unik skyddad priviligierad ö i världen, ganska isolerad. Genom min historia kan mina barn uppskatta värdet i det de har och förstå vikten av att bevara det.

Det ”slaviska trotset” finns i honom, det känner han igen hos sig och sina landsmän. Det gör sig påmint i auktoritära situationer.
– Jag kan bli galen när folk ska utöva orättfärdig makt. Som till exempel när vakter brottar ner en 12-åring i tunnelbanan. Det gör mig rasande.
Kan du inte vara en svår person för dina egna chefer, om du har svårt med folk som utövar makt?
– Jo, fråga dem. Jag driver mina frågor på ett envist sätt. Inte alltför envist, men krävande. För jag vet också att om man vill att saker och ting ska förändras måste man också agera.
Konsensus är inte hans favoritord direkt. Inte heller curling. Båda finns det lite mycket av bland svenska chefer.

Nu som vd med ett 20-tal anställda ställs det högre krav på honom att vara organiserad, att till exempel hålla koll på kalendern. Det finns de som tycker att det är irriterande att han dubbelbokar sig och missar möten. Kalendern lovar han ta hjälp med.
Sasja Beslik verkar trivas som chef, entusiastisk och rak. Säger att han vill se folk utvecklas och uppmanar medarbetare att söka utmaningar.
– Jag skiljer mig ganska mycket från vad man är van vid här. Jag är absolut inte konflikträdd. Vågar ta risker och jag ältar inte motgångar på nätterna. Jag vet att medarbetare kan ha svårt att hänga med mig för jag står inte still. Det rör sig hela tiden.
– Jag tror att jag ganska inkännande både som person och som chef. Men jag är säkert jävligt jobbig, säger Sasja Beslik och skrattar ett mycket stort skratt.

//slut text//