Om föreställningar, förväntningar och förhoppningar på chefer


Det finns många föreställningar om hur Obama är och borde vara. Det finns också många förväntningar på honom och på vad han ska åstadkomma i sin ledarroll. Med hjälp av modern retorik och teorier om värdebaserat ledarskap ska vi i den här artikeln titta på Obamas framgång som ledare, och vad vi kan lära oss om ledarskap utifrån det.

Text: Lena Lid-Falkman, ekonomie doktor, Handelshögskolan i Stockholm


…there's not a liberal America and a conservative America; there's the United States of America. There's not a black America and white America and Latino America and Asian America; there's the United States of America.
(Senatorskandidat Barack Obamas tal vid den det demokratiska partiets kongress i juli 2004)

Obama levererar med inlevelse inför en hänförd publik. I detta ögonblick förvandlas han från relativt okänd och oerfaren politiker till att bli en tänkbar president. Det är år 2004 och Obama är kandidat för en senatorspost för Illinois och får chansen att hålla tal vid demokraternas kongress. En kvinna ska ha skrikit ”nu skrivs historia!”. Det fick hon rätt i. Det sägs att Obama haft med sig formuleringarna och tankarna till talet i flera år, innan han får denna chans. Talet uttrycker hopp och det är en presentation av talaren själv.
Åtta år senare står en något mer gråhårig Obama som vinnare av en andra omgång av presidentposten. Vinsten är inte lika stor som första gången, men han har ändå lyckats bli omvald. Av demokraterna är det bara Clinton och nu Obama som lyckats med det sen FD Roosevelts dagar. I segertalet säger Obama:

We are greater than the sum of our individual ambitions, and we remain more than a collection of red states and blue states. We are and forever will be the United States of America.
(President Barack Obama, segertal, november 2012)

Bildspråket här; hur olika motsatta delar egentligen är en enad sak, är en retorisk bild som Obama använt många gånger. Det är inte sista gången. Eftersom han nu blivit omvald, lär vi få höra den i många flera varianter de närmsta fyra åren. Just denna retoriska figur och tankebild är nyckeln till Barack Obamas ledarskap.


Transformativt, karismatiskt och autentiskt ledarskap

I internationell ledarskapsforskning, starkt dominerad av anglosaxisk forskning, är det rådande paradigmet nu value based leadership. Värdebaserat ledarskap handlar om hur ledaren leder genom värderingar, vision, kultur och den egna personen. Här ingår teorier som transformativt, karismatiskt och autentiskt ledarskap. Obama och hans valkampanjer, är bra exempel på samtliga teorier.
Det transformativa ledarskapet är en sorts paraplyteori för många av de andra värdebaserade teorierna. Det kan sammanfattas som ledarskap för förändring genom bland annat idealiserad påverkan med betoning på etik, vision och skapandet av en känsla av mission samt inspirerande motivation – symboler och känslor som motiverar följare, där höga förväntningar riktas mot följarna. Obamas första valkampanj med ”yes, we can”, ”hope” och ”change” som slagord för ett förändrat USA är ett skolboksexempel för transformativt ledarskap. Årets kampanj har varit blekare ur ett transformativt perspektiv. ”Forward”, slagordet för årets valkampanj, har svagare angelägenhet än hopp och förändring. Någon vision har heller inte framträtt lika tydligt.
Demokraternas kampanj har också följt skolboken genom att ha en stark ledarfigur. Karisma, av grekiskans gudagåva, formades av Max Weber till ett organiseringsbegrepp om legitimitet. Han skiljde karisma från mellan traditionell och rationell legitimitet. De två senare begreppen hör till särskilda organiseringsformer; traditionell legitimitet passar i klaner och grupper, medan rationell legitimitet hör hemma i byråkratier. Karismatisk auktoritet däremot, innehas, eller tillskrivs, en person. På 80-talet föddes den neokarismatiska forskningen. Då uppdaterades Weber, och forskarna försökte identifiera vad som karakteriserar en karismatisk ledare. Karisma uppstår företrädesvis vid någon sorts upplevd kris, en person som framstår som talangfull och speciell kommer in med en lösning för problemen.
En av de mest framträdande dragen hos en karismatisk ledare är förmågan att använda retorik, och det finns forskare som argumenterar att det är viktigare hur den karismatiska visionen framförs, snarare än innehållet i visionen. Även här är Obama och hans kampanjer ett bra exempel. USA befinner sig 2008 i dyningarna av krig och tufft republikanskt styre av Bush junior. In kommer en ung speciell man som pratar om inte ett rött eller blått Amerika, utan Ett United States of Amerika. Inte heller ett svart eller ett vitt Amerika, utan ett Amerika.

