//rubrik//

Arbetsmiljön och ansvaret


Av tradition tillhör arbetsmiljön arbetsgivarnas mest centrala ansvarsområden. Arbetsgivare är skyldiga att tillhandahålla säkra och hälsosamma arbetsplatser. På arbetstagaren vilar i första hand att följa arbetsgivarens föreskrifter och instruktioner. Frågan är om detta är en rimlig fördelning av ansvar också framöver?
Den fysiska arbetsmiljön fick relativt tidigt viss uppmärksamhet. Här har det också funnits ett starkt tryck på åtgärder genom lagstiftning och skyddsombudens arbete. Ett skyddsombud kan ju stänga en arbetsplats om det finns akuta faror för dem som arbetar där.
Det var också här – i arbetsplatsolyckorna – arbetsmiljöarbetet började. I industrialismens första faser fanns stora risker för alla möjliga sorters skär-, kläm- och fallskador i fabrikerna och brännskador i exempelvis stålverk och glasbruk. Att förebygga olyckor blev den första uppgiften för arbetsmiljöarbetet.
Med tiden insåg man att det fanns hälsoproblem som berodde på annat än olyckor. Tunga lyft ledde till förslitningsskador och många material visade sig skadliga. Folk fick andningsproblem till följd av damm och hörselskador av buller. Ofta har sammanhangen varit oklara. Inte sällan har expert stått mot expert. Ibland har det tagit tid att klarlägga fakta och hitta effektiva åtgärder.
Det tog förvånande lång tid innan psykosociala förhållanden kom att betraktas som en del av arbetsmiljön. Märkligt eftersom det sedan 30-talet varit belagt att psykosociala faktorer spelar stor roll för exempelvis produktiviteten. Tämligen omgående annekterades också perspektivet av rationaliseringsexperterna. Kunskaperna skulle användas för att motivera människor och för att bygga effektiva arbetslag. Inledningsvis hamnade alltså det psykosociala kunnandet i effektivitetens tjänst snarare än hälsans och välbefinnandets.
Det utmärkande för den psykosociala sidan av arbetsmiljön är att den uppstår i samspelet mellan de människor som finns på en arbetsplats och kan rent av påverkas av deras privatliv. Det handlar om mellanmänskliga faktorer och är i den meningen uttryck för något ömsesidigt. Att arbetsgivaren har ansvar för att hindra mobbning, diskriminering och stress är rimligt. När det handlar om skitsnack, negativism och personliga konflikter, men också arbetsglädjen, ett lärande klimat och kamratskapet blir saken genast knepigare.
En industriellt präglad syn på arbetsgivar- respektive arbetstagarrollen stimulerar attityder som kan hindra uppkomsten av en god psykosocial arbetsmiljö. Därmed förhindras också att hälsa och effektivitet får samspela. I tjänsteproduktion är dessa nämligen intimt förbundna och ett bra psykosocialt klimat främjar deras förening. Eftersom det psykosociala klimatet alltid utvecklas i växelverkan mellan de som finns på en arbetsplats bör rimligen alla ha ett ansvar. I praktiken är det åtminstone så och det borde återspeglas i regelverk och förhållningssätt. Chefen, arbetsgivarens lokala representant, vare sig kan eller bör hållas ensidigt ansvarig för att skapa en gynnsam psykosocial arbetsmiljö. Det underförstår ett mycket omodernt sätt att se på medarbetare.



I MARGINALEN I väst är vi vana att befinna oss i händelsernas och världsekonomins centrum. Men många tecken tyder på att vår roll blir mera perifer framöver. ”När” är nog en viktigare fråga än ”Om”!

+ RÄTT CHEF PÅ RÄTT PLATS Det görs allt fler nischade ledarskapssatsningar. Skolverkets rektorsprogram är ett exempel. Stiftelsen Unga Ledare ett annat. Orsaken är en klassisk tes: Ledarskap definieras av sammanhanget!

– SÖKER NY PLANET En undersökning från TNS-Sifo visar att endast tre av tio unga kvinnor kan tänka sig att bli chefer. Två skäl är att organisationer är tröga och chefsrollen föråldrad. Houston, we have a problem!

Mats Tyrstrup