Pendlingen har ökat i hela landet, både i tid och i längd. Tiden som vi ägnar åt jobbet samt att ta oss dit har blivit längre. Det påverkar vår hälsa och går ut över vår privata sfär. Sämst mår kvinnorna av pendlandet.

Text: Åsa Ohlsson

Folk i storstadsområdena pendlar längst i tid mellan bostad och arbete enligt Sveriges Kommuner och Landsting. De jobb som vi söker kan dyka upp längre och längre bort. Folk idag söker jobb inom en större radie - den lokala arbetsmarknaden har blivit större. Det är delvis en konsekvens av de ökade bostadspriser om gör att folk är beredda att pendla längre för att bo bättre och på vissa områden länssammanslagningar. Men satsningarna på infrastruktur och utbyggnaden av kollektivtrafiken har inte hängt med på alla håll- vilket Stockholmspendlarna dagligen känner av.

Mest har pendlandet ökat i Skåne. Förklaringar till ökningen i Skåne är, länssammanslagning, Öresundsbron och bättre infrastruktur.

1970 pendlade en av tio skåningar över kommungränserna. 30 år senare pendlade hela 40 procent över kommungränserna. Ett pendlande som medför hälsoproblem. Kristina Jakobsson, överläkare vid Skånes Universitetssjukhus och docent vid Lunds universitet, har forskat kring pendling och hälsa.

Hennes forskning visade att de som pendlade mer än en timme enkel väg, med bil eller kollektivtrafik, drabbades drygt 50 procent oftare av stress och sömnsvårigheter, än de som kunde cykla eller gå till jobbet. Sämst mådde unga kvinnor som pendlade kollektivt.

Att just kvinnor kommer i kläm av pendling är något Ana Gil Sola tagit fasta på. Hon disputerade i kulturgeografi vid Göteborgs universitet, och har tagit fasta på att det idag finns ett politiskt mål om mer jämställt resande. Hennes forskning ska vara samhällsnyttig hoppas hon; den ska tydligöra vad man kan åstadkomma för att göra infrastrukturen mer jämställd för de pendlande.

Hon ser att det finns många skillnader mellan mäns och kvinnors jobbpendlande. Männen pendlar längre i distans, men inte i tid. Kvinnor gör oftare ärenden på vägen och det finns forskning som visar att kvinnor också mår sämre av pendlandet.

I sin forskning har hon bland annat sett att männen oftare pendlar i bil – och att det är naturligt för många familjer att det är männen som använder familjens enda bil för pendling.

– I mina intervjuer visade det sig att det inte var lika vanligt att kvinnans behov styr när det gäller om hon ska pendla med bil, utan då tittar hushållen mer på kostnaden för ytterligare en bil. Kostnaden för en andra bil blir då överordnad kvinnans behov av rörlighet, säger hon.

Hushållens värderingar styr alltså mycket hur pendlingen sker – en typ av värderingar som är svåra att visa i statistik och som är svåra att få med när beslut om infrastruktur fattas.

Hennes forskning visar också att arbetsresor har blivit längre och tar längre tid. Det leder till att arbetsdagen inklusive resan har blivit längre. Länge har man dock pratat om att pendlingen ska gå snabbare i framtiden. Men Ana Gil Solas studier visar att hastigheten inte ändras, till exempel. Det blir istället väldigt tydligt att det är restiden som ökar, vilket är viktigt inom ett planeringsperspektiv och för politiska beslut om infrastruktur som till exempel tunneln genom Hallandsåsen. Sådana investeringar är betydelsefulla, för om tiden för pendlarna minskar så kan dessa människor arbeta mer. Minskad restid är då en minskad kostnad för samhället.

Till detta kommer ett problem, för ju större regionerna blir, desto större radie över arbeten att söka. Och det innebär ökad pendlingstid för en allt större grupp av människor, vilket istället ger en samhällskostnad. Den tiden tas dock i första hand inte från arbetstid, folk går sällan ned i arbetstid – det kan vara själva arbetet som inte tillåter det, men det kan också vara ekonomin som inte tillåter det. Tiden tas istället från den privata sfären, det innebär till exempel att barn får gå längre på dagis, och det innebär mindre fritid för pendlaren.

Ana Gil Sola poängterar också att skillnaden mellan kvinnors och mäns resor minskar väldigt långsamt eller minskar inte alls. Samt att män och kvinnor pendlar med olika hastighet. Män har längre resor, men pendlar ändå lika länge. Det innebär att männen generellt sätt har ett större urval av jobb att välja på och en större radie att söka bra jobb på. Kvinnor väljer att ta ett jobb närmare bostaden, ofta för att de inte har bilen, eller för att de tar större ansvar för barnen.

