Äntligen stod prästen i predikstolen.
Nej, okej då, ingen predikstol. Men präst är han i alla fall fortfarande, även om det inte är uppenbart av hans svarta jeans och grå jacka. Vi befinner oss i kyrkan på Skeppsholmen i Stockholm och på den allra första mässan för den nystartade missionsrörelsen Kontempel.
Det är bara några veckor sedan Olle Carlsson höll sin avskedspredikan som kyrkoherde i Katarina församling. Det var fullsatt då, det är fullsatt nu.
– Glappet mellan vanliga människors tro och längtan och kyrkans ganska fyrkantiga sätt att möta detta har jag brottats med under hela min livsgärning, säger han, med en väldig målning av vilda vågor bakom sig på scenen.
Han talar utan eftertryck, biter av meningarna för att lämna spelutrymme åt en humoristisk underton. Och om det finns en obligatorisk prästkurs i satsmelodi, med söndagsgudstjänsten i P1 som slutprov, måste han ha kuggat. Av monoton högtidlighet finns nämligen inte ett sataniskt spår.
– Så vad beror det där glappet på då? fortsätter han. Det var någon som sa: Det är inte Gud jag har problem med, det är markpersonalen. Och, tja…
Olle Carlsson överdriver inte när han talar om brottning. Den som följt den här medialt populäre prästen ser en röd tråd: motståndet. Motståndet mot honom från delar av den kyrkliga hierarkin, och motståndet från hans sida mot desamma.
* * *
Olle Carlsson har burit på en känsla av att vara oren, och att inte passa in. Det skriver han i sin nya självbiografi ”Kallad. Kärlek och kamp”. Kanske bottnar upplevelsen i barndomens Hudiksvall, spekulerar han, med föräldrar som gjorde en klassresa nedåt. Sedan: alkoholismen. Och skilsmässorna. De sju barnen (nio inklusive bonusbarnen) med fyra olika kvinnor.
Sådant kanske kan väcka skepsis i Svenska kyrkan. Men det räcker inte för att förklara somligas aversion mot organisationens utan jämförelser mest folkligt populära ledare.
Så vad handlar den om?
En månad efter mässan på Skeppsholmen ses vi på ett kafé nära Slussen. Ska vi skaka hand? Ja, än så länge är corona något i utkanten av medvetandet.
– Kyrkvärdarna, musikerna, prästerna – jag störde ordningen. Sedan kanske det också handlade om något slags avundsjuka, faktiskt. En dold beundran. Jag misstänker att du är likadan, jag också: det gör ont någonstans när någon annan lyser… säger han.
Det började på 90-talet, då Olle Carlsson ledde en liten grupp som träffades tidiga morgnar i någons kök. Under inspiration från tolvstegsmetoden bad man och delade livsberättelser. Rörelsen växte och tog snart plats i källaren i Allhelgonakyrkan, där Olle Carlsson var präst.
Utslagna och missbrukare drogs till honom, kanske i identifikation. Även ett stort antal kulturpersoner anslöt, ibland dominanta, ofta besvärliga och ibland knappast ens gudstroende.
– Jag tror att framför allt det sistnämnda har väckt något slags irritation: varför ska han alltid omge sig med kända människor? Men det har faktiskt varit ett nödvändigt, kanske till och med strategiskt nödvändigt, val. Om man ensam stångas mot strukturer blir man en rättshaverist. De här extremt kraftfulla människorna har lyckats bryta sig in i kyrkan, och det har räddat mig.
När Olle Carlsson öppnade dörren för tusentals lekmän, som snart lämnade källaren och tog över hela den ordinarie verksamheten, utmanade han privilegier, förklarar han.
Församlingshus blev till kulturcentrum. En diakons fina, ljusa kontor blev till yogalokal. Och framför allt: anställda förlorade sina roller i gudstjänsterna. Artisten Tomas Andersson Wij har uppskattande beskrivit det som att ”tatuerade fängelsekunder delade ut nattvarden och bögar predikade”. En annan besökare drog paralleller till punken: ”man vet aldrig vem som är publik och vem som äger mikrofonen nästa gång.”
Klart att Olle Carlsson fick problem.
– Ja, du fattar… Det är bara så strukturellt, det handlar inte om dumma människor. Det är som i en bostadsrättsförening eller vad som helst – det blir krig. Så det var en kulturkrock i hundraåttio.
