Det är i dagarna ett år sedan mamma dog. Vi satt i produktion av precis det här numret, fyran, när hon ringde från sjukhuset. Hon hade just fått besked att hon hade cancer och inte lång tid kvar att leva. Körsbärsträden blommade, solen stekte och tiden stannade en stund. Det var alltså inte fibromyalgi hon led av, kärringsjukan. En diagnos en läkare till slut ställde, kanske för att få tyst på en kvinna som inte led i det tysta. Det var levercancer. Sex dagar senare dog mamma på Hospis i Malmö. Pappa och jag satt vid huvudänden av sängen och höll henne i handen när hon slutade att andas.

Mamma var socionom, och arbetade som socialsekreterare tills hon gick i pension. Hon var dedikerad sitt jobb, brann för dem som hade det svårt. Min mamma ville att alla skulle få en chans. Hon trodde benhårt på idealet att var och en ska få delta efter sin förmåga. Att alla har en plats, att med rätt förutsättningar har vi alla något att ge. Sjuk, ung, gammal eller om du kanske inte är precis stöpt i normalitetsmallen.
Samhället är hårt. Du ska prestera, du ska orka, du ska klara hålla produktionstakten, gör du inte det duger du inte och du får inte vara med. Mamma orkade nästan hela vägen fram. Men som så många som engagerar sig för att andra människor ska få det bra, blev glöden lite för stark, för intensiv och hon liksom så många andra blev utbränd mot slutet av karriären.
För mig råder det ingen tvekan om att i det här sammanhanget är det samhället och samhällskraven det är fel på, det är inte fel på de människor som inte orkar hålla jämna steg. Och vi får passa oss, takten ökar hela tiden och kraven på att hänga med likaså.

I det här numret kan du läsa om två av våra ”innediagnoser” vuxen–adhd och dyslexi. Antalet personer med diagnoser har exploderat de senaste fem–sex åren. Du kanske känner igen vissa av symtomen hos dig själv? Ett är i alla fall säkert, förr eller senare kommer du som chef att ha någon i din arbetsgrupp som har en diagnos – vilken den än må vara. Då skulle jag vilja att du säger ”välkommen, vi behöver just din begåvning.”


Eva Brandsma
chefredaktör