Bil är dock vanligaste färdmedlet både för män och kvinnor, men män använder alltså bilen mer.

Kvinnor mår också sämre än män av att pendla. Dels för att de pendlar kollektivt när det inte är ett bra alternativ, dels för att kvinnor med lång pendling inte blir avlastade i hushållsarbetet på samma sätt som en man med lång arbetspendling. Ofta gör kvinnor också ärenden under sin pendling, så som att handla mat.

– Infrastrukturen borde främja ett mer jämställt pendlande, säger forskaren Ana Gil Sola.

Tjänsteresor – tid för arbete eller fritid?

Resor i tjänsten förknippas med mycket jobb. Det ger en unik kompetens, men gör det svårt att ha organiserad fritidsaktivitet. Fortfarande är det främst män som reser mycket i tjänsten.

Text: Åsa Ohlsson

Per Gustafson, forskare på Institutet för bostads- och urbanforskning vid Uppsala universitet, har länge studerat tjänsteresor.

I sin forskning intervjuade han chefer och högre tjänstemän, och när han sökte intervjupersoner blev det tydligt att fler män än kvinnor har arbeten som innebär mycket resor i tjänsten - något som också resestatistiken visar.

– Det syns dock inga större skillnader mellan männen och kvinnorna som reser. Kvinnorna som finns på den här nivån är en selekterad skara som satsar på karriären, säger Per Gustafson.

I vissa fall kunde kvinnorna uppleva att de blev mer ifrågasatta för sitt resande samt att i vissa kulturer var det jobbigt att resa ensam som kvinna.

För dem som reser mycket i tjänsten utvecklas en resekompetens – till exempel kunskap om vilka flygbolag som landar vid vilka terminaler och vilka flygplatser som är mest praktiska. Att effektivisera tiden så mycket som möjligt blir viktigt. Gemensamt för dessa resenärer är att resandet blir normaliserat.

Resandet blir också ett normalt inslag ur organisationsperspektiv. Inom en organisation där många reser mycket betraktas inte längre resor som något exklusivt. De som reser kan därför få större förståelse för om de dyker upp sent dagen efter en lång resa till exempel.

Småbarnsföräldrar som har mycket tjänsteresor utvecklar ofta strategier för att hantera vardagen. För dem är god planering extremt viktigt.

– Ett par som jag intervjuade, där båda reser mycket, brukar sitta med sina kalendrar och planera halvårsvis i taget vem som ska hämta och lämna barnen. Andra beskriver hur de har äldre släktingar som får hoppa in om barnen blir sjuka, berättar Per Gustafson, och tar också upp barnets perspektiv: En kvinna som reste mycket i tjänsten och hade småbarn berättade att hon gjorde upp en skiss med hur många Bolibompa hon skulle vara borta. Sen kunde barnet kryssa för varje dag tills mamma kom hem.

Forskning visade också på flera negativa konsekvenser av mycket resor i jobbet. Till exempel svårigheten att gå regelbundet på organiserade aktiviteter, både för egen del men också som förälder. En förälder uttryckte sin tacksamhet att barnen inte ägnade sig åt lagsport, för det skulle vara svårt att kunna skjutsa och stötta.

Det kom även upp hälsoproblem under intervjuerna – flera påpekade att det var svårare att sköta sin hälsa när man reser mycket.

Per Gustafson såg stora variationer i både upplevelser av restiden men också hur man använde den. De flesta på den nivå som han intervjuade har inte övertid- eller restidsersättning. Och det är inte definierat från arbetsgivarens sida hur restiden ska användas.

– Hur tiden skulle användas var oreglerat i väldigt många fall, det diskuterades inte ens med arbetsgivaren. Det fanns några som helt såg det som fritid: ”Restid är fritid, då kopplar jag av.” Men största gruppen svarade att man jobbar en del under resan, och då mer på utresan än på hemresan.

Däremot så var man inte lika effektiv som hemma, man tyckte att resande innebar en del begränsning, till exempel på grund av dålig uppkoppling, men också på grund av sekretessfrågor; det är inte lämpligt att prata eller läsa vad som helst. Resande förknippas generellt med mycket jobb – många sitter på möten hela dagen och på kvällen jobbar de undan.

– Resorna är uppenbart en faktor som gör det svårare att dra en gräns mellan arbetstid och fritid.