* * *
När Olle Carlsson efter en segdragen strid valdes till kyrkoherde för Katarina församling 2009, fortsatte han det arbete han påbörjat. Och kritiken växte i takt med hans makt.
Den materialiserades och kulminerade till sist i en tjock anklagelseakt författad av en dedikerad kyrkvärd. Det ambitiösa karaktärsmordet, överlämnat till Domkapitlet 2012, bestod bland annat av påstådda intervjuer med exfruar och kollegor och handlade om allt från ekonomiska oegentligheter till kvinnoaffärer.
Olle Carlsson friades i ett slags kyrklig rättegång. Men kritiken fanns kvar – somliga talade om en verksamhet i fritt fall.
– Så var det aldrig. Det var ganska god ordning i Katarina. Vi gjorde en psykosocial undersökning som visade att många mådde bra, men att det var en otydlig delegationsordning.
Samtidigt som han kritiserades för otydlighet kom påståenden om det motsatta – auktoritärt ledarskap. "Lynnig ledarstil", hette det i en av punkterna till Domkapitlet. Det kan ligga något i det, säger Olle Carlsson: För att inte de gamla strukturerna skulle cementeras igen krävdes det ibland att han satte ned foten.
– Att vara ledare är någonstans att leda i förändring, och Svenska kyrkan är en väldigt förändringsobenägen struktur. Jag har alltid försökt behandla folk med respekt, men jag är ingen maskin. Jag är av kött och blod och kan vara impulsiv och intuitiv.
Oavsett vilka konflikter Olle Carlsson befunnit sig i har vanligt folk, såväl kristna som ateister, aldrig lämnat honom. Deras stöd har lett till boksuccéer, sommarprat och, inte minst uppseendeväckande i dessa tider, fyllda gudstjänster. Det stödet har varit avgörande, säger han.
– Det har gjort att jag, hur det än har varit annars, ändå alltid känt att jag varit på rätt väg.
* * *
Det är en söndag i mitten av mars, och ett tjugotal representanter för detta folkliga stöd träffas i Olle Carlssons vackra, halvt urplockade tjänstelägenhet på söder. Det är möte med Kontempels arbetsgrupp.
I fönstret ett par rosa Jesusfigurer och på bordet en bok av Olle Carlssons vän Stefan Sundström bredvid bibeln. Hotet från pandemin har vid det här laget lämnat medvetandets utkanter och befinner sig nu på allas läppar, men det är inte värre än att man kör in nävarna i bullpåsen.
– Ta för er, säger Olle Carlsson. Och sprit finns det…
Det är naturligtvis ett skämt från en nykter alkoholist – på bordet står en flaska handsprit, om några veckor lika värdefull en som flisa från Jesu kors.
Kring Olle Carlsson samlas återigen en massa människor, nu för att bygga ”ett andligt Friskis och svettis”, som han kallar det. Här finns en känd artist. Någon chef från Coca–Cola. En av 00-talets stora publicister. Här sitter personer tilltufsade av livet bredvid välstrukna framgångssagor från näringslivet.
– Det kommer säkert att gå åt pipan, men det ska bli roligt att se det göra det tillsammans med er, säger Olle Carlsson.
Under kvällen diskuterar gruppen stort som smått: Olles klädsel och nattvardens metafysik, förortens ungdomskultur och predikan. Det är entusiastiskt, men kan också vara dräpande: Ett inslag i senaste mässan avfärdas som ”bedrövligt.”
Olle Carlsson sitter tyst och lyssnar. Man får inte avbryta. Hundögonen ger honom ett trött uttryck, men när han pratar knäpper han med fingrarna som till en inre rytm.
– För mig är det viktigt att det här inte blir en scenshow, säger han. Man kan driva något till perfektion. Vissa kyrkor gör det så bra att det inte kan bli bättre. Ni vet: gospelkörer från Chicago. Men för mig är gudstjänst också det brustna, det spruckna – vi:et någonstans. Sedan kan jag bara säga: gör det bättre själva då!
* * *
Det här vi:et fortsätter att bära Kontempel också när coronapandemin till sist vecklar ut sina fladdermusvingar och vi alla hukar i dess skugga av skräck och simpel tristess. Rörelsen föds på nytt på Facebook. Artister framträder. Gudstjänster firas. De dagliga morgonsamlingarna, ledda av olika medlemmar, drar ibland tusentals.
