Det spelar ingen roll om du är chef för världens största företag, avdelningschef på ett socialkontor eller entreprenör på indiska landsbygden - att leda människor är detsamma var du än är. Det är Percy Barneviks budskap. Med sina 200 råd till chefer har han formulerat sitt testamente.

Text: Eva Brandsma

Percy Barnevik är i Stockholm för att lansera sin bok om ledarskap. Det är hans andra bok, memoarerna "Jag vill förändra världen" kom ut för två år sedan. Nu är han klar med bokskrivandet slår han fast. Han möter mig i hallen i lägenheten i Gamla Stan i Stockholm. Lång, lätt haltande och hälsar med ett fast handslag med orden "jaha, Brandsma, vad är det för ett jäkla namn?".

Det är en av Sveriges mest namnkunnige chefer, välkänd för sin framgång och för sitt burdusa sätt. Han har lett jätteindustrier som Sandvik och ABB, suttit som styrelseordförande i Skanska, Investor, Astra Zeneca och även i styrelsen för amerikanska General Motors och Du Pont. Vid 60 års ålder vände han 180 grader och lämnade under några år den tunga manliga industrivärlden för att hjälpa fattiga kvinnor på den indiska landsbygden att starta enmansföretag.
- Stort eller smått, lokalt eller globalt - det handlar om att leda människor, säger han.

Percy Barnevik blev chef som ung. Redan som drygt 25-åring inom Johnsonkoncernen innan han hamnade på Sandvik ett par år senare. Han har med andra ord en outsinlig källa av erfarenhet att ösa ur.
Han understryker sina ord med att dunka handen i den blåa boken som innehåller uppmaningar om allt från rekrytering till hur man navigerar i olika kulturer.
- Läs den här så behöver du inte läsa någonting annat. Och det är inte bara industriledare utan lika mycket avdelningssköterskan eller skolrektorn som har nytta av mina råd.
Råden listar effektivitet, produktivitet, att bygga team, att lämna över ansvar till medarbetarna vilket lyfter dem med ökade resultat.
- De kan tyckas enkla, självklara och lite hurtfriska tips var och en för sig.
Det finns inget hemligt recept bakom framgångsrikt ledarskap. Att kraftfullt genomföra är det som gäller.
- Execution är avgörande för framgång.
90 procent av att lyckas är just att genomföra, fem procent menar han är magkänsla (som utvecklas av erfarenhet) och enbart fem procent är analys och strategier. Strategier och planer ger Percy Barnevik inte mycket för.
-Glöm långtidsplaner. Då inbillar man sig att man har kontroll över framtiden, och det har man inte.
Istället handlar det om att våga peka ut färdriktningen på ett ungefär och korrigera under tiden, lyssna på ”early warnings” och snabbt anpassa sig.

Stora staber är inte heller Percy Barneviks melodi. Huvudkontoren ska vara små och effektiva. Ansvar för personal och rekrytering anser han ska ligga på cheferna på linjen.
- Själv kunde jag vika 30 timmar på att rekrytera en nyckelperson. Det ansåg många vara galet, men jag visste att en felrekrytering skulle kosta mig kanske upp till 200 timmar. Därpå fick kanske personen avskedas och en massa medarbetare hade en dålig ledare under tiden.
Blir man framgångsrik som du om man följer dina 200 råd?
- Nej, självklart inte, säger han. Det handlar om mycket annat som medfödda egenskaper, din miljö, hur du uppmuntras och dina första chefer, som du lär dig av. Men en hel del tips finns i boken.
Percy Barnevik säger att han är en extrem vinnarskalle, det har han alltid varit. Han ville vinna, vara bäst och störst.
- I skolan, på kappseglingarna, genom att vara chef för och bygga de största företagen, ha den högsta pensionen och nu bli bäst på bistånd som når ut till miljoner fattiga. Och bäst på boksamling! Sex kilometer böcker har jag - vem sjutton har det? Jag har sådana gener.

Det har mest varit en fördel vilket exceptionella resultat visar. Men kanske att han också blivit lite väl krävande, kanske inte alltid lätt att arbeta med.
- Tyskarna sa om mig att "Barnevik är som ett barn - han är aldrig nöjd, kräver ständigt bättre resultat. Han borde prata med en psykolog."
Barnevik skrattar stort. Bullrande och smittande. Jag tänker att det skrattet har varit en belöning för många. Det burdusa sättet kan ha setts som ett straff.
-Jag kan ha skrämt många. Till och med dem som var över mig, alltså styrelsen.
Effektivitet är viktigt, ja nödvändigt. Tidstjuvar, onödiga och långa möten är ett rött skynke. Ett möte kunde börja 12.17, och det gjorde det med all säkerhet också. Ibland tog han bort stolarna så att mötesdeltagarna fick stå, det kortade tiden betänkligt. Själv arbetade han tidvis 80-90 timmars veckor. Sov stående som häst om det krävdes, och klarade sig med få timmar per dygn.

