För fem år sedan skrev jag en artikel om Muhammed–krisen för Chefstidningen (som då bar namnet LOOP). I den artikeln drog jag slutsatsen att det var en snabbt övergående konflikt, skapad av medierna. Dessvärre hade jag fel. Nu har jag anledning att återkomma till ”Muhammedkrisen”, lika aktuell nu som då.

Text: Wilhelm Agrell, historiker, freds- och konfliktforskare och professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet.

2005 seglade den oväntade och i början närmast bagatelliserade konflikt upp kom att få namnet Muhammedkrisen. Ursprunget var de numera världsberömda karikatyrerna föreställande profeten Muhammed som publicerats av Jyllandsposten flera månader tidigare utan att då väcka någon större uppmärksamhet varken inom landet eller internationellt. Men sedan några imamer från Danmark rest runt i arabvärlden gav publiceringen plötsligt eko på mellanstatlig nivå i och med att en rad muslimska länder krävde att den danske statsministern Fogh Rasmussen skulle ta avstånd från publicering. Den danska regeringens inledande ståndpunkt var att detta rörde sig om en rent intern dansk angelägenhet, där regeringen till följd av tryckfriheten varken hade rättsliga möjligheter eller något intresse att agera. I denna anda hade Fogh Rasmussen redan under hösten 2005 vägrat att träffa ett antal ambassadörer från muslimska länder för att diskutera frågan. Så långt liknade frågan raden av parallellfall där stater utan fria media kritiserat eller hotat andra stater på grund av publicering som skett inom tryckfrihetens och yttrandefriheten ramar.

Kedjereaktionernas oförutsägbarhet

De fortsatta meningsskiljaktigheterna på mellanstatlig nivå följde ett klassiskt mönster och Saudiarabien kallade hem sin ambassadör. Men frågan stannade inte där utan kom att utvecklas med en egen dynamik som ingen enskild aktör torde ha förutsett och än mindre haft kontroll över. Uppgifter om de hädande bilderna spreds snabbt via elektroniska media över hela den muslimska världen och ledde till omfattande och växande protester i flera länder i Mellersta Östern, och från början av februari 2006 också i Afrika och Asien. Protesterna övergick på flera platser i kravaller som krävde flera tiotals dödsoffer. I Damaskus angreps den gemensamma skandinaviska ambassadbyggnaden som delvis förstördes och i Beirut angreps det danska konsulatet.

Parallellt med de utbredda och ställvis våldsamma protesterna inleddes en bojkott av danska varor i flera länder i Mellersta Östern, något som framförallt drabbade livsmedelskoncernen Arla, med en stor lokal produktion i Saudiarabien. ”Mjölkvapnet” föranledde påtryckningar från danskt näringsliv på den egna regeringen att dämpa konflikten så att normala affärsrelationer kunde återupprättas. Den danska regeringen kom också successivt att inta en mer förstående attityd till protesterna, även om man fortsatt hänvisade till yttrandefriheten. Men regeringen, som möjligen på ett tidigt stadium hade kunnat förhindra att krisen eskalerat, kunde inte i efterhand vända utvecklingen. Bilderna, eller snarare föreställningarna om dem, levde nu sitt eget liv i media och opinioner, något som förstärktes av de vidarepubliceringar som av sinsemellan helt olika skäl gjordes i tidningar och på hemsidor i olika västländer.

Konflikttransformeringens malströmmar

Muhammedkrisen blev inte som många, inklusive jag själv, bedömt en i raden av övergående mediastormar och kulturella friktioner. En typ av händelser som visserligen skapade stor uppståndelse för stunden men snart var glömda och överlagrade av andra skeenden. Istället för att som andra medialiserade fenomen försvinna levde föreställningen om en religiös kränkning kvar i den muslimska världen och exploaterades av radikaliserade individer och grupper. Muhammedkrisen blev inte en episod, utan i själva verket början på någonting annat som var både större och farligare än den inledande fasens ilska mot skandinaviska ambassader och bojkott av dansk mejerinäring.

