Experten som drabbades själv

I tio år hade Anna Rajala arbetat med grupper av utbrända. Då gick hon själv in i väggen. Vägen tillbaka har varit lättare för att hon har kunskapen om hur hon ska bli frisk – men smärtan och oron var lika stor hos henne som hos andra drabbade.

Text: Eva Brandsma

Anna Rajala är sjukgymnast och arbetar på vårdcentralen i Hällefors sedan drygt tio år. Med två små barn och en och en halvtimmes daglig pendling är tempot i livet högt. När hon inte ens kunde slappna av under sommarsemestern hade det gått för långt.

– Det blev ingen skillnad om jag jobbade eller var ledig.

Hon blev orolig och vaknade av panikångest på nätterna. Så en tisdagkväll när hon satt och såg på TV började det brinna i fötterna och känslan spred sig i hela kroppen.

Det finns en rad symptom på utmattningssyndrom. Brus i öronen, trassel med magen, värk som flyttar sig, brinnande känsla i huden, initiativlöshet och ångest.

– Läkare kallade förut drabbade kvinnor nedlåtande för “svid, värk och brännkärringar” – och det är som om det brinner i huden när nervsystemet överbelastats under lång tid.

Smärtan från fötterna spred sig till huvud och axlar och gjorde vansinnigt ont. Att luta ryggen mot en stol gjorde ont och solstrålar mot huden var plågsamma.

– Då ringde jag och sjukskrev mig, jag förstod var det var.

Hon drabbades av samma symtom som andra, skillnaden är att hon visste vad det kunde vara. Anna Rajala förklarar att det är nervsystemet som reagerar på långvarig belastning och blir överkänsligt.

På företagshälsovården säger de att hon har drabbats lindrigt. Själv tror hon att det beror på att hon visste vad det handlade om. Efter sex månader är hon tillbaka på jobbet på deltid. Under tiden hemma försökte hon koppla av, öva mindfullness, yoga och motionera

– Det vanliga jag ser hos mina patienter är att man blir väldigt rädd. Och eftersom smärtan är så stor håller man sig stilla och hoppas att det ska gå över.

– Med den kunskap jag har blev jag mindre rädd än andra och jag kunde trösta mig själv. Jag visste också att det var viktigt att vara aktiv. Så jag var ute och gick, trots att jag hade så ont i fötterna och solen var så smärtsam.

Hon tyckte att hon var ganska bra på att stötta sig själv – tala om för sig själv att inte ställa några krav på sig. Låta tvätten ligga till exempel.

– Jag tycker att jag kunde tala förnuftigt med mig, även om jag sedan inte alltid gjorde som jag sa.

Men man behöver hjälp utifrån konstaterar hon, ingen människa är en ö. Kontakten med företagshälsovården har varit viktig under hela processen från sjuk till att successivt återgå till arbete.

– Jag tycker att det har varit svårt är att veta när jag skulle gå upp i tid och det har jag fått hjälp med därifrån. Psykologkontakten är också värdefull för den har hjälpt mig att sortera lite och hålla fast vid de riktningar jag tagit ut.

Som expert på utbrändhet vet Anna Rajala att det kommer bakslag längs med vägen till tillfrisknad. Det gjorde det för henne också.

Det finns ju en skamkänsla, en känsla av ofullkomlighet att drabbas av utbrändhet och psykisk ohälsa. Hur känner du?

– Absolut. Det finns en känsla av misslyckande och det hade jag. Jag som visste så mycket skulle väl inte kunna bli sjuk! Varför har jag inte lyckats? De tankarna kommer tillbaka i ett bakslag och de behöver jag få hjälp att bearbeta.

Och bakslagen kommer. Särskilt vanskligt blir det när man börjar känna sig bättre. Då finns risken att man börjar plocka tillbaka de saker man tog bort när man blev sjuk. Kanske de saker som gjorde att man blev sjuk.

– När man mår bättre struntar man i att göra närvaroövningar och att träna. Bakslagen drabbar alla, och det är lätt att känna det som misslyckande.

Vad har du lärt dig?

– Jag tror att jag för egen del har blivit bättre på att se tecken på att jag är uppe i varv – jag lägger märke till att tankarna skenar, har svårt att fokusera, att jag låter impulserna styra och att jag inte avslutar det jag påbörjar. Nu ser jag det och säger till mig att ta ett djupt andetag och tvingar mig att fokusera och göra klart en sak i taget.

Hon lägger också märke till när hennes röst blir för engagerad och andningen blir snabb. Att då använda sig av lugnande andningsteknik hjälper henne.

– Jag säger nej mycket mer. Det är en sorgeprocess att välja bort saker jag egentligen tycker om att göra.

Det känns som ödets ironi att hon nu själv har blivit sin målgrupp. Men det har också gjort henne bättre i sitt jobb.

– Jag förstår nu till fullo vikten av att bli trodd på de märkliga smärtorna man har. Jag har aldrig upplevt något liknande. Och jag har blivit med ödmjuk för mina patienter. Rädslorna till exempel, trots att jag vet så mycket om det här blir jag så rädd. Jag förstår verkligen att de blir det.

