Kärleken till konsten är kittet som gör Moderna Museet till en lite bättre arbetsplats. Lars Nittve bejakar konflikterna i sitt uppdrag som chef, som innebär att vara både entreprenör och förvaltare, gallerist och museichef, konstnärlig ledare och administratör. Det är i motsättningarna som kreativiteten föds.
Utanför fönstret i arbetsrummet på bottenvåningen på Moderna Museet ligger isen tjock på Nybroviken, frostnupna master reser sig borta vid Vasamuseet, istäckta stenar ligger i strandkanten och snövallarna bäddar in de parkerade bilarna. Om utsikten skulle vara avmålad i det gråblå vinterljuset hade alstret avfärdats som hötorgskonst, eller kanske inte. En av tjusningarna med konsten, säger Lars Nittve, är att det finns en hög grad av osäkerhet i den. Det finns inga rätt eller fel.
I oktober har Lars Nittve varit Moderna Museets chef i nio år. Då går förordnandet som statlig myndighetschef ut. Det är dags att göra något annat.
– Jag längtar efter att ”grotta” in mig i konsten. Gå in i ett konstnärskap. Fördjupa mig, kanske skriva.
Det har inte blivit mycket tid till det de senaste tjugo åren. Som chef för några av Europas största museer för modern konst har fokus mer legat på det stora och övergripande. Att leda andra som sin tur har kunnat fördjupa sig.
Resan som tagit honom till kontoret på Skeppsholmen började med en svajig skolgång i Hässelby Strand, utanför Stockholm. Lars Nittve skolkade bort ett helt gymnasieår, han fotograferade hellre än gick i skolan. Fotodrömmarna byttes ut mot en längtan efter att bli bibliotekarie. Men den gick över när han arbetade i Läsesalongen i Kulturhuset i ett par år. När drömmarna inte höll fick Lars Nittve en mer pragmatisk inställning till vad han skulle göra i livet: skaffa ett ordentligt och välbetalt jobb. Gymnasiebetygen räckte trots allt för att komma in på Handelshögskolan, en bra plats för en kille som vuxit upp i en medelklassförort. Och det var här som slumpen ledde honom till konsten.
– Det var en god vän som introducerade bildkonsten för mig. Den slog ner som en bomb i mitt liv. Jag hittade hem.
Det gick snabbt, berättar han, från det att han kom igång med studierna i konstvetenskap, till att någon fick upp ögonen för honom och hans fallenhet. Nittve började också undervisa i konst, vilket blev en andra hemkomst.
Det som då kändes som spretiga drömmar och otydliga mål knöts ihop när Nittve kom in i museivärlden och ganska snart blev chef. Bild, ledarskap, museiföremål som samlar damm, pedagogik och explosiv ny konst förenades. Uppdraget för ett modernt museum är märkligt och motsägelsefullt. På samma gång en arena för samtida konst och ett museum som visar verk från en 100-årig tidsrymd. Motsättningen mellan uppdragen är inte en begränsning, menar han.
– Det är just friktionen mellan de här två sidorna som är det intressanta. För oss har motsättningen mellan ett historiskt och ett samtidsuppdrag blivit en viktig energigivare som vi spelar rätt medvetet med. När man bejakar en motsättning i stället för att stoppa undan den, föds kreativitet.
Lars Nittve reser sig och söker bland böckerna i bokhyllan i arbetsrummet. På jakt efter en tavla som kan ge en bild som kan kopplas till ledarskap.
– Jo, här är den!
Han bläddrar fram till ett uppslag med en målning av Dick Bengtsson. Bilden föreställer en stor gul byggnad, en pompös, lite hotfull, auktoritär koloss. Orden på målningen är: ”Varken det ena eller det andra.”
– Eller är det kanske något slags mellanläge. Bilden är som det här museet, både mötesplats och museum, både för publik och för konstnärer. Både och kanske är bättre än varken eller …
Att vara chef för kreativa människor utmålas ofta som ett komplicerat uppdrag, som att det är omöjligt att leda bångstyriga vildhjärnor som kräver utrymme för sina galna idéer.
– Om du hade frågat mig för tio år sedan hade jag svarat annorlunda än vad jag gör idag. Då hade jag betonat vikten av att ha ett fritt spelrum för idéer, som ska blomma och bubbla och levas ut. Idag inser jag att vi behöver en viss fasthet i processen.
De strukturerade processerna låter inte så kreativa och mysiga säger han, men med de begränsningar som finns i tid och rum är de helt enkelt nödvändiga.
Han tycker inte att det är särskilt besvärligt att vara chef på Moderna, snarare lätt. Dels är det lätt att vara chef i Sverige jämfört med i Danmark och i England, vilket vi ska återkomma till. Dels tror han att arbetet för konsten är ”danande” och gör arbetsplatsen till en bättre plats.