Detta visade sig konkret i upprepade hot och attentatsförsök mot karikatyrtecknaren Knut Westergaard och tidningen Jyllandsposten. Successivt stod det klart att det rörde sig om en permanent hotbild av det slag Salman Rushdie tvingats leva med efter publiceringen av ”Satansverserna” 1988 och ayatollah Khomeynis efterföljande fatwa. Men också på andra sätt kom konflikten att spridas och fördjupas. 2007 publicerade Nerikes Allehanda Lars Vilks rondellhundsteckning och mönstret från reaktionerna på Jyllandspostens teckningar upprepades nu med upplopp och flaggbränning ibland annat Pakistan.

På ett plan handlade frågan fortfarande om yttrandefrihetens principer och gränser, det som Fogh Rasmussen med liten framgång försökt framhålla hösten 2006. Men på ett annat plan hade hela fenomenet transformerats till en konflikt med betydande omfattning och som det skulle visa sig växande våldspotential med effekter inte bara för enskilda individer och mediaföretag utan för samhällets i stort. Karikatyrerna kom att infogas som en symbolisk komponent i en bred anti-västlig fiendebild som tog sin politiska utgångspunkt i krigen i Afghanistan, Irak och Somalia. Varken Knut Westergaard eller Lars Vilks kunde i hotfulla uttalanden och på radikala hemsidor åberopas som representanter för ett anti-islamsk väst. De gav en diffus fiendebild ett ansikte och utgjorde även konkreta mål som var möjliga att angripa på ett annat sätt än USA:s politik i Mellersta Östern eller inställningen till muslimer i de västerländska samhällena.

Muhammedkarrikatyrernas skugga kom att avteckna sig allt tydligare i de skandinaviska ländernas hotbilder. Yxattentatet mot Westergaard 2010, liksom det stora planerade terrordådet mot Jyllandspostens redaktion kring årsskiftet 2010/11 visade på frågans fortsatta mobiliserande potential. Men hoten riktades inte bara mot de personer och institutioner som varit direkt involverade i publiceringen utan också mot de västerländska samhällena och deras befolkningar som på detta sätt betraktades som kollektivt skyldiga till kränkningarna. I Taimour Abdulwahabs självmordsbudskap, sänt till Säkerhetspolisen och TT kort före det planerade dådet i centrala Stockholm den 11 december 2010, hänvisade han till ”ert dumma support till grisen Vilks” liksom till den svenska närvaron i Afghanistan som motiv för urskiljningslöst våld: ”Nu ska era barn, döttrar och systrar dö liksom vår bröder och systrar och barn dör”.

Den ensamme gärningsmannen som slutade sitt liv på Bryggargatan var okänd för Säkerhetspolisen. Han fanns inte i några register och tillhörde så vitt man kunde klarlägga ingen organisation eller grupp. Även om han haft kontakter och även medhjälpare i Storbritannien framstod han som en ensamvarg, någon som noga planerade sitt dåd och som hämtade inspiration på nätet - den process som flera säkerhetstjänster börjat uppmärksamma och gett beteckningen självradikalisering.
En annan självradikaliserad gärningsman, Anders Breivik, rörde sig samtidigt i ideologiskt motsatt riktning, men med tankmönster och planer som uppvisade påfallande likheter.

Informationens och konflikternas gränslöshet

Ingen kunde ha förutsett det sätt på vilket Muhammedkrisen kom att utvecklas, förändras och smälta samman med andra skeenden i samhällena. Om något, illustrerar denna process hur utsiktslösa försök till framåtblickande omvärldsanalys kan vara i sammanhang som detta. Även om vi känner till ingångsvärdena går det inte att utifrån dem att dra några närmare slutsatser eftersom ett skeende som detta är alltför komplext och alltför präglat av slumpfaktorer. Också graden av osäkerhet i bedömningen av framtida konfliktmönster är i sig en viktig slutsats. Men på ett annat plan finns viktiga reflexioner som Muhammedkrisen ger anledning till. En sådan handlar om den globaliserade informationsspridningens konsekvenser.

Uppbyggnaden av internet åtföljdes av en överlag positiv tolkning av nedmonteringen av de nationella informationssystemen, vare sig det handlade om massmedia eller kontakt mellan enskilda. Den elektroniska revolutionen ansågs undergräva traditionella slutna samhällen och försvåra staters kontroll över den information medborgarna kunde få tillgång till. Något som bland annat illustrerats av den kinesiska regimens mycket omfattande övervakningsapparat för att förhindra för regimen oönskad informationsförmedling via internet. Att den elektroniska revolutionen också öppnar en potential för att övervaka medborgarna torde få ha undgått att inse, åtminstone i spåren på 11 september och den allestädes närvarande kampen mot terrorismen. Men den elektroniska revolutionen innebär också att icke-statliga aktörer och till och med enskilda personer kan gripa in i och påverka konfliktförlopp. Under den arabiska våren 2011 spelade sociala medier en framträdande roll, inte minst för att punktera auktoritära regimers försök att med traditionella repressiva metoder kontrollera informationsflödet. Mubarak-regimens desperata och samtidigt fåfänga försök att helt släcka ner internet visade hur långt denna utveckling nått.

Men Muhammedkarikatyrerna var aldrig avsedda att bli kända i Kairo, Ramallah eller Kuala Lumpur. De var tillkomna med tanke på Jyllandspostens läsekrets och i en kultur och debattradition som har distinkta nationella särdrag. Redan för en svensk är dansk offentlig debatt speciell genom sitt tonläge, det flitiga bruket av gliringar, elakheter och personangrepp. Att dessa skillnader inte utlöser en babelsk förvirring beror i första hand på språket; de nationella debattarenorna är i allt väsentligt insulära och språket utgör ett slags barriär och tillträdeshinder. Den som väl tagit sig över detta och lärt sig danska – eller svenska – tillräckligt väl för att kunna följa nyhetsförmedling, debatt och opinionsbildning, har i allmänhet också lärt sig huvuddragen i den nationella särarten och politiska kulturen. Detta är en utmaning för diplomater och utrikeskorrespondenter vars uppgift till stor del varit att ”översätta” från en nationell kontext till en annan.

Det utmärkande med Muhammedkarrikatyrerna och dess efterföljare är just att de inte utgjorde textuell information utan bilder. De var därför inte i behov av översättning utan kunde tolkas direkt av iakttagaren. De kom här att spela samma slags roll som tortyrbilderna från Abu Ghraib eller den napalmbrända flickan från Vietnamkriget. Bilden talar direkt till betraktaren och tolkningen kan egentligen inte påverkas av åtföljande förklaringar; den mest berömda bilden från Spanska inbördeskriget, Robert Capas fotografi av en regeringssoldat i dödsögonblicket är förmodligen en klassisk bildjournalistisk förvanskning, något som fortfarande inte tycks spela någon roll.

Muhammedkrisen kom på detta sätt att blottlägga den horisontella elektroniska informationsförmedlingens oavsedda konsekvenser, framförallt effekten av att lokala media, liksom enskilda individer och organisationer, lägger ut sin information på internet. Genom tillkomsten av nätupplagor kommunicerar lokaltidningar inte längre enbart med läsare inom sitt traditionella geografisk avgränsade spridningsområde utan med hela världen. Språkbarriären utgör fortfarande ett hinder, men allt mindre sedan också små språk till följd av migrationen blir tillgängliga för personer med andra modersmål.

En annan reflexion är att begreppet ”omvärld” framstår som alltmer föråldrat och vilseledande. Begreppet bygger på en underförstådd föreställning om en utomstående iakttagare, för vilken globaliserings- och integrationsprocessen skapar ett ökande behov att förstå de sammanhang, strukturer och andra aktörer som direkt eller indirekt påverkar den egna verksamheten. På ett plan är detta naturligtvis riktigt, att agera utifrån en brist på kunskap om andra förhållanden är knappast ett framgångsrecept. Men omvärldsbegreppet kan samtidigt leda till en både felaktig självbild och misstolkning av ett större skeende.
Omvärldsanalys som ett utifrån iakttagande förhållningssätt riskerar att utesluta förståelsen av det egna agerandets konsekvenser, av att det i en djupare mening inte längre existerar en distinkt omvärld utan att de lokala och globala förloppen kan gripa in i varandra på ett sätt som framförallt aktualiserar behovet självförståelse i ett större politisk, ekonomiskt och kulturellt sammanhang.



 

Skrivet av Wilhelm Agrell