Det finns en regel i anställningsskyddslagen LAS, ”sist in, först ut-principen”, som vissa arbetsgivare har gigantiska problem att tillämpa på ett korrekt sätt. För vissa är den ett rött skynke och för andra symboliserar den någon slags upphöjd rättvisa. Jag brukar säga att om man tar bort regeln från LAS, kan man lika gärna skrota lagen helt och hållet.

22 § LAS som reglerar turordningen vid driftsinskränkningar är en omdebatterad regel. Den tar mycket stor hänsyn till hur lång tid arbetstagaren har varit anställd hos arbetsgivaren, vilket brukar vara tämligen lätt att fastställa. Om arbetstagarens befattning försvinner ska arbetstagaren omplaceras till andra arbetsuppgifter om han eller hon har tillräckliga kvalifikationer för arbetsuppgifterna. Arbetstagaren puttar här ut någon annan med kortare anställningstid. Det säger sig självt att det kan vara mycket besvärligt att avgöra om arbetstagaren har ”tillräckliga kvalifikationer”. Dessutom innebär ju ”tillräckliga kvalifikationer” att arbetstagaren faktiskt kan vara ganska mycket ”sämre” än den person som idag sköter arbetsuppgifterna.
Parterna på arbetsmarknaden har försökt hitta nya lösningar på hur turordningsreglerna ska utformas i kollektivavtal. Arbetsgivarna vill, föga överraskande, att tyngdpunkten i bedömningen ska ligga på kompetensen och skickligheten hos medarbetarna. Medan arbetstagarorganisationerna anser att detta skulle urvattna regelverket. Parterna har inte heller lyckats att nå någon överenskommelse om nytt huvudavtal. Många tycker att politikerna ska hålla fingrarna borta från turordningsreglerna och låta arbetsmarknadens parter hitta en lösning på frågan. Jag tror att vi kommer att få vänta mycket länge innan en avtalslösning finns på plats. Dessutom är jag tveksam till att det skulle innebära en lösning på problemet. Det är ju inte enbart de kollektivavtalsbundna arbetsgivarna som har problem med turordningsreglerna. Snarare har de kollektivavtalsbundna arbetsgivarna lättare att träffa överenskommelser om avsteg från turordningen med fackföreningen eftersom kollektivavtalen ofta bygger på förutsättningen att sådan överenskommelse bör träffas. De kollektivavtalslösa arbetsgivarna däremot har enbart lagens turordningsregler att luta sig emot och ofta en stor ovilja från fackligt hålla att avtala om avsteg. Vad hjälper då ett nytt huvudavtal? Någon kan säga att då får väl företaget teckna kollektivavtal. Men är det verkligen rätt att tvinga in en arbetsgivare i ett kollektivavtalsförhållande. Är det inte smakligare att lagstiftaren reglerar frågan istället. Nu börjar politiska partier att dra i frågan. Folkpartiet signalerar att man kan tänka sig lagstiftning i frågan. Jag misstänker att man ser en möjlighet att profilera sig inom Alliansen. Även Centerpartiet och Kristdemokraterna synes vilja göra förändringar i turordningsreglerna. Moderaterna synes alltjämt ”krama” den rådande ordningen och verkar alltmer faktiskt vara ett arbetarparti. Jag misstänker att det småningom kommer förslag från politiskt håll som innebär att 22 § LAS kommer att justeras något. Den ändring som kan komma från borgerligt håll är troligen ett utvidgat undantag från turordningen. Jag tror inte att det kommer ett lagförslag som innebär att kompetens ska vara urvalskriteriet.

Nyttig arbetspendling
Det här uttalandet av idrottsforskaren Erik Stigell gillar jag: ”Fysiskt aktiv arbetspendling passar de stora grupper människor som skyr mer organiserade och intensiva sporter. Det är billigt, blir lätt en vana, och är dessutom bra för miljön.” Men jag undrar vad det betyder…

Unga får inget avtal och fel lön
Enligt Unionen saknar många unga arbetstagare skriftligt anställningsavtal och har inte heller fått den lön man kommit överens om. Att inte skriva anställningsavtal är bara dumt, att inte stå för den lön man avtalat om är ruttet.