”Innediagnoser”

Antingen har du det själv eller någon i din arbetsgrupp. Adhd och dyslexi är två diagnoser som ökar explosionsartat. Med rätt förutsättningar behöver det inte innebära ett funktionshinder – utan till och med vara en tillgång.Ann Hingström och Ola Sigvardsson berättar om hur de blivit vänner med sina diagnoser.

Att komma till sin rätt

Vill du ha en medarbetare med energi utöver det vanliga och som har många järn i elden? Då kanske du söker en person med adhd. Det är en diagnos som vuxit explosionsartat de senaste åren. Vanligheten har bidragit till att förändra synen på den och andra psykiska funktionshinder. En diagnos innebär inte längre samma stigma som förut. Tvärtom, det kan till och med innebära fördelar om man som individ får rätt förutsättningar.

Texter: Eva Brandsma

Som chef är det sannolikt att du förr eller senare kommer att ha en medarbetare med någon form av diagnos i din arbetsgrupp. Adhd är den nya ”innediagnosen”, och det finns de som hävdar att den inte ens existerar.
– Den har alltid funnits, och det har inte blivit vanligare, däremot ställer vi fler diagnoser idag säger Nils Lindefors, Karolinska Institutet. Och det är bra – för idag finns det behandling och hjälp att få.

Nils Lindefors är professor i psykiatri, adjungerad vid Karolinska Institutet. Han har bland annat studerat adhd hos fängelseinterner, och konstaterat att en stor andel, cirka 40 procent av interner har diagnosen. Han har också som verksamhetschef för Psykatri Sydväst mött många vuxna patienter som fått diagnos adhd, många som fungerar i yrkeslivet

Koncentrationssvårigheter, svårt att slappna av, mycket energi, att man ”går igång” lätt är drag hos en person med adhd. Det är många som kan känna igen sig i det. Men det är när symtomen blir till ett hinder i vardagen som det är just ett funktionshinder och inte förrän då det finns anledning att söka hjälp.

Man räknar med att mellan tre och sex procent av barn upp till 15 år har diagnosen. Två tredjedelar av dessa har kvar problemen i vuxen ålder.

En person med vuxenadhd har i olika hög grad egenskaper som kan innebära både fördelar och nackdelar. På plussidan finns energin, nyfikenhet och strävan att prova nya utmaningar. På minussidan finns koncentrationsproblem, svårigheter att avsluta ett arbete, att organisera och hålla tider.
Chefer – och arbetsplatser – kan göra mycket för att hjälpa individen att komma sin fulla rätt – och få möjligheter att utvecklas och göra störst nytta i sitt arbete.

Nils Lindefors menar att bara att få insikt själv om sina problem är till hjälp. Att göra enkla självtest och läsa om symtomen kan i sig vara en bit på väg att förstå sig själv och varför man reagerar och agerar som man gör i olika situationer. Det bästa menar han är om chefen och medarbetare kan föra en öppen dialog om problem och hur man kan underlätta så att det fungerar i arbetet.

En vuxen person med adhd blir lätt distraherad. Hon eller han kollar exempelvis mail hela tiden, går in på facebook, störs av andra personer.
Här kan man ge hjälp att sätta tider när man läser mailen, eller tillåter sig att lämna arbetsuppgifterna. Man kan arbeta med hörlurar på med svag musik för att stänga ute arbetskamraternas prat.
Nils Lindefors påpekar att nackdelarna med öppet landskap blir extra påtagligt för personer med koncentrationssvårigheter. Avskärmningar i olika former kan hjälpa.

Regelsystem och nedskrivna rutiner är särskilt viktiga.

– De ska vara nedskrivna för man kan behöva gå tillbaka, läsa för att påminna sig om vad som gäller oftare än andra.

En person med adhd behöver ofta hjälp med att organisera sitt arbete.

Chefer ska också vara medvetna om att en person med adhd lätt uppfattas som lynniga. Ofta är det inte lugna personligheter och man behöver visa tålamod och inte ta åt sig personligen, för att vederbörande ska komma till sin rätt.
– Ett utbrott går också snabbt över.

