I början av min karriär som arbetsrättsjurist företrädde jag en ishockeyspelare mot hans klubb. Han hade inte fått ut hela sin lön enligt anställningsavtalet. Det slutade med att jag som ombud för ishockeyspelaren ansökte om att klubben skulle försättas i konkurs. Jag minns att det i lokaltidningen stod att ”polisen jagar hockeyklubbens ordförande”. Det lät väldigt spektakulärt, men i verkligheten var det en stämningsman som ”jagade” ordföranden för att delge ansökan om konkurs. Klubben betalade till slut kravet och jag berättade aldrig för ordföranden i klubben att jag faktiskt själv en gång i tiden varit aktiv ishockeyspelare i klubben som jag just försökt försätta i konkurs. Jag minns att jag reflekterade över att vissa idrottsutövare hade ganska höga löner och att de avtal som jag såg ofta var ganska dåligt formulerade. Frågan är om det har skett någon förbättring därvidlag. Att tillämpa arbetsrättsliga regler på idrottsmän och idrottskvinnors anställningsförhållanden kan ibland ge ett något märkligt resultat. Idrottsklubbar som spelar i den högsta divisionen kan ju åka ur och hänvisas till en lägre division med mycket blygsammare intäktsmöjligheter för både klubb och spelare. Om nu klubben åker ur vad gäller då beträffande anställningsvillkoren för den anställde idrottsutövaren? Påverkar det anställningsvillkoren på något sätt? Det kan ju tyckas vara litet udda att Arbetsdomstolen har fått ta ställning till just ett sådant fall. Men idrottsutövare i de högsta divisionerna är faktiskt i stor utsträckning anställda idag. I vart fall manliga idrottsutövare. I AD 2014 nr 13 kom frågan upp om en elitishockeyspelare i Djurgårdens Hockey AB hade blivit avskedad från sin anställning som elitishockeyspelare i Djurgården. Ishockeyspelaren anställdes för tiden den 1 oktober 2010 till den 30 april 2014. Ishockeyspelaren hävdade att han blev avskedad från anställningen i maj 2012. Klubben å sin sida, menade att när man åkte ur elitserien ned till allsvenskan, upphörde anställningen automatiskt att gälla. Klubben menade vidare att rubriken till avtalet tydde på att avtalet gällde endast i högsta serien. Dessutom menade man att de ekonomiska villkoren talade för att parternas gemensamma avsikt var att avtalet bara gällde för spel i elitserien. Det fanns inte någon konkret klausul i avtalet som tog sikte på vad som gällde om klubben skulle åka ur elitserien.

Den aktuella anställningen var en tidsbegränsad anställning och en sådan kan ju som huvudregel inte bringas att upphöra i förtid. Man kan naturligtvis träffa en överenskommelse om att detta skall ske. Vanliga regler om avskedande gäller naturligtvis för en tidsbegränsad anställning. Visserligen konstaterar AD att parterna utgick från att klubben skulle spela i elitserien och att förmånerna var anpassade för detta. Men avtalet innehöll ingen som helst reglering om vad som gällde om klubben skulle åka ur elitserien. Det fanns en regel om att parterna skulle ta upp förhandlingar om klubben skulle börja spela i någon forma av europeisk liga, men vad som skulle gälla om man inte blev överens reglerades inte. Mot bakgrund av dessa omständigheter konstaterade AD att klubben inte kunde styrka påstående om att anställningen skulle upphöra om man åkte ur elitserien. Alltså har klubben avskedat spelaren som har skadestånd att vänta. Jag kan tycka att det är förvånade att en elitserieklubb med goda resurser på rådgivare inte har kunnat producera ett bättre avtal. Det är väl knappast en ny företeelse att klubbar riskerar nedflyttning med allt vad det betyder i form av sämre intäkter mm. Min spaning är som vanligt litet snäv eftersom den bl a baseras på mina egna erfarenheter men för mig känns det som att anställningsavtalen inom ishockeyn inte har utvecklats särskilt mycket.

En säker slutsats torde dock vara att när ishockeyspelaren spelar borta mot Djurgården någon gång lär han inte vara populär hos fansen. Klubben fick trots allt betala ungefär 550 000 kr i skadestånd plus rättegångskostnader på 125 000 kr.

Advokat Göran Smedberg