För snart nio år sedan när Nittve klev innanför dörrarna till Moderna som dess chef började ett arbete för att hitta en gemensam vision och få alla med sig. När väl visionen var på plats, ja, då var det bara att jobba mot den. Hur det går till är lite mer komplicerat att svara på.
Rollen som museichef är konstig. Man ska vara både konstnärlig ledare, statlig myndighetschef och ledare för en stor organisation och dessutom få ekonomin att gå ihop, locka en bred publik, hitta nya grupper och attrahera dem som är specialister själva. Han ser sig mest som den konstärliga ledaren, den som bär visionen och kommunicerar den både externt och internt.
– Det handlar om att samla alla runt en idé, att få alla att dra åt samma håll. Att vara med överallt men inte detaljstyra.
Så enkelt är det inte överallt. Lars Nittve vet. Han byggde upp konstmuseet Rooseum i Malmö under första delen av 90-talet. Det ledde honom så småningom över sundet till Danmarks stora konstmuseum Louisiana. Louisiana ligger fantastiskt vackert beläget strax utanför Helsingör med utsikt över Öresund.
– När jag kom dit kände jag att här skulle jag stanna tills jag var 70 och gick i pension.
Det blev tre och halvt år. Framför allt för att ett ännu bättre erbjudande kom från London. Tiden på Louisiana blev inte heller helt komplikationsfri. Han hamnade i en klassisk konflikt, eller ”det blev lite mödosamt”, att komma in som den första chefen utanför familjen, med grundaren som bodde kvar strax intill och lade sig i ”allt” som Nittve gjorde.
– Det är också intressant att som svensk komma till Danmark som chef. Man inser efter ett tag att skillnaderna är mycket större än man tror.
– Det är ett mycket mer hierarkiskt samhälle. Men hierarkin är dold i mysiga koftor, ölflaskor och ryggdunk. En informell yta, men med en grund som är formell, hierarkisk och titelsjuk. Direktörstiteln är den mest åtråvärda för alla, den väcker avundsjuka och fruktan. Den som är chef bestämmer, han behöver inte förtjäna sitt ledarskap som i Sverige. Man är chef, ”big time”. Men även som chef var det svårt att manövrera i det hierarkiska systemet. Det var otydligt vilka regler som gällde och som utlänning var det svårt att förstå de klassmarkörer som inhemska danskar känner till.
– I England är det lättare, trots att det också är ett hierarkiskt samhälle. Där är det tydligare, även som utomstående förstår man på gott och ont vilka skolor, titlar och familjer som tillhör en elit, hur hackordningen ser ut. I Danmark vet man det bara, om man är uppvuxen där.
När erbj udandet kom om att starta ett nytt museum för modern konst i London gick det inte att säga nej. Det hade inte varit möjligt, även om det hade varit optimalt på Louisiana. Inget liknande museum hade startats sedan man öppnade Centre Pompidou i Paris.
– Att vara med och bygga upp Tate Modern är det mest fantastiska jag har gjort.
Under drygt tre år byggdes museet runt det som var Tate Gallerys ursprungliga samling av modern konst. Ett team på tre personer var kärnan, tre och ett halvt år senare var de runt 400 anställda. Då hade Nittve känslan av han var chef i vilken stor företagskoncern som helst, långt från konsten. När möjligheten uppstod att få komma hem till Stockholm och bli chef för Moderna Museet kändes det rätt, av rent existentiella och privata skäl om inte annat. Efter ett besök hos den tidigare chefen för Moderna, Pontus Hulthén, på ett slott i Frankrike, insåg Nittve hur ensam han skulle kunna bli om han var ifrån Sverige för länge. Efter London skulle det kunna bli USA och sedan skulle han kanske vara helt utan naturlig hemvist. Sonen skulle bli tonåring och det var viktigt att få komma hem till honom. Så cirkeln slöts. Tillbaka till Stockholm, tillbaka till Moderna Museet, som någonstans startade hela konstresan.
Otåligheten so m hos en entreprenör finns hela tiden närvarande. Han är en ”turnaround” mer än en förvaltare.
– Jag fungerar bäst och är som mest kreativ när det är någon form av kris. Därför utsätter vi oss här på Moderna kanske för lite mer risker än vad andra tycker är förnuftigt.
Detta är tack vare eller på grund av konsten, att det finns ett så stort mått av osäkerhet i förhållandet till den att okända situationer inte blir hotfulla. ”Vi ser ganska snart ljus i tunnlar.”
– Att kontinuerligt utsätta sig för någon slags kris, i positiv mening, tror jag är bra för kreativiteten.
Och en ny brytpunkt, en ny kris om man så vill, väntar runt hörnet. Osäker som han är på vad han ska göra. I Kultursverige är spekulationerna i full gång om vem som tar över ledningen av museet i höst. Fram till dess är Lars Nittve fortfarande chef, poängterar han.
