I en Hollywoodproducerad film vet man vem som är god och vem som är ond. Den gode har oftast ett moraliskt dilemma som ska lösas, strävar efter ett bra liv och håller ett tal till nationen i slutet av filmen (så att fler får reda på vilkens ”hyvens” medmänniska den gode är). I samband med det lyckliga slutet ställer sig hundratals människor upp och applåderar (nu tåras mina ögon) av tacksamhet. Den onde är i sin tur vapenhandlare, betraktad genom ett äckelgrönt filter och drivs av pengar och maktbegär. Den sistnämnde dör i slutet för det är enklast så, dessutom bryr man sig inte.

Mina barn spelar datorspel (lika bra att erkänna detta misslyckande direkt). Som förälder förväntas jag ”lära känna barnens datorvanor”. HEJ o HALLÅ! VAD TRÅKIGT!!!
Datorspel är, om möjligt, ännu enklare i sin världsbild än vad amerikanska filmer är. Det småmysiga moraliska dilemmat är borta ur dramaturgin, likaså den gode hjälten. Ordet empati har aldrig existerat. Som spelare är du allsmäktig och ”får nya liv” för varje figur du skjuter ihjäl eller förintar med magiska krafter. De onda är antingen svartklädda och ansiktslösa eller monster med slem i mungiporna. Det är inte läge att problematisera ett datorspel, det lärde jag mig när jag sköt ihjäl min första fiende och grät floder över vad hans mamma skulle tycka om mig. Mina barn ville inte spela med mig mer. Ska du vara med är alla fienden och du har inget annat val än att skjuta ihjäl dem.
Snacka ner dem är inte lönt, som min son sa, då kommer man inte till nästa nivå.

Kanske är min världsuppfattning enkel, men den är hanterbar tills jag stiger utanför dörren. IRL (in real life) kan det komma in en människa i fikarummet och skälla ut mig för en odiskad kaffekopp, för sen ankomst eller att jag kanske har gett personen ”onda ögat”. Jag uppfattar den anfallande personen som ”ond” och ”låser mig”. Konflikten är ett faktum och eftersom jag aldrig lärt mig konflikthantering går jag direkt hem (utan att passera gå) och tittar på en film med lyckligt slut.

Enligt en uråldrig konflikt (som delats upp i ett oändligt antal småkonflikter) finns två typer av människor - de som tror att människan föds ond (och ska tuktas av sig själv eller en allvetande ledare) och dem som tror att människan föds god (och i vissa fall blir ond eftersom omständigheterna lär henne det). I en mening har jag således förklarat alla politiska, religiösa, filosofiska och psykoanalytiska konflikter genom alla tider!
Konflikten ligger i att konflikten är konstant. Människan söker sig till en flock och skyddar sitt revir, men vill ändå behålla sin integritet och unika värde. De civiliserade människan tycker sig också kunna känna empati samt vara öppen för förändringar och utveckling. Konflikthantering är ett heltidsarbete och en livslång uppgift där man blir visare med åren (i bästa fall). Att skjuta ihjäl fienden löser inte problemet hur beprövad metoden än tycks vara. Och att man skulle få stående ovationer om man lyckas lösa en konflikt på jobbet är inte speciellt trolig. Om jag får en utskällning på fikarasten kan jag svara med ”uups, har du haft en dålig dag?” Då öppnar jag upp för en dialog och ställer mig positiv till en förklaring. Jag visar att jag inte är konflikträdd genom att förlora fotfästet en stund, då jag inte vet hur min reaktion ska besvaras av min arga kollega.

Eller så slår jag ett slag för empatin genom att förbjuda alla onlinespel hemma och med en dåres envishet fortsätter hävda att en god bok är betydligt sundare för själen och för fredsförhandlingar på alla nivåer.

Ann Hingström