Släpp jargong och klyschor om du vill vara en framåtsträvare

Är vi på väg mot en framtid som är så polerad att vi är rädda att sätta flottiga fingeravtryck på den? undrar Ida Hult.

Förra året utnämnde New York Times languishing till årets känsla. Alltså mellanläget mellan välmående och pyskisk ohälsa, ett ”mäh-läge”, en tynande tillvaro.

Visst är det anmärkningsvärt ändå? Vi genomlever en unik tid och vi gör det genom att känna oss allmänt avtrubbade. Mitt i känslan av ”mäh” ska du och jag leda, entusiasmera, nå mål och få gänget med oss på den där viktiga förändringsresan. Och jag vill hävda att vi gör det med en vokabulär som inte hjälper oss det minsta. Avståndet mellan yrkesvärlden och den vanliga världen växer när numera alla talar jobbska flytande. Jag tror att detta språk bidrar till vår känsla av ”mäh”.

Vi gör inte längre det enklaste först utan plockar ”den lägst hängande frukten”. Ingen får sparken, utan roller transfereras ut medan vi  ”rightsizar” organisationen och leverage our HR. Vi tittar på kundresan, kanalmixen och portföljen. Vi undviker att koka havet, missa paradigmskiften och få tunnelseende. Istället tar vi helikopterperspektivet och djupdyker, letar vita ytor, använder blå hav och levererar across totality. Vi jobbar inte längre resurssnålt utan gör organisationen lean. Vi synkar kalendrar i jakt på mötestid. För den som har headspace alltså, eller ens lite luft i kalendern.

Ibland tycks det mig som om vi lägger bort våra mänskliga huvuden när vi går in på jobbet.

Ida Hult

Vi använder en test and learn approach i stället för att pröva oss fram. Vi samtalar inte utan petar varandras hjärnor, tar fram beslutsunderlag och använder appropriate channels. Vi ska inte bara vara tydliga, vi ska simplify och amplify. Det handlar om mer än samarbete, du ska align across stakeholdersoch co-create. När människor är överens är det på grund av vår stakeholder mapping och stakeholder management skills. Du är inte längre en god kollega utan en team player. En take away är inte längre något som går att äta, utan det vi tar med oss från mötet (som vi dessutom kanske hellre skulle smälta än springa iväg med).

Ibland tycks det mig som om vi lägger bort våra mänskliga huvuden när vi går in på jobbet. Det är svårt att leda när du inte talar som en människa. Det är svårt att tänka nytt när fraserna är färdigformulerade och ärvda. Det är svårt att staka ut riktningen till framtiden när den är så polerad att vi är rädda att sätta flottiga fingeravtryck på den. En användbar framtid används. Den reduceras inte till snofsig jargong som är fantasilöst obrukbar. Vi får den framtid vi kan föreställa oss och fantasin behöver användbara ord. Jag har några idéer på både varför och hur. Eller ska jag bara tänka mer utanför boxen? Mäh…

Ida Hult är framtidsetnolog och aktuell med boken Ärvda svar: om en framtid bortom gamla sanningar, slitna ord och redan tänkta tankar (Volante)

Läs även

Annons