“Det är ett plågsamt arbete. Det utsläcker ljuset i ögonen, det böjer ryggen, det klämmer inälvor och revben, det vållar smärta i njurarna och trötthet i hela kroppen.” Så beskrev den läs- och skrivkunnige Florencio sitt arbete någon gång på 1200-talet. Dock kan man tro att det är en hålögd datanörd som nedtecknade ovanstående rader 2011. Eller en nattredaktör på en kvällstidning. Eller någon på ekonomiavdelningen i valfri kommun.
En gång för väldigt länge sedan jobbade jag som nybakad reporter på en nyhetsredaktion i mellansverige. Alla rökte eftersom det hörde till myten om den dödsföraktande journalisten. Vi var tredje makten och skulle aldrig dö. Nåväl, en av de halvgamla journalisterna åkte iväg på en kurs i arbetsmiljö och kom tillbaka med ett papper. Där stod det att om en person ville ha rökfritt så skulle denna persons önskan uppfyllas. Arbetsgivaren hade skyldighet att upprätta ett rökrum, helst med en såkallad “rökätare”.
Vi var i ett chocktillstånd över denna nya ordning. Vår chef meddelade att det inte fanns på kartan att vi skulle ha råd att bygga ut redaktionen. Det som fanns att tillgå var en övergiven städskrubb som också användes som garderob. Alla utom den halvgamla arbetsmiljökunnige journalisten hänvisades in i denna garderob när det var dags för rökpaus. Och det var det ofta.
Vi stod 14 personer på en 6 kvadratmeters stor yta, med stängd dörr och rökte så det stod härliga till. Dessutom hade vi vansinnigt roligt därinne i mörkret (lampan var sönder). Jag vet att det till och med förekom hångel. Vi hade också släpat in en yuccapalm för att balansera upp syrenivån. Den halvgamla arbetsmiljökunniga klagade på att hon fick sköta hela redaktionen själv och att hon inte hade någon att diskutera nyheter med. Ibland kunde hon få för sig att vi skrattade åt henne, vilket det i och för sig låg en viss sanning i.
Hon trodde väl att hon var vår morsa, va, fastän vi var så mogna!!
Så plötsligt en dag fick redaktionen besök. Det kom en man från arbetsmiljöverket för att “titta till oss”. Den halvgamla, som var den enda arbetande journalisten vid detta tillfälle, pekade på dörren till skrubben och sa att resten av redaktionen stod därinne och rökte. Mannen höjde ögonbrynen och trodde att hon ljög. Det var ju alldeles tyst! Men så knackade han på dörren och öppnade. Där stod vi och höll andan. Jag höll i den sista flämtande syremolekylen.
Den utskällning min chef fick är inget jag avundas honom. Det blev rökfritt på hela redaktionen och min chef fick sedemera pris för att så kraftfullt ha tagit itu med detta hälsovådliga gissel som tobaken utgör.
Ibland tänker jag på den här situationen och skrattar. Hur löjlig får man bli? Jag menar “moget”. Men sedan sitter jag likväl där som en hösäck, lutad över tangentbordet, med ansiktet tryckt mot skärmen (för jag har glömt mina läsglasögon), tittar på styrketräningskortet som jag köpt och tejpat upp som trofe´på anslagstavlan, dricker mitt barnmorskekaffe, tuggar nicotintuggummi, klagar på ryggont och håller mobiltelefonen klämd mellan axel och öra.
Moget!
Ann Hingström
