Att rekrytera rätt person till rätt plats måste vara en riktigt stor utmaning, långt större än att exempelvis sälja ett hus. Om man jämför en person och ett hus och båda står till förfogande är ju skillnaden att huset finns där för betraktan och visas upp av en mäklare som gjort en fin folder med fakta och fina bilder på retro-tekoppar, surdegsbröd i ugnen och blänkande hemmaspa (inkl stearinljus) för att beskriva huset. Om jag är intresserad av huset kan jag gå till visningen, ta med mig en besiktningsman och får sedan buda efter förmåga. Har jag det bästa budet får jag köpa huset. En win-win situation.

Huset kan aldrig klaga på att jag inte tar hand om det, att jag glömmer klippa gräset eller inte har råd att laga vattenläckan vid skorstenen. Däremot kan mina grannar klaga. De kan luta sig över staketet och göra gällande att fasaden spricker, garageporten slår i vinden och att rötterna till mitt körsbärsträd kryper ut och spräcker asfalten. Det finns en tyst överenskommelse om att vi ska trivas tillsammans, sköta oss, inte störa varandra och att hålla huspriserna uppe. Om jag struntar i det får jag flytta.

Men om jag är intresserad av ett jobb och anmäler mitt intresse kan jag sen inte göra mer. Kommer jag till en intervjusituation visar jag upp min bästa sida, mina snyggaste kläder och ett glassigt cv. Rekryteraren ringer mina referenser för en extra koll, men har inte tillgång till en besiktningsmans utlåtande och kan inte avgöra om jag spelar teater, eller om jag är en i grunden trevlig person. Hen kan göra tester, bombardera mig med frågor, titta i spåkulan och hålla tummarna. Det finns många möjligheter när jag kommit så här långt. Är jag på många intervjuer kan jag gå till högstbjudande, men det är en oerhört exklusiv situation och förutsätter att jag fått chansen förut. Får jag jobbet gäller dock den tysta överenskommelsen att jag sköter mig, inte stör mina arbetskamrater och får min lön. En win-win situation.

Det är i ungefär detta skede som jag tänker på alla de ungdomar som ägnar dagar och nätter åt att anmäla sig som intresserade av olika arbeten, som inte får ett hyreskontrakt om de inte har ett jobb, som inte får jobb för de har inte fått chansen förut osv. De som experimenterar med olika typsnitt på sitt cv, som retuscherar sina porträtt i Instagrams pictbox, som går alla kurser i hur man signalerar ordning och reda. De som i bästa fall får ett mail om att de ”inte kommer i fråga gällande tjänsten”, och i sämsta fall inte ens får ett nej för arbetsgivaren hinner inte svara på tusentals ansökningar.

Om vi då drar den här jämförelsen till sin yttersta spets och omvandlar dessa arbetslösa ungdomar till hus, så kan jag inte se annat än ett bostadsområde som varken mäklare, designers, besiktningsmän eller investerare besöker för området ligger för långt utanför centrum. Ingen vet något om potentialen eller om det är något ”för den händige”. Månne lägger en kommunalpolitiker en motion i fastighetsnämnden om att området behöver renoveras innan det går till försäljning (för skatteintäkternas skull), men förslaget röstas ner för att andra saker måste prioriteras.

Då tänker jag att en inventering är att önska, att några besiktningsmän skulle åka till detta bostadsområde och låta sig fascineras av möjligheterna, grönskan, se till att röja undan för utsiktens skull, tvätta och laga fönster, rensa avloppen, öppna upp gatorna, lägga ny asfalt och bygga upp infrastrukturen. Men framförallt ta vara på materialet och se chanserna till goda investeringar.

Här finns resurserna till ett hållbart samhälle.

Ann Engqvist