Emma Stenström är docent i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.
Foto: privat
En chef har problem med en medarbetare som har svårt att fatta ekonomiska beslut. Efter lång tid av frustration sätter de sig ned och för ett närmast existentiellt samtal om sin olika inställning till pengar. Båda lär sig mycket och i slutändan hittar de en praktisk lösning.
I en studie vid Harvard Business School frågade man 1500 höga chefer i 90 länder vad som var viktigast för att leda förändring. Högt upp på listan kom förmågan att förstå olika perspektiv. ”Lämna chefsbubblan, sök dig till dem som står långt ifrån dig och försök förstå deras perspektiv”, löd uppmaningen.
Gör du det? Är du nyfiken på dina meningsmotståndare? Söker du upp dem som du inte förstår dig på, eller har fördomar om?
De senaste åren har det kommit forskning som pekar på vikten av perspektivskiften. Hur de skapar psykologisk trygghet i ett team, stimulerar kreativitet och innovation i en organisation, minskar partiskhet och bygger sociala band.
En del organisationer arbetar medvetet och systematiskt med perspektivskiften. Klassiskt är att låta cheferna arbeta ute i verksamheten. Ännu bättre blir det om rörelsen går åt bägge håll. Som när ett antal tjugoåringar får leda ett bolags strategimöte, medan den medelålders ledningen sitter längs väggen, lyssnar och lär.
Andra gånger kan det handla om att skugga eller arbeta på varandras avdelningar. Skapa slumpmässiga möten. Eller obekväma luncher. Nästa gång du irriterar dig på någon, ska du kanske bjuda den personen på lunch. Eller i alla fall fika.
De senaste åren har det kommit forskning som pekar på vikten av perspektivskiften.
Emma Stenström
Jag vet en chef som bjuder alla som klagar på kaffe. Och en annan som varje vecka äter lunch med någon från annat håll: en polis, en papperslös, en politiker…. Vad gör du för att vidga dina perspektiv?
Jag tränar sedan många år studenterna i det här. Det är viktigt för deras förmåga att bygga relationer, arbeta i team, så småningom ta chefsroller och ja, bli goda samhällsmedborgare. Jag kallar det, lite lekfullt, att bubbelhoppa.
Hittills är det ett par tusen studenter och deltagare i våra chefsutbildningar som fått bubbelhoppa och även hjälpa till att utforma metoden. De har fått lära sig om mekanismerna bakom och möjligheterna att brygga klyftor. Sedan har de fått träna förmågor som att lyssna, fråga, dela, föra djupa samtal, sätta gränser, visa ödmjukhet, hantera konflikter och skam, gestikulera och improvisera.
Därefter är det dags att hoppa. Studenterna får välja fritt och de hoppar åt alla möjliga hisnande håll. Cheferna får i uppgift att försöka förstå någon som tycker annorlunda i en specifik fråga. Alternativt någon de har en konflikt med. Då kan de också få i uppgift att hitta en gemensam lösning, precis som chefen i det inledande, verkliga exemplet gjorde. Efteråt uppskattar de allra flesta att ha fått nya perspektiv. En del får omvälvande insikter.
Min dröm är att fler skulle träna sådant här och göra det i större skala. Varför inte på en arbetsplats? Eller i ett samhällsprojekt, som till exempel ett stadsutvecklingsprojekt? Det skulle kunna bidra till att skapa bättre organisationer och på sikt ett bättre samhälle.
Emma Stenström är docent i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Hon är aktuell med boken ”Bubbelhoppa. En metod att förstå andra” (Volante).