Finns det någon nackdel att vara så kunnig inom den egna diagnosen?

– Det blir ibland kravfyllt. Jag som vet så mycket borde vara bättre på att ta hand om mig. Jag vet ju också riskerna med långvarig stress, att det kan leda till allvarliga sjukdomar som cancer och hjärt– och kärlsjukdomar.

Hon trodde själv att hon aldrig skulle kunna bli utbränd. Inte med all kunskap som hon hade.

– Sett i backspegeln ser jag tecken under många år. Tecken som jag inte riktigt ville se.

Studier kring sjukskrivning och återgång i arbete visar enligt Anna att kontakten med och engagemanget från arbetsgivaren är avgörande för hur snabbt människor går tillbaka i arbete. Chefen har en mycket viktig roll.

– Jag har hela tiden haft stöd, från kollegor och från min chef. Ganska tidigt hade vi ett möte där vi diskuterade kring min situation och vad som skulle behöva bli annorlunda när jag åter började arbeta.

Enligt socialstyrelsen : Utmattningssyndrom:

Fysiska och psykiska symtom på utmattning under minst två veckor. Symtomen har utvecklats till följd av en eller flera identifierbara stressfaktorer vilka har förelegat under minst sex månader.

B. Påtaglig brist på psykisk energi eller uthållighet dominerar bilden.

C. Minst fyra av följande symtom har förelegat i stort sett varje dag under minst två veckor:

1) Koncentrationssvårigheter eller minnesstörning

2) Påtagligt nedsatt förmåga att hantera krav eller att göra saker under tidspress

3) Känslomässig labilitet eller irritabilitet

4) Sömnstörning

5) Påtaglig kroppslig svaghet eller uttröttbarhet

6) Fysiska symtom såsom värk, bröstsmärtor, hjärtklappning, magtarmbesvär, yrsel eller ljudkänslighet

D. Symtomen orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.

E. Beror ej på direkta fysiologiska effekter av någon substans (t.ex. missbruksdrog, medicinering) eller någon somatisk sjukdom/skada (t.ex. hypothyreoidism, diabetes, infektionssjukdom).

F. Om kriterierna för egentlig depression, dystymi eller generaliserat ångestsyndrom samtidigt är uppfyllda anges utmattningssyndrom enbart som tilläggsspecifikation till den aktuella diagnosen.

ATT TÄNKA PÅ – Annas råd.

-Sök hjälp: Läkare för medicinsk hjälp, samtalskontakt för förklaringsmodeller och hjälp till beteende förändring, sjukgymnast för hjälp med kroppskännedom och stöd i fysisk aktivitet

-Tala med och sök stöd hos omgivningen; partner, anhöriga och vänner

-Koppla in arbetsgivaren på ett tidigt stadie

-Ta kroppens signaler på allvar. Öva kroppskännedom

-Skapa balans mellan att göra och att vara

-Våga vara fysiskt aktiv - kortare promenader varje dag räcker i början

-Sätt upp mål och ta ut riktningar för vad som är viktigt i ditt liv

Sorgen slog till

Som psykoterapeut är Teija van att möta människor i kris. Genom sitt arbete har hon stöttat många personer som drabbats av sorg. När hon plötsligt själv blev änka hade hon förvånansvärt lite hjälp av sina egna kunskaper i hantera trauman .

Text: Eva Brandsma

Det är nu lite mer än två år sedan som Teija Kärkkäinen fick ett telefonsamtal om ett brustet kärl och att hennes man sedan nästan 25 år hastigt hade avlidit.

– Jag blev ju helt chockad och bara skrek rakt ut, berättar hon.

Mannen hade vårdats på sjukhus för en lunginflammation men var nu på bättringsvägen.Han var fjorton år äldre och de hade pratat om att han nog skulle få gå före. Men att det skulle ske nu kom som en total chock.

Teija är socionom och legitimerad psykoterapeut och har arbetat i många år med kris och traumahantering. Att man hamnar i kris när en närstående person dör är fullkomligt naturligt. Men ibland kan man behöva söka professionell hjälp för att hantera sin kris.

Oftast har då av olika skäl inte sorgeförloppet få ske naturligt. Det är i de tillstånden Teija har träffat sina patienter. Man skulle kunna säga att Teija är just expert på sorgbearbetning.

– Men när jag själv drabbades hade jag förvånansvärt lite nytta av den teori jagkunde, jag kunde inte applicera den på mig och de omkring mig. För barnen varjag bara mamma inget annat och själv var jag bara människa.

Man talar om ett sorgeår säger hon men det fungerade inte på henne.

– Det första året var bara början för mig, för mig tog det mycket längre tid.

Det andra som slog henne var att sorgen var mycket mer fysisk än hon visste.

– Jag var helt oförberedd på att det skulle göra så ont med värk i bröstet och smärtor i kroppen.

Vi brukar tala om att kriser följer ett mönster med fyra faser. En kris kan beskrivas som ett förlopp: Chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen.

– I teorin kan det tyckas som gränserna är tydliga mellan de olika faserna. Det har jag fått lov att omvärdera.

