Vårt mediala universum expanderar och tillvaron utspelar sig alltmer i eller genom olika medier. Gott är att detta ger snabbare information och större insyn. Inte minst via Internet. Mer tveksamt är att konkurrensen om den lukrativa uppmärksamheten driver på exponeringen av det spektakulära. Uppdrag granskning lever i den meningen under samma villkor som förnedringsteve.
Medielandskapet förändrar ständigt förutsättningarna för ledarskap. Det började med att ledare, främst politiker, intervjuades förhållandevis hövligt i media. Sen kom utfrågningarna som de tre O-na – Ortmark, Orup och Olivecrona – höll på 70-talet. Det kunde gälla kärnkraft eller valdebatter men blev alltid storartad teve. Makthavare som grillades inför folket!
Det berättas om Jan Carlzon, chef för SAS under många år, att när han hade något att säga till alla medarbetare tackade han ja till en intervju. Electrolux-chefen Hans Werthén var också skicklig på media. Han lär alltid ha haft en fyndigt formulerad rubrik som han levererade på ett lämpligt ställe under intervjun. Och när Olof Palme kallade regimen i Tjeckoslovakien för diktaturens kreatur fångade det världens uppmärksamhet. Churchill mobiliserade en hel nation med välformulerade och känsloladdade radiotal.
Ibland går drevet och ibland får ledare nog. Alla minns väl när Laila Freivalds slängde igen dörren framför teve-kamerorna efter att ha skällt ut de närvarande journalisterna. Men att en socialdemokratisk minister köper bostadsrätt på fördelaktiga villkor är inget krav för att hamna i media. Det kan räcka med två Toblerone! Indignerad moralisering är en av medias paradgrenar.
Att media erbjuder tillfällen att trampa i klaveret kan många vittna om. Juholtare har numera språklig status som synonymt med att säga något ena dagen för att blåneka och hävda något annat dagen därpå. Och när BP:s ordförande Carl-Henric Svanberg berättade om den oro han kände för oljekatastrofområdets ”small people” bröt en debatt ut om detta bara vara dålig engelska eller en freudiansk felsägning av en arrogant storföretagsledare.
Media är idag något många ledare måste möta och företag och organisationer har rutiner för såväl utbildning i, som hanteringen av media. Kommunikatörer är ofta på plats för att bistå och kan också ta över helt om så skulle behövas.
Men det har även vuxit fram nya kriterier för att alls vara kandidat till att bli ledare i många sammanhang. Man måste nämligen fungera i media! Gå igenom rutan som det brukar kallas. Egenskaper som är centrala i media blir därför relativt sett viktigare. Man ska vara verbal, trevlig och gärna lite solbränd snarare än eftertänksam och med förmågan att se olika aspekter på saker och ting. Media kan i förlängningen av detta förändra vad vi alls uppfattar som ledarskap! Och det kan i sin tur förändra vilka som kan komma ifråga som ledare. Vad gör i så fall detta med relationerna mellan ledare och ledda? Vad händer med alla de aspekter på relationerna mellan människor som inte kan förmedlas via media? Alltså det som inte ”går igenom rutan” men som kan vara extremt viktigt i alla fall!



MER HIERARKI Mycket pekar på att avstånden mellan ledare och ledda, i olika avseenden, ökar inom många samhällssektorer. Är detta måhända en rörelse tillbaka mot ett mera hierarkiskt samhälle?

MISSLYCKANDE Ledarskap ska värna både olikhet och sammanhållning! Reclaim- och occupy-rörelserna, liksom den Arabiska våren, är begripliga uttryck för att vår tids ledare misslyckats med den uppgiften.

GRÄNSEN NÅDD När en del börsbolagschefer har årsinkomster som motsvarar vad sjuksköterskor tjänar under ett helt arbetsliv är vi nära vad människor i allmänhet tolererar – med allt vad det kan innebära.