Obama kan prata om just det med en särskild trovärdighet, eftersom han själv är både och så många saker. Han är både svart och vit. Han har varit politiskt aktiv men kommer inte från någon av Amerikas stora politiska släkter, och han har erfarenhet från ett riktigt arbete. Han kommer från en enkel bakgrund, men har också en elitistisk tillhörighet med sin utbildning från Harvard. Han är en stark man, men säger sig samtidigt lita mycket på sin (enligt honom själv) ännu smartare och starkare fru Michelle. Därmed är han familjefar och samtidigt en modern, jämställd man.
Obama blir en karismatisk ledare. Engagemanget drar med fler följare och det skapas en rörelse för Obama. De sociala medierna gör att kommunikationen når ut snabbt och direkt. Mikrobloggen Twitter används, dess styrka – och svaghet – är utrymmet som tvingar fram korta men kärnfulla budskap. Obama är en skicklig talare, men framförallt är hela den första presidentkampanjen retoriskt elegant och förförisk. Korta, värderingsmässigt laddade budskap, så abstrakta så att man måste hålla med om dem. Styrkt av mängder med kändisar och politiker, samt en stor mängd entusiasm bland amerikaner. Starkast av allt är att budskapet framförs, leds och levs av ledaren själv.
Autentiskt ledarskap handlar just precis om detta. Ledarens person stämmer överens med budskapet, han kan tala utifrån egna erfarenheter. Budskapet levs. För att utvecklas till en autentisk ledare, uppmanas personen ta reda på vem man är genom att skapa sina egna narrativ, sitt eget livs historier. Återigen känns Obama som ett skolboksexempel. I nästan varje tal och debatt exemplifierar Obama kampen för, och möjligheterna att lyckas, för vanliga amerikaner med historier om sin mor, sin far eller sina mor- och förföräldrar i sin familj. Samtidigt är det just autenticiteten som ifrågasätts av motståndarna. Är Obama en ”äkta” amerikan? Föddes han på Hawaii? Är födelsecertifikatet riktigt?

Det starkaste retoriska argumentet – personen

Varför är det så viktigt med den enskilda personen för att få ut ett budskap? I den klassiska retoriken finns pallen med tre ben som grundmodell för all kommunikation. Enligt den finns tre typer av medel; logik, känslor och trovärdighet. Enligt Aristoteles så var den viktigaste och tyngsta av dessa trovärdigheten; talarens karaktär och etik. Talaren i sig är ett tyngre argument än statistik eller känslor. I modern retorik är ett av nyckelbegreppen identifikation. Att mottagare identifierar sig med sändaren är både ett medel och ett mål för kommunikationen. När vi delar något och har något gemensamt, det är då kommunikation uppstår.
Framgångsrik kommunikation handlar inte bara om vad man säger eller hur man säger det. utan kanske ännu mer om vem som säger det, och vad man tycker om den personen.


Inte bara en superstjärna, utan en hjälte. Inte bara en hjälte, utan en superhjälte!

Inte nog med att Obama är en superstjärna. Han är en hjälte också. Förväntningarna som ställs på honom är omänskliga. Obama är USA:s superhjälte – med sin fredsmedalj är han också världens superhjälte!
En superhjälte uppfyller en rad trånga normer till det yttre, men är samtidigt en övermänsklig varelse med stor styrka och makt och bärare av hjälte- och helgonlika dygder. Obama uppfyller kraven på en superhjälte. Spindelmannen kan klättra och Stålmannen kan förvandlas från Clark Kent. Obamas superhjälte kan växla mellan att vara svart och vit. Här finns också de tillskrivna dygderna. Obama är intelligent, social och kommunikativ. Framförallt framställs Obama som en superhjälte för att han förväntas göra orimliga saker, såsom att ta itu med arbetslösheten, sjukvården samt att förena republikaner och demokrater. På Youtube finns en välbesökt animerad video av Obama som superhjälte som fajtas med talibaner och räddar USA och på nätet finns mängder med illustrationer av Obama i superhjältedräkt.

