I min krönika i Chefstidningen nr 1 – 2012 tog jag upp begreppen arbetstagare och
uppdragstagare. De arbetsrättsliga skyddsreglerna blir tillämpliga om den arbetspresterande parten är att betrakta som en arbetstagare. Vi kan alltså konstatera att om det är en uppdragstagare som vi har framför oss så har denne inte alls det lagstadgade skyddsnät som en arbetstagare har, utan måste istället försöka avtala med sin medkontrahent om någon form av skydd. Som jag beskrev i nämnda krönika är arbetstagarbegreppet i anställningsskyddslagen LAS tvingande. Vilket betyder att en uppdragstagare av en domstol kan bedömas vara en arbetstagare. Detta trots att parterna har varit överens en gång i tiden om att det var ett uppdragsavtal man träffade. I vissa branscher försöker man sig på en balansakt mellan begreppen uppdragstagare och arbetstagare. Vi hittar förankrade benämningar som ”frilansare”.
Beträffande ”frilansare” torde det oftast inte uppstå några frågor om dessa ska betraktas som arbetstagare. Men hur ska man bedöma de personer som numera kallas för ”fastlansare”. Jag måste erkänna att jag inte riktigt begrep vad en ”fastlansare” är för en figur när jag hörde begreppet första gången. Jag misstänker att begreppet är tämligen nytt men numera används ganska flitigt i vissa branscher. Så t ex inom journalistbranschen. Arbetsdomstolen har nyligen avgjort en tvist där frågan var om en programledare för ett radioprogram skulle betraktas som uppdragstagare eller arbetstagare. Domstolen gör en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i just det aktuella fallet. Enligt programledaren hade Sveriges Radio mer eller mindre tvingat henne att träffa ett uppdragsavtal och domstolen ansåg att man inte hade anledning att ifrågasätta programledarens uppgift. I avtalet angavs också uttryckligen att något anställningsförhållande inte skulle uppstå genom avtalet. Domstolen konstaterade att det är
viktigt att se hur parterna förhållanden varit tiden före tillkomsten av avtalet. Eftersom
programledaren varit anställd vid Sveriges Radio som reporter eller programledare i flera
omgångar under 2001-2008. Med hänsyn till att programledarens tidigare anställningar och
omständigheterna vi tillkomsten av uppdragsavtalet menar domstolen att Sveriges Radio måste visa att det har skett en ”verklig förändring” av programledarens arbetsförhållanden och ställning vid Sveriges Radio för att hon ska betraktas som en självständig uppdragstagare. Domstolen konstaterar att programledarens arbetsskyldighet och faktiska arbetsinsatser inte har skiljt sig på något påtagligt sätt från vad som är typiskt för ett anställningsförhållande. Sveriges Radio tillhandahöll dessutom i princip all arbetsutrustning, arbetslokaler, administration, datorprogram, bilar för transport samt gav programledaren tillgång till skrivbord, telefon, dator och e-postadress. Arbetsdomstolen kommer följaktligen fram till att programledarens arbetsförhållanden och ställning vid Sveriges Radio inte hade förändrats på något avgörande sätt och att programledaren ansågs vara en arbetstagare. Arbetsdomstolen ansåg t o m att programledarens anställning var en tillsvidareanställning. Sveriges Radio fick betala ett allmänt skadestånd på 40 000 kr till programledaren. ”Fastlansaren” i det aktuella målet var egentligen en arbetstagare. Det är dock inte givet att alla ”fastlansare” egentligen är arbetstagare. Bakom domstolens ställningstagande ligger ju en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. För en annan ”fastlansare” kan ju bedömningen stanna vid att denne är en uppdragstagare. Företagen bör ägna litet mer tankemöda kring om man riskerar att få en
uppdragstagare konverterad till arbetstagare.

Göran Smedberg
10zing Advokatbyrå