Det finns naturligtvis grader av alla former av psykiska diagnoser. Till Nils Lindefors kommer de som har ganska stora problem. De som har påtagliga symptom av adhd har i allmänhet behov av medicin, men också kognitiv beteendeterapi och träning.
– Behandling är till stor nytta. Det ökar koncentrationsförmågan och uppmärksamheten, och man ges möjlighet att fokusera på arbetsuppgifterna. Det ger en betydligt större livskvalitet.

Vad tycker du chefer ska göra och tänka på?
– Jag tycker man ska öka sin egen medvetenhet och kunskap om sjukdomarna. De blir vanligare i arbetslivet. Man ska tänka på att det här är personer har mycket energi och gör stor nytta, men har särskilda behov. Bemötta på rätt sätt blir de en stor tillgång i verksamheten.

Det finns idag en rad olika behandlingar och träning som hjälper personer med adhd, enligt Nils Lindefors . Till exempel att man med hjälp av dataspel tränar minnet, koncentrationsförmågan och att hålla kvar en tankegång en längre stund. Med rätt åtgärder har man så mycket större möjlighet att lyckas i arbetslivet och i det sociala. Att så många säker sig till vården och får diagnos idag, beror enligt Nils Lindefors att det finns hjälp att få.
– För individen som får diagnos som vuxen är det oftast en befrielse att bara veta att man har diagnosen – man känner igen sig i beskrivningen och känner att ”men det är ju jag”. Man får reda på varför man är som man är.

Hur öppen en person ska vara med en diagnos av typen adhd, kan inte Nils Lindefors råda om.
– Det bästa är naturligtvis om arbetsplatsen är så pass öppen att det går att prata om det. Men att sätta sin sjukdom – vilket det är inom vården – på sin cv är jag tveksam till. Det uppfattas nog inte som en merit.

Att adhd är en problematik som uppstått på senare år tror Nils Lindefors inte alls. Man är dock mer benägen att söka vård nu när tillsåndet blivit känt och det är inte längre förknippat med skam med psykiska problem på samma sätt som förr. Samhället ställer idag högre krav, och då märks det tydligare också när man inte klarar av det som man förväntas åstadkomma.

– Det kan också ha att göra med att vi människor ställer högre krav på livet. Vi vill inte ha nackdelarna, vi vill ha fördelarna.
Är det inte så att vi strävar efter att hitta ”det normala”?
– Nej, jag tycker inte att ungdomar strävar efter ”normalitet”. De vill sticka ut. Men de vill inte ha nackdelen med att sticka ut.


Bildtext


Alla har vi våra egenheter – men steget till att vara kliniskt diagnostiserad är längre. Vem har inte svårt att hålla koncentrationen upp hela arbetsdagen? Vem kollar inte gärna nätet lite för länge? Vem känner inte att det är lite trögt att avsluta det där projektet som man inte riktigt kände för från början? När symptomen blir till ett hinder i vardagen det är då det kan var idé att söka hjälp.



Följande symtom kan i växlande omfattning förekomma vid ADHD
• Nedsatt koncentration och uppmärksamhet
• Lätt att distrahera
• Överaktiv och svårt att vara stilla
• Impulsiv
• Glömsk
• Nedsatt uthållighet och svårt att fullfölja aktiviteter
• Svårt att följa instruktion från andra
• Svårt att hantera motgångar
• Lättretlig


Mycket för pengarna

Ann Hingström är välkänd för Chefstidningens läsare. Hon har skrivit krönikor för tidningen sedan starten. För två år sedan fick hon diagnosen adhd. En diagnos som förklarar en hel del krångligheter i både arbetslivet och i livet i stort men som hon idag ser som en av sina styrkor.

En mer kreativ person, med fler järn i elden är svårt att hitta. Genom åren har Ann Hingström förutom att vara krönikör hos oss, arbetat som reporter, redaktör, lärare (bland annat i konsten att genomföra omöjliga projekt), konstnär, författare, layoutare, utställningsdesigner, projektledare för att nämna några. Just nu har en novellsamling kommit ut där Ann är en av skribenterna, i fint sällskap med bl a Tomas Tranströmer.
Hon har gått ett oräkneligt antal kurser i allt från blomodling, fårskötsel till radioproduktion och etnologi.
– Det är lätt att dämpa sig själv med alkohol, droger eller lugnande tabletter, för att liksom " gå i takt" med andra. Men jag har under hela mitt liv istället ”missbrukat” kurser. Då träffar man hela tiden nya människor, lär sig nya saker, kan köra igång stora omöjliga projekt.

