Den senaste tiden har jag farit runt i Sverige och föreläst om arbetsmarknadens föränderlighet och ungas värderingar och framtidsdrömmar. Ofta har jag varit en av flera föreläsare och ibland har jag valt att stanna och lyssna på andra som talar om medarbetarskap, ledarskap och olika metoder för att bli en lyckligare och nöjdare människa. Något som slagit mig är hur ofta föreläsare talar i sportmetaforer. Jag har fått se åtskilliga powerpointslides med fotbollsplaner som ska illustrera hur vi alla har våra roller även på arbetsplatsen, behöver lita på varandra, behöver ta eget ansvar och samtidigt vara lagspelare. Att vi måste passa bollen till varandra och inte tro att vi kan vinna matchen på egen hand. Ledarskap och prestation. Hur får du medarbetarna att må bra och prestera på topp? Titta på tränarna. De coachar, pushar, de tänker strategiskt, de tänker helhet men framförallt: de får alla att känna sig lika viktiga oavsett om de är suveräna målskyttar eller ej.
Efter ett ha lyssnat på alla dessa metaforer har jag till slut blivit uttråkad. Visst är allt det där säkert sant. Men det finns andra arenor här i livet än fotbollsarenor.
Själv har jag nyligen varit mammaledig och nu är min man hemma med vår ettårige son. När ska vi få se metaforerna från föräldraledigheten? Tänk dig alla stressiga situationer den föräldralediga har lärt sig hantera. Snacka om att få kompetens att hantera ”besvärliga människor”. Den som varit föräldraledig har fått lära sig hantera någon som är fullkomligt otålig, självcentrerad, inte alls självgående, mycket svår att samarbeta med, barnslig, stingslig och som inte fungerar om den är hungrig. Någon som gråter så fort du lämnar rummet, ställer en massa krav utan att tänka på andras behov. Den föräldralediga har oftast lyckats lösa situationerna utan att helt förlora förståndet. Bra erfarenheter när du ska leda andra människor, tänker jag.
Jag utmanar alla föreläsare, managementkonsulter, chefer och ledare att lämna sportmetaforerna (åtminstone ibland) och hitta nya idéer från andra arenor i livet. På det sättet kan vi få lite variation och fler kan förhoppningsvis känna igen sig.

Sofia Rasmussen