Istället pendlar hon mellan de olika tillstånden hela tiden. Att komma ut på andra sidan är en gradvis resa från att befinna sig i landet ”där och då” till att vara ”här och nu”.

– I sorgen lever man så mycket i det förflutna. Det har tagit tid att ens tänka att det finns en framtid, jag har haft fullt upp att hantera den vanliga vardagen.

Teija Kärkkäinen arbetar för fullt på behandlingshemmet i Småland där hon är föreståndare och verksamhetschef. Här finns plats 22 klienter med ofta komplex problematik Vid sidan av jobbet går energin åt till att ta hand om sig själv, barnen och hunden och katten så gott det går. Det som dock hjälpt Teija är att hon varit så öppen med sin sorg, och att hon har lätt att prata. Hon bor i ett litet samhälle där ”alla känner alla”. Hon har gråtit i grönsaksdisken på Konsum och på trottoaren när hon stött på någon hon känner. Kanske säger hon harhon också haft större förståelse för att det ser olika ut för olika människor och att hon kanske därför har haft tålamod med sig själv. Det som också var hjälpsamt var den förståelse som hon fick möta från sina arbetskarater och kollegor. Hon gick ganska snart tillbaka till jobbet på deltid och fick uppleva att där var det ok att vara och klara av arbetsuppgifterna i sin takt och i den omfattning som var praktiskt möjligt. Kollegorna fick och tog över många arbetsuppgifter men det var ändå läkande att få lov att vara där och gradvis få bli så ”normal” som det någonsin går. Smärtan är dock lika svår och stor, det kommer ingen undan. En viktig lärdom är just detta att arbete och/eller sjukskrivning också måste få lov att vara individuellt. Det är så olika vilken väg som fungerar för olika personer.

Har det hjälpt dig att du har hjälpt andra att ta sig igenom kriser?

– Förvånansvärt lite.

– Man kan helt enkelt inte terapeuta sig själv. Nej, inte ens vara professionell i det, när man själv drabbas är man bara människa.

I sitt arbete tycker Teija dock att hon utvecklats och att hon kan använda sig av sin erfarenhet. Förståelsen för att processen är individuell och att alla reagerar olika är större.

– Min kunskap idag är också större i hur mycket kropp och själ hänger ihop. Jag är också ännu mer medveten hur mycket omsorg man behöver både av sig själv och av omgivningen.

Det finns idag en större öppenhet runt döden. Det är cyniskt nog stora nationella katastrofer som Estonia, tsunamin och Utöya som gjort att vi pratar om sorg på ett annatsätt nu än vi gjort tidigare. Även om smärtan är lika stor finns det hjälp att hämta i att prata. Teija har inte känt krav att hon skulle klara sig bättre genom sorgen än någon sominte jobbat med sorgearbete med andra.

– Men jag har varit förundrad att det inte har hjälpt mig mer än vad det har gjort. Däremot tror jag att jag har haft lättare som terapeut att själv ta hjälp av andra. För mig har steget att be om hjälp och själv söka samtalshjälp varit naturligt.

Insikten Teija bär med sig är att det tar tid att bearbeta sorgen. Det är en process som man måste få ta sig igenom.

– Vi försöker vara så duktiga och rationella idag, men den här typen av processer måste få ta tid. Annars är risken stor att den hinner i fatt vid senare tillfälle och då dubbelt så stark.

– Man går igenom så mycket känslor – ilska, sorg, lättnad – det är ofta komplicerat. Om man till exempel inte tillåter sig att vara ilsken på det som man har blivit drabbad av kan störa sorgeprocessen. Det är de som sedan kan behöva söka professionell hjälp. Idag kan jag också vara glad över det liv vi hade tillsammans, våra barn framför allt, men också för att vi fick 26 år tillsammans - det är längre än de flesta svenska äktenskap.

Teijas råd vid sorg

1. Låt sorgen få ta tid, det finns inte en viss tid då det ska vara "färdigt"

2. Acceptera "pendlandet" mellan där/då och här/nu, mellan sorg och vanligt liv.

3. Acceptera att allt inte är helt 100 hela tiden. Sorg ger koncentrationssvårigheter,
minnesstörningar och svårigheter att fokusera ibland. Det kommer tillbaka med tiden.

4. Ta emot det stöd som du får, den hjälp du blir erbjuden av de människor som finns omkring dig.

5. Se till att du får sömn och mat, även om du inte har aptit så behöver kroppen näring då och då.
Sömnen är central för all återhämtning, ibland kan man behöva en tablett att sova på, någon natt då och då.

6. Ta hand om dig fysiskt, frisk luft, massage, motion etc.
Sedan är det olika hur mycket vi behöver röra på oss.

7. Våga be om hjälp av de människor, familj och vänner som du har omkring dig.

8. Våga be om professionell hjälp av tex en leg psykoterapeut/psykolog eller kyrkans sorgegrupper etc.

9. Det är olika - för en del av oss är det vilsamt att få arbeta - ibland behövs sjukskrivning på hel/deltid.

10. Det kan också vara så att ingen av dessa punkter gäller dig , vi är olika som personer och processar på olika sätt!