Vad är en kris egentligen? Det finns många ord som beskriver kris – kaos, ekonomisk kris med personalnedskärningar och omorganisationer som följd. Klimatkatastrofer med stormar och översvämningar. Svält, krig, tortyr och våldtäkter. Personliga kriser efter skilsmässor, sorg och bedrövelser. Konflikter mellan två människor, två avdelningar, två politiska ståndpunkter, två länder eller (som i amerikanska filmer) mellan två solsystem.
Vilken nivå av kris ligger vi på när vi pratar om kris? Ibland kan jag nämligen få för mig att ordet kris används i fel sammanhang och lite väl ofta för att riktigt tas på allvar. Kanske är det kvällstidningarnas inställning till ordet kris (typ ”Kris i Let's dance-juryn”) som smetar av sig på oss läsare och gör oss likgiltiga inför larmet om kris. Eller så är det helt enkelt kris – jämt, överallt, hela tiden, für alle.
En av mina väninnor sliter på uttrycket ”nu är det kris”. När hon första gången inledde vårt samtal på det viset stelnade jag av skräck, satte mig ner för att klara av det som komma skulle, förberedde mig på det värsta. När hon numer säger ”kris” erkänner jag att jag knappt lyssnar. Jag fortsätter tömma diskmaskinen och hummar medkännande på (förhoppningsvis) de rätta ställena medan hon pratar på. Kris för henne är när hon vill träna och står utan barnvakt ...

Enligt den amerikanska konsultfirman Watson Wyatt har man kommit fram till att företag som har en ambitiös och effektiv kommunikation har 47 procent större vinst än de företag där man lågprioriterat internkommunikationen. Om chefen är fysiskt närvarande och respekterar sin personal, pratar och lyssnar på alla och envar så är saken klappad och klar. Lägg därtill en krisplan som uppdateras och gås igenom med personalen ... ja, då kan man klara vilka kriser som helst och ändå ha ansiktet i behåll! Kommunikation är alltså det chefer i allmänhet bör satsa sin slant på, det är en ovärderlig investering när krisen är framme. I det här fallet kan kris handla om brand, att någon skadas eller dör på arbetsplatsen, rån, överfall, att en kollega förskingrat pengar eller att det stundar stora nerdragningar av personalstyrkan. Den oro som sådana saker framkallar måste respekteras, och det kräver sin man eller kvinna.
Dock är det inte så lätt som det låter. Krisplaner upprättas allt som oftast EFTER en kris, sedan ligger de där och dammar till EFTER nästa kris. Chefer är inte alltid kommunikativa genier som prioriterar sina kontakter med personalen framför all annan investering. Dessutom kan det vara så att chefen exempelvis säger: ”Jag är ingen övermänniska!” Eller att en mellanchef säger: ”Det är inte mitt bord!”
Att cheferna hamnar i självförsvar i kriser är tyvärr inte alltför ovanligt. Kaptenen är kanske inte den som lämnar fartyget sist. Det har förekommit att han/hon lämnar företaget först, innan personalen ens fått veta vad det handlar om för kris. En riktig fegis, brukar bli eftermälet på dylika chefpersonligheter, men å andra sidan är det inte alltid fegisen får höra vad som sägs.
Men hur ligger det till med varje individs egna ansvar egentligen? Det lättaste är att skylla på någon annan, till exempel chefen, som dessutom har hög lön för att kunna ta ansvar! Men det finns en tendens på arbetsplatser att skylla ALLT på chefen, vilket i rimlighetens namn inte är speciellt juste, eller smart. Man omyndigförklarar sig själv i samma stund som man skyller allt på någon -annan. Allt ansvar är ett växelspel mellan -olika intressenter. It takes two to tango. Jag tror mig ha hört repliken ”det är inte mitt fel!” miljoner gånger, men kanhända över-driver jag. Senast levererade en snabbköps-kassörska repliken sedan hon kört varu-bandet fastän jag ropat ”hallå stanna!” då alla mina frukter och ägg krossades av de andra -varorna. Mina barn säger att det inte är deras fel med en minuts mellanrum och då gäller det bortglömda läxor, nycklar, cykelhjälmar och badkläder.
Ömsom känner jag mig som Det Stora Anklagande Monstret (det måste vara MITT fel att alla reagerar med fullt försvar), ömsom står jag hjälplös och frågande: Hur blev det så här?
Det kan vara frågan om en attityd, en slags övergripande tidsanda som tillåtits växa på grund av långvarigt överförmynderi och en blind övertro på ansiktslösa myndigheters förmågor. Det så kallade sociala skyddsnätet har blivit slitet samtidigt som samhälls-klimatet hårdnat. Hålen gapar stora och otäcka och ingen vill hamna däri. Eller? Det kan ju inte vara meningen med livet att alla nu levande människor känner sig anklagade och därför skriker ut sin oskuld så fort någonting händer, innan de ens hunnit tänka igenom situationen. Eller är det kanske så att det aldrig har förekommit några brister i organisationen? Eftersom ingen gjort något misstag någonsin?

När man ser företagsledare, politiker, poliser, journalister och experter som ”gör pudlar” i tv-rutan så kopierar man framgångsreceptet för egen del och sätter i gång – DET VAR INTE MITT FEL! (jag ska tillsätta en utredning om vems felet var). Som om det absolut viktigaste är att bedyra sin oskuld, till vilket pris som helst, och att man därmed inte har något eget ansvar. Men de flesta av oss ÄR inte omyndigförklarade, vi HAR ett kollektivt ansvar som vi inte kommer ifrån, och det KAN innebära att vi ser till att vissa saker blir gjorda, fastän vi inte får stående ovationer varje gång vi tar ansvar.
”Men måste det alltid vara jag som tar ansvar för allting?” säger någon då.
Ja, kanske, om du är den enda vuxna i rummet, eller så kan du säga till någon annan som ser lite vuxen ut!

Ann Hingström