Nu så här efter att hon har fått diagnosen kan hon säga att hon aldrig känt sig riktigt normal. Det gäller både i det sociala och i yrkeslivet. Det handlar för det mesta om att hon har jobbat mycket mer än alla andra, och inte heller förmått att sluta.
– Folk tröttnar. De tycker att jag kör över dem. Och jag har inte förstått varför.

En bild av hur det kunde se ut i arbetslivet var när hon fick i uppdrag att informera om några skolor. Det utmynnande inte en liten informationsskrift, det blev en omfattande folder med pop–upbilder, en specialdesignad husvagn som körde runt i Sverige för att locka elever till skolorna, en animerad kortfilm – illustrerad av henne själv, en utställning med en monter bestående av en trädgård med fågelsång och blommor och där hon delade ut kunskapens äpple till alla besökare. Utställningsgrannarnas roll–ups i svart och vitt kom i skymundan minst sagt.
– Det blir ju roligare. Men det blir för mycket. Och som sagt, det retade en del...vissa kallade mig galen.

När Ann Hingström blir intresserad av blommor köper hon inte en pelargonia att ställa i fönsterkarmen. Hon beställer alla fröerna, odlar upp 100 sticklingar och det är krukor överallt. Gränsen går när hennes man ställer ett ultimatum - äktenskapet eller sticklingarna. Då väljer hon oftast äktenskapet.

Hennes kreativa sida är hennes personlighet, det är energin som är ett symtom på adhd.
Idag har Ann Hingström löst sitt arbetsliv genom att vara egen företagare. I sin verkstad får hon jobba så mycket hon vill, vilka tider hon vill, och vad som passar familjelivet.
Under åren har hon haft en rad anställningar. Flera har slutat med buller och bång för som många personer med adhd går hon igång, det vill säga, hon har dålig impulskontroll. Det Ann får spader på är ”småpåvar” och ja, chefer. Chefer som utövar sitt ledarskap på ett sätt som trycker till henne, fastän hon försökt vara så duktig som möjligt.
– Det är ju dubbelt. Det är många som försöker hejda mig, begränsa mig och för att göra det kommer med spydigheter och elakheter. Oftast kan det vara så att de tappar kontrollen, och då är det alltid mitt fel. Det finns liksom ingen diskussion, och det klarar jag inte av. Samtidigt behöver jag gränser, men de måste sättas med värme och respekt.
Men, säger hon, det är fifty–fifty, hon har haft lika många chefer som har förstått henne, som har sett att det finns mycket kapacitet – och som har kunnat sätta gränser utan att själv känna sig underlägsna.

Om du hade fått den här diagnosen tidigare – om du hade vetat om dina behov och förstått ditt eget beteende när du gick ut i arbetslivet – hur hade det varit då tror du?
– Hade jag vetat då vad jag vet nu, hade jag nog kunnat förklara hur jag fungerar och varför, och sluppit några av de här starka reaktionerna, från min sida alltså. Och hade jag inte reagerat så starkt hade kanske inte andra behövt motreagera så starkt. Jag hade kanske kunnat mota fan i dörren.
Vad har det inneburit att du har fått diagnosen?
– Jag blev ledsen först. Ledsen över att jag känt mig onormal, extremt rastlös och lätt uttråkad. Och det är också lite tragiskt när jag tänker på att jag har stuckit ut hakan så många gånger och fått så mycket käften. Det hade jag kunnat undvika.
– Samtidigt är det också skönt att få en förklaring på varför jag har gjort som har gjort. Vissa situationer med ”dålig impulskontroll” har ju lett till stora förändringar som varit positiva både för mig och för andra.