Idag är Percy 72 år fyllda. Han mår bra nu, men hälsan har vacklat de senaste åren. Han har drabbats av stroke, en njure och prostatan är borttagna, hjärtat har opererats och ett knä är utbytt. Även sina sjukdomar har han angripit med effektivitet.
- Jag har antagit en positiv attityd, läst på, tagit kommandot, undersökt alternativen. Jag tog befälet över min kropp och såg den som ett arbetsfält för nya tekniker. Till och med min familj som känner mig så bra blev förvånade över min inställning.
- Jag förhöll mig på samma sätt som jag förhållit mig till andra kriser, bonuskris eller företagskris.

Biståndsorganisationen Hand in Hand är Barneviks skötebarn. På de tolv år då han varit drivande har de vuxit från en handfull engagerade till idag 55 000. Inspirerad av Muhammad Yunus som fick Nobels fredspris 2006 för sina mikrolån till fattiga för att starta företag, gjorde Percy Barnevik samma sak. Nästa en miljon småföretag har startats. Med en obändig tro på att om människan ges möjlighet att ta eget ansvar gör hon också det. Barneviks inställning är att hjälp till självhjälp är 20 gånger effektivare för att utrota fattigdom än det traditionella ”givandet”.
Ambitionen är högt ställd - 10 miljoner jobb ska skapas, vilket enligt Barnevik innebär ett lyft av fattigdomen för 50 miljoner familjemedlemmar. Fattiga kvinnor i Indien, Afghanistan, Sydafrika, Brasilien, Kenya med flera länder ska få möjlighet att ta sig ur fattigdom och inte minst förtryck från sina män.
Percy beskriver den misär han har sett, framför allt hos barn och kvinnor i Indien där ett liv inte var ett öre värt. De bilderna av extrem fattigdom fick honom att bestämma sig för att växla spår, hoppa av de stora företagen och göra något gott med sin förmögenhet. Det gjorde han, poängterar han, ett par år innan “bonuskrisen", som han kallar den, slog till.

Som en skugga över honom hänger den enorma bonus eller pensionsutbetalning han fick från ABB 2002 på över 900 miljoner kronor. Det förändrade bilden av Percy Barnevik här hemma och för många gav han girigheten ett ansikte. I en förlikning med ABB betalade han tillbaka över 500 miljoner kronor. Pensionen som var kvar satsade han i Hand in Hand.
Percy blir irriterad av att "tjata" om de pengarna.
- Det klart att det inte var roligt att bli kallad girig.
Hans råd om bonus att det är bra att belöna framgångsrika medarbetare men att styrelserna ska sätta tak. I hans fall gjordes inte det och under de 17 år han var vd på ABB ökade aktievärdet 87 gånger.
- Ska jag be om ursäkt för att vi gjorde så bra resultat?
För att åskådliggöra resultatet. En tusenlapp i ASEA 1980 var sjutton år senare värd 87 000 kronor enligt Percy.

Redan i telefon innan vi träffas säger han att alla kvinnliga journalister ska prata om balans i livet, och är det något han inte har haft är det det.
- Helt ärligt, den handfull av chefer på den nivå som jag var, kan inte ha det. Så är det. Man får välja.
Jobbet dominerade och familjen på den tid som fanns över. Fritidssysslor var inte att tänka på. De tre barnen kunde följa med i bilen till flyget för att prata eller läsa läxor och han ringde dem varje dag. Men att frun skulle göra samma typ av karriär hade varit otänkbart.
- Så var det också på den tiden, säger han nästan vädjande. Min son tog ut åtta månaders föräldraledighet nu. Hade någon sagt det till mig för 40 år sedan hade jag trillat av stolen.

Idag bor Percy i London. Han har sommarhus både på barndomens västkust och i Stockholms skärgård. Så ofta som möjligt kommer han hem säger han. Ingenting kan hålla honom från de sju barnbarnen.
- Mina barn klagar på att jag ger barnbarnen det som de aldrig fick. Men så är det, man hoppar nästan över en generation.