Först i juni träffas man återigen i den vita stenkupolen på Skeppsholmen. Men endast ett 25-tal tillåts närvara, och stolarna är utspridda med gott om rum mellan.
– Nu måste vi hålla tempot, säger verksamhetschefen Fotini Carlsson några minuter innan tio. Allt ska klippas och läggas ut på Facebook klockan elva, sedan är det fika.
Artisten Marie Bergman sjunger och människor berättar om sina liv. Olle Carlsson talar tro och tvivel. Mot slutet ställer sig människor i ring, nynnar och utforskar ”människans tre hjärnor” i en wellness-övning. Till sist en ordlös promenad runt Skeppsholmen.
När medlemmarna åker hem sätter sig Olle Carlsson på en stol mitt i den nu nästan utrymda kyrkan.
Det finns en andlig hemlöshet i vårt land, säger han.
– Den här krisen som vi befinner oss i är också en existentiell och andlig kris. Jag skulle säga att den… att den har spelat oss i händerna är kanske inte så vackert sagt. Men den tvingar fram frågan: Vad ska jag med mig själv till? Det som hänt under våren har gjort det oändligt mycket viktigare för oss att vara den här andliga bryggan.
Kontempel kallar sig för en missionsrörelse. Det betyder att man vill att människor ska ansluta sig, men också att dessa ska forma verksamheten.
– Här är lekmannainflytandet ännu starkare än det jag skapade i Svenska kyrkan. Där fick man liksom klistra på det. Det blev krångligt, eftersom det var så många anställda där. Här blir det på riktigt.
Modellen ställer särskilda krav på en ledare – att vara en trygghet så att dessa människor, av vilka många aldrig varit i en kyrka förut, vågar ta plats.
– Styrelsen ställer mig mot väggen om det här: Är du beredd att kliva fram nu? Har jag, med min ålder, kraft och energi till det? Är jag beredd att representera det här utåt och stå för det? Tidigare i livet har jag stångats mot jantelagen: vågar jag lysa och ta plats? Här finns tvärtom en önskan om att jag inte ska backa.
Under tjugo år brottades Olle Carlsson med en anrik organisations cementerade strukturer. Det var plågsamt. Men samtidigt är brottningsmatcher kreativa grejer – fråga gud själv som ju gav sig in i matchen med Jakob. Uppenbarligen födde kampen mycket energi hos Olle Carlsson.
Och nu då, när murarna är borta och han äntligen får göra precis det han vill – finns det inte en risk att anden går ur honom?
– Jo, det är paradoxen. Och det är korsets väg egentligen: Av bara solsken blir det en öken.
Fast visst finns det strukturer också i den här rörelsen. Styrelsemedlemmar kan på bara några veckor förvandlas till ”kyrkvärdar”, säger han, som vill ha privilegier och särskilda platser. Så funkar människan. Utmaningen blir att hålla rörelsen öppen och dynamisk. Det kräver ett starkt ledarskap.
Olle Carlsson ler.
– Det dyker säkert upp nytt motstånd ska du se.
Text: Tim Andersson
Fakta Kontempel
Kontempel är inte en församling, utan en nationell förnyelserörelse inom Svenska kyrkan. Den fysiska platsen i Eric Ericssonhallen på Skeppsholmen i Stockholm är ett andligt, socialt och kulturellt center under uppbyggnad. Olle Carlsson är teologisk ledare och hans fru Fotini Carlsson verksamhetsansvarig. Rörelsen bygger på ideellt arbete och finansieras av medlemmar och andra finansiärer. Namnet vill leda tankarna till ”kontemplation”, men också till komplement – det vill säga till Svenska kyrkans mer traditionella former.
Fakta Olle Carlsson
Gör: Teologisk ledare för den nystartade andliga rörelsen Kontempel.
Ålder: 65.
Familj: Fru och sju barn (nio med bonusbarnen).
Bor: I Stockholm.
Bakgrund: Han jobbade i 25 år i Katarina församling, först som präst och sedan som kyrkoherde. Han har skrivit böcker som Kristendom för ateister, Livsstegen och Kallad – kamp och kärlek.
På fritiden: Spelar tennis, läser, skriver och promenerar.