Ann har alltid haft många vänner, men så fort någon av dem har flackat med blicken eller suckat har hon dragit sig undan. Livrädd för att vara för mycket. Det har varit en instinkt, som med åren blivit en vana. Nu är det dags för paus, har hon tänkt och stängt av telefonen. Men när hon fick diagnosen var det ingen av vännerna som direkt trillade av stolen. Det var mer ” jasså jaha, ja det stämmer nog”. Anns vänner kan inte se att adhd är ett funktionshinder, inte ens när hon förklarar.
– När man går med en svag känsla av att vara onormal försöker man vara så normal som möjligt hela tiden. Man härmar andra, kontrollerar sig, försöker efterlikna det som förväntas av en. Att kontrollera sig själv en hel parmiddag kan exempelvis vara så utmattande att jag ibland kan svimma. Det är olika från person till person hur man gör. Det som har fungerat för mig är att vara kreativ och lite exotisk i mitt yrkesval. Då är det många som ”hakar på” och tycker det är roligt.

Att Ann Hingström är så framgångsrik i sitt yrkesliv är att hon drar igång projekt och att hon avslutar dem också. Inte helt självklart för en person med adhd.
– Jo, men jag har svårt att avsluta. Min styrka är idéerna och driva fram till att kontraktet är påskrivet. Sedan är det en kamp. Det är då jag överpresterar för att hålla mig igång och inte tröttna. Jag tänker att det kan väl aldrig duga med så här lite! Fastän det står i kontraktet! Det är ju dödstråkigt! Nej, vi kryddar lite och kör några varv till.
Det är tveksamt om hon idag skulle berätta att hon har adhd, när hon börjar på ett nytt arbete. Förståelsen och kunskapen är inte tillräckligt stor än. Adhd förknippas med PROBLEM, missbruk och samarbetssvårigheter, aldrig med mycket energi, flexibilitet och fullt ös. Men det håller på att ändra sig. Om arbetsgivaren eller kollegorna frågar skulle hon inte neka.
-Vi lever i ett tufft samhälle där mallen för hur en människa ska vara är klippt och skuren efter en önskedröm. Människan ska vara en perfekt produktionsmaskin som inte klagar, som är lagom trevlig och helst inte visar några svagheter eller har några problem. Svagheter och problem anses "ta tid", men det kan faktiskt vara precis tvärtom. Det är oftast oerhört effektivt att ta sig den där lilla extra tiden och göra en humankapital - inventering. Oftast kommer det fram massor av kvaliteter och kompetenser som man inte hade en aaaaning om.
Efter att Ann Hingström fick diagnosen har hon gått landstingets adhd–skola. Där lär man sig att förstå funktionshindret och vad det innebär, och där finns också hjälpmedel. Många gånger enkla sådana som underlättar vardagen.
Timer är ett hjälpmedel för att hålla koll på tiden. Det finns specialkonstruerade täcken och kuddar som är tunga, för att adhdpersonen ska våga ligga still på natten och därmed sova bättre. Det finns appar med "kom ihåg" till mobilerna och mycket annat. Och mediciner naturligtvis.

Att försöka anpassa sig, att kompensera, att spela ”normal” tar på krafterna. Det är inte ovanligt att en person med adhd bränner ut sig. I adhd–skolan har hon träffat andra inom helt andra yrken än hon själv som visat liknande beteende. Och där det till slut sagt stopp.
– Jag berättar om det här nu för att jag tror att det egentligen inte krävs så mycket av arbetsplatserna för att det ska fungera. Det är enkelt med påminnelser, som timer om arbetstiderna och att sätta gränser så att man inte jobbar ihjäl sig. Respekt, förståelse och insikt är också viktigt.
Idag skulle hon kunna säga att adhd är en av hennes styrkor.
– Man får väldigt mycket för pengarna om man väljer mig. En väldig massa energi och mycket blir gjort. Det lilla extra faktiskt.

Dyslexi märks mer idag


Allt fler personer kan säga sig ha dyslexi. Det beror inte att läs och skrivsvårigheter blivit vanligare. Man har blivit bättre på att ställa diagnos och samhället ställer högre krav på att kunna skriva och läsa snabbt. Det blir tydligare om man inte kan hänga med idag. Men det finns enkla hjälpmedel och dyslektikern har oftast övat upp andra kvaliteter som kommer väl till pass i arbetslivet.

Text: Eva Brandsma

Maria Paulin är logoped och arbetar bland annat med att ställa dyslexidiagnos på framför allt barn och ungdomar. Hon utreder även vuxna ofta i samband med att de ska återuppta studier eller att de upplever svårigheter i arbetslivet.
Det finns idag få arbeten där man inte ