När det var som värst publicerades artiklar om henne var och varannan dag. Inte en enda reporter hörde av sig för att ställa frågor men de skrev om henne, om och om igen. På ledarplats i lokaltidningen var tonen hånfull och raljerande och insändarskribenterna dömde hårt utan fakta i målet.
Så här i efterhand tänker Inger Klangebo att hon kanske skulle ha hanterat media annorlunda om hon förstått logiken. Men mitt i drevet är man sårbar och kanske naiv.
– Jag fattade inte att det var ett spel. Jag såg inte det då, säger hon idag.
Det hon såg var att folk plötsligt slutade höra av sig, att de undvek henne. Hon hängde på löpen på stan, och låste in sig därhemma.
– Jag blev folkskygg. Gick inte ut, säger hon.
”Jag har inte fått tillbaka min tillit till andra människor, inte fullt ut.”
Det är först nu Inger Klangebo, tidigare förvaltningschef på Falu kommun, orkar berätta om det där året. Det har tagit tid att läka och hon säger att hon inte är samma person nu som hon var då, innan allt började.
– Jag har inte fått tillbaka min tillit till andra människor, inte fullt ut, säger hon.
Men då, i mars 2017, möts Inger en dag av sin chef som berättar att en anonym visselblåsare har lämnat in en anmälan. I den anklagas Inger för vänskapskorruption, felaktiga upphandlingar och för att otillbörligt ha tillskansat sig en dyr utbildning för skattebetalarnas pengar.
Historien är snart ute i lokal media.
– I de första artiklarna är jag namngiven. Kanske inte så konstigt, jag var ju en av kommunens högsta chefer. Men jag fick själv aldrig frågan vad som hänt. Reportrar var i kommunhuset och letade dokument och talade med andra tjänstemän, men det var ingen som frågade mig om det som sas var sant, säger hon.
INGERS CHEF TYCKTE INTE att hon skulle prata med media. Anklagelserna om felaktiga upphandlingar hade sin grund i ett systemfel i kommunens hantering. Felet låg inte hos Inger, eller någon annan enskild chef, utan i sättet kommunen hanterade sina upphandlingar. Inger tyckte att kommunledningen – där hon själv ingick – skulle gå ut i media och berätta att man uppmärksammat problemet och nu arbetade på att lösa det. Men chefen sa nej. Så ville inte han kommunicera det som hänt.
– Så folk undvek mig, tittade bort när de mötte mig i korridorer eller på stan. Några bekanta försvann i den här vevan och kom aldrig tillbaka. Andra var vid min sida hela resan. Min familj blev också drabbad. Barnen fick höra och läsa att deras mamma gjort si och så, minns Inger.
Inger hade som de flesta höga chefer i kommunen fått medieträning inför situationer som denna, men insåg snabbt att den inte var till någon hjälp.
– Ja, du vet ju vad man lär sig. Du ska inte svara direkt när en reporter ringer, du ska ha förberedda talepunkter och så vidare. Men vad hjälpte det? Jag fick ju aldrig möjlighet att lägga fram min syn på det som hänt. Historien kommenterades löpande i lokal media och även om inte mitt namn nämndes i varenda artikel så var jag den enda chef som namngavs i hela härvan så allt snurrade ändå runt mig på något sätt. Man blir så liten när drevet drar fram. Det går inte att ha en beredskap, det bara sköljer över en.
NÄR DEN EXTERNA UTREDNING kommunen beställt är klar friar den Inger Klangebo på samtliga punkter. Hon har inte gjort något fel.
Men vid det här laget är det hela havet stormar på Falu kommun. Konflikten mellan Inger och hennes chef når nya höjder, lokala politiker blandar sig i bråket, Inger anmäler en politiker för kränkande särbehandling efter ett fullmäktigemöte där politikern antyder att hon lurat kommunen (trots att hon friats), fler chefer är kritiska till hur Inger behandlas av sin arbetsgivare men någon förändring av arbetsmiljön tycks inte vara i sikte, och allt omskrivs löpande i lokalpressen.
Då bestämmer sig Inger för att sluta.
– Det var antingen det eller skulle jag bli sjuk på riktigt. Och det ville jag inte. Jag ville heller inte bli utköpt. Jag ville sluta själv.
Ytterligare två chefer, kommunens kommunikationsdirektör och HR-chef, slutar i samma veva vilket så klart leder till nytt mediaintresse.
Inger bestämmer sig för att aldrig mer vara anställd. Istället startar hon eget, en konsultbyrå med fokus på mobbing i arbetslivet.
I OKTOBER 2017 börjar saker och ting lugna ner sig. Inger Klangebo är arbetsbefriad under sin uppsägningstid och planerar för sitt fortsatta arbetsliv när SVT:s lokala nyhetsredaktion i Dalarna hör av sig. De har frågor och vill göra en intervju.
Det är redaktören Mattias Rapp som via en källa fått tips om att det är något konstigt med det där visselblåsarärendet som startade det lokal media vid det här laget kallar ”chefskarusellen” i Falu kommun. Redaktionen frikopplar två reportrar som börjar gräva, Mattias själv jobbar långa kvällar och nätter minns han. Till slut har de allt de behöver för att styrka sin historia.
”Ibland kan jag tänka att jag borde ha kontaktat media tidigare.”
Det var ingen ”anonym visselblåsare”, det var Inger Klangebos egen chef som låg bakom anklagelserna.
– När SVT ringde bestämde jag mig för att ställa upp på en intervju, minns Inger.
Hon ser samlad ut på klippet. Säger att det känns som en mardröm.
– Idag känner jag att den där granskningen gav mig upprättelse. Ibland kan jag tänka att jag borde ha kontaktat media tidigare, försökt få kontroll. Men det är svårt när man är mitt i det. Man har ingen tillit, litar inte på att man ska bli rätt citerad och är rädd att det bara ska bli värre.
Text: Helene Claesson Jennische
