Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst. (ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg)

Det här citatet är så flitigt använt att det blivit slitet i kanterna. Men visst påminner det om en anställningsintervju? Inte till det yttre kanske, men för att beskriva den inre, känslomässiga resan?
Att bli headhuntad är smickrande, det kan inte förnekas! I mitt fall så smickrande att jag tystade min inre kritiska röst och lät fåfängans glädjerop skalla så högt som möjligt. YES! JAG HAR BLIVIT HEADHUNTAD! Klart jag kunde ändra hela mitt liv för att få några minuters bekräftelse! Längtan efter att bli älskad och beundrad var så stor att jag hoppade över de hårda fakta om 60 timmars arbetsvecka som headhuntaren presenterade för mig.
– Asch, det fixar sig! tänkte jag och åmade mig framför spegeln.

Så satt jag då där med rekryteraren och blev “genomfrågad” dvs efter intervjun fanns inte en enda fråga kvar att ställa. Framför mig såg jag hur hon skulle, om inte falla i trans, så åtminstone göra ett eller annat utrop av glädje. Jag var sobert klädd, höll ihop benen och koncentrationen. Jag vägde mina ord och meningar på guldskål för att ge ett balanserat, professionellt och kompetent intryck. Rekryteraren skrev på sin dator, ställde frågor och blottade inte med en min vad hon tyckte. Jag motstod impulsen att fråga, man vill ingiva människorna något slags känsla... kontakt till vad pris som helst. Mina tankar gick till alla dem som varit på hundra anställningsintervjuer och behövt gå igenom detta stålbad varje gång, och som fick tugga på det faktum att självförtroendet tömdes på innehåll.

Enligt min väninna, som är personalchef, så är bemanningsföretag och rekryteringsfirmor sända från himlen. Då min väninna tidigare drunknade i högar av ansökningar (där hon inte kunde avgöra vem som var bättre lämpad för tjänsten än någon annan), behövde hon numer bara ringa en trevlig person, gå igenom vad för typ av kompetens hon sökte och sedan lägga på luren. Inom kort dök det upp en person som för det mesta var perfekt.
– Underbart! utbrast hon. En win-win-situation! Det är som att anlita en mäklare för att slippa jobbet att sälja huset själv.
Men jag vill inte vara ett objekt. Jag såg för mitt inre öga hur annonsen skulle se ut: En praktisk människa med vissa excentriska drag, något för den händige att satsa på! Säljaren har friskrivningsklausul för dolda fel.
-Är det inte svårt att hitta en bra rekryterare? undrade jag som föddes skeptisk. Det måste vara lika svårt som att hitta en bra medarbetare? Vad kan en rekryterare säga om mig till arbetsgivaren som jag inte kan säga själv? Är det inte bara en omfördelning av pengar? Slöseri med tid?
– Det är inte dig det gäller, svarade min väninna, det handlar om vad arbetsgivaren är beredd att betala för att slippa det enorma arbete som krävs för att vaska fram rätt person. Tänk efter! Vill du ha det här jobbet, eller?

Själen ryser inför tomrummet.
Efter första intervjun stapplade jag utmattad av hjärngympan in på ett lyxigt café och unnade mig en av årets första semlor. Det var jag värd!


Ann Hingström