”Jag ska då aldrig ha ett nio-till-fem-jobb!” Det var en standardkommentar i skolkorridoren när jag var tonåring. Vad drömde vi om då? Många i min generation – jag är född på slutet av 70-talet – ville jobba inom media. Det var ett yrke som ansågs vara fritt, självständigt och kreativt och där man fick utrymme att ”utveckla sig själv”. Det visade sig också i olika mätningar att media var drömbranschen för den här generationen. Jag frågade häromdagen min mamma, född 1943, om hon och hennes tonårsvänner sa något liknande när de var unga. Men hon förstod knappt frågan. ”Självklart hade vi ingen tanke på att ställa krav på NÄR man skulle jobba. Man ville jobba med något fint. Det finaste var att bli chef. Och man tänkte arbeta hårt och göra det som krävdes av en för att lyckas. Vi var inte så där bortskämda som ni”. Jag kontrade med att mer frihet och flexibilitet inte behövde likställas med att vara lat eller att inte vilja arbeta hårt. Men jag vet inte om försöket att försvara min generation lyckades.
Det de flesta i min generation inte riktigt hade koll på då, var att friheten och självständigheten i själva verket skulle komma att översättas till brist på fasta anställningar, stenhård konkurrens och ett stort överskott på arbetskraft inom branschen. Ingen trygghet, inga stabila inkomster.
Idag ser det annorlunda ut. Media är inte längre lika mycket av ett drömjobb och istället börjar till exempel antalet sökande till ingenjörsutbildningar att öka i Sverige. Men kommentaren ”jag ska då aldrig ha ett nio-till-fem-jobb!” tycker jag mig ändå höra från ungdomar här och var. Och visst har vi löst det på ett fiffigt sätt. Vi har, bland annat med hjälp av den tekniska utvecklingen, sett till att arbetsmarknaden är långt mer flexibel inom en rad branscher och yrkesgrupper. De som har ett jobb kan många gånger välja att jobba andra timmar än nio till fem utan att för den sakens skull behöva offra tryggheten – det bästa av två världar. Det har pratats om en kafétrend – om människor som tar med sig datorn och mobilen till kaféet och leker kontor. Många är idag vana vid att jobba när det passar, inte nödvändigtvis mellan nio och fem, utan när barnen har nattats eller man väl har satt sig på bussen på morgonen.
I en studie som Kairos Future genomfört visade det sig att de flesta skulle föredra att jobba hemifrån två dagar i veckan, om de hade möjligheten att välja. Två dagar i veckan, men inte mer än så. Och det är bara knappt hälften av anställda i Sverige som idag har möjlighet eller vill jobba hemifrån eller från annan plats utanför kontoret åtminstone någon dag en genomsnittlig månad.
Så trots att möjligheterna för arbete hemifrån eller annan plats än kontoret har ökat verkar det som att vi människor har ett starkt behov av sammanhang och gemenskap i arbetslivet. Vi vill inte jobba hemifrån för mycket. Anledningarna är nog flera. Vad händer egentligen med hemmet om vi jobbar i det alldeles för ofta? Kanske upplever många att fritiden hotas av arbetet, hemmet blir inte en ”fredad zon”. Det ska bli intressant att se hur tidsmässigt flexibel och geografiskt obunden framtidens arbetsmarknad kommer att bli med generationen som föddes fram till en ständigt uppkopplad värld.