Under de senaste åren har det diskuterats och debatterats en hel del om yttrandefrihet och om fenomenet whistleblowing. Jag har också tagit upp dessa ämnen i tidigare krönikor. Från många håll har det ställts krav på en lagstiftning som skyddar visslare. Som det ser ut nu så har dessa personer det skydd som till exempel anställningsskyddslagen ger vid uppsägning, det vill säga att uppsägningen ska vara sakligt grundad. Det finns även ett skydd mot omplaceringar. På den offentliga sidan finns det ett visst skydd i övrigt men på den privata sidan är det si och så med det i realiteten. Det har visat sig på många arbetsplatser att det inte varit så högt i tak som arbetsgivaren kanske har givit sken av. Att säga emot en sådan arbetsgivare eller att anmäla ett missförhållande hos en sådan arbetsgivare kan visa sig vara kostsamt för den anställde.

Nyligen har frågan utretts och ett förslag har lämnats på lagreglering av området som rör whistleblowing. Utredningen lämnades i betänkandet SOU 2014:13. Den föreslagna lagen ska skydda arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden i arbetsgivarens verksamhet. Här talar lagen om både interna och externa larm. I lagen anges vad allvarliga missförhållanden är. Det är förhållanden som skäligen kan misstänkas avse brott, på vilket fängelse kan följa eller därmed jämförliga missförhållanden. Lagen är tänkt att den ska ge ett skydd utöver annan lagstiftning, till exempel LAS. Med att slå larm menar man inte att man i förbigående pratar med någon om något förhållande. Det krävs istället att man på ett tydligt sätt uppmärksammar någon på ett missförhållande. Lagen ska skydda arbetstagaren från repressalier på grund av att man ”visslat”. Exempel på repressalier är förutom uppsägning, avskedande och omplacering, även mindre ingripande åtgärder, såsom exempelvis disciplinpåföljd, fråntagande av arbetsuppgifter, orimligt hög arbetsbelastning, försämrade förmåner, andra negativa förändringar av anställningsförhållandena, trakasserier, oberättigat dåliga vitsord, tillrättavisande utskällningar och utfrysning på arbetsplatsen. Även andra förhållanden skulle enligt utredningen kunna utgöra repressalier. Men arbetstagaren får inte lagens skydd hur som helst. Här ställer lagen krav på arbetstagaren. Om arbetstagaren offentliggör uppgifterna eller vänder sig till myndighet ska han eller hon först ha larmat internt (och arbetsgivaren inte har vidtagit skäliga åtgärder) eller haft befogad anledning att slå larm externt och ha fog för uppfattningen att de sakförhållanden som larmet gäller är riktiga. Om arbetstagaren inte följer denna gång får man inte heller något förstärkt skydd. Om arbetstagaren gör sig skyldig till brott genom att slå larm får han eller hon inte något skydd enligt lagen. Det kan till exempel röra sig om ärekränkningsbrott.

Arbetsgivaren blir skadeståndsskyldig om man bryter mot lagen. Det är både allmänt och ekonomiskt skadestånd som aktualiseras. Lagen innehåller en bevisregel som är en så kallad presumtionsregel. Detta innebär att arbetstagaren ska visa omständigheter som ger anledning att anta att arbetstagaren blivit utsatt för repressalier. Om arbetstagaren lyckas med detta ska arbetsgivaren visa att repressalier inte har vidtagits.

Det ska bli intressant att följa hur det fortsatta lagstiftningsarbetet fortgår beträffande skyddet för whistleblowers. Jag är övertygad av att det finns ett behov av en reglering för ett stärkt skydd. Men jag är rädd för att denna utredning kommer att begravas i en hög med andra utredningar som inte har lett till någon lagstiftning.