Det som åker upp, måste komma ned

Isac Newtons lag gäller inte bara för gravitationen. Idiomet gäller också för superstjärnor, och absolut för superhjältar. Clark Kent/Stålmannen är inte intressant utan kryptoniten. Något kan/ska förgöra superhjältar. Det ingår i logiken, såväl samhällets som media. När någon hyllats, gäller det att hitta något de kan skyllas för.
”Yes, we can”, visade sig inte fungera. Den ”change” som skulle ske med exempelvis sjukvården, blev inte så omvälvande. Det ”hope” som tänts blev till misströstan och besvikelse. Obama kunde inte förena republikaner och demokrater. Snarare tvärtom. Den extrema högern blev än mer extrem till exempel genom Tea Party rörelsen. Internet fylldes efter att Obama blivit vald av illustrationer av honom som Hitler och Stalin. Obama blev en slagpåse för allt ont i världen, men framförallt som en symbol för kommunism, socialism och ett hot mot friheten. Tidningen Time hade före valet 2012 en illustration av Obama som superhjälte, men med ett ben i gips. Superhjälten är skadad.
Kanske har USA och resten av världen nu en sundare och mer realistisk syn på Obama och vad han kan åstadkomma?

Varför utser vi chefer till superstjärnor, slagpåsar och superhjältar?

Mot Obama – som mot alla chefer – riktas föreställningar, förväntningar och förhoppningar.
Det säger en hel del om ledarskap, men egentligen säger det mer om själva ”–skapet” än om ledarna. Det säger mer om medarbetare, organisationer, företag och samhälle än om de vi sätter i positioner om ansvar. Det handlar om förenkling, trygghet och samhörighet.
USA är ett stort land med en invecklad styrning. Det är helt enkelt lättare att ha en enskild person som talesperson. Detsamma gäller för alla partier, organisationer och företag. Någon behöver vara ”ansiktet utåt” för att kommunikationen ska vara tydlig. För att styrning och ledning ska bli greppbart behöver det förenklas till en person, en ledare. All organisering är komplext. Det utvecklas i samspel med omgivning i form av andra organisationer, marknader, ekonomi med mera. Trots finansiell världskris, beskylls Obama för den höga arbetslösheten. Vi förenklar gärna. Förenklingen gäller både för hyllning och för beskyllning. En chef kan få både positiv och negativ kritik för sådant som han eller hon egentligen inte påverkat särskilt mycket, som en börsras eller en börsuppgång. Här föds superstjärnorna och slagpåsarna.
Det handlar också om trygghet. Människan har behov av trygghet. Vi vill gärna att det ska vara så att någon kan gå in och fixa till världen så att det blir rätt. Det är här tanken om superhjälten kommer in. Någon som med övermänskliga makter kan ordna det som är orättvist, för tanken om att det inte skulle finnas någon som kan påverka det eländiga är för svår.
Till sist handlar också den starke enskilde chefen om samhörighet. Att samlas kring någon – följa någon tillsammans, eller avsky någon tillsammans. Att kunna identifiera sig med någon.
Det är detta som ligger bakom Obamas storhet. Han är USA förenklat – en smältdegel av kulturer, av enkel bakgrund och av elitism. Han står för trygghet – både för frihet men också för en omhändertagande syn på staten. Framförallt står Barack Obama för samhörighet. Kring den autentiske, karismatiske Obama kan USA enas.

It's what allows us to pursue our individual dreams, yet still come together as a single American family: "E pluribus unum," out of many, one.…there's not a liberal America and a conservative America; there's the United States of America. There's not a black America and white America and Latino America and Asian America; there's the United States of America.
Senatorskandidat Barack Obamas tal vid den det demokratiska partiets kongress i juli 2004




Lästips:

•Atwater, Deborah, Senator Barack Obama: The Rhetoric of Hope and the American Dream. Journal of Black Studies. November 2007.
•Bass, Bernard M, och Riggio, Ronald E 2006: Transformational leadership.
2 uppl. Lawrence Erlbaum.
•George Bill m fl, Discovering your authentic leadership. Harvard Business Review, Februari 2007.
•Morris, Tom och Morris, Matt (red) 2005: Superheroes and Philosophy
–Truth, Justice and the Socratic Way. Open Court.
•Wilhoit, Elisabeth, 2013: Michelle Obama´s Embodied Authentic Leadership: Leading by Lifestyle. Ur kommande Melina, Lois, Lid-Falkman, Lena m fl (red): The Embodiment of Leadership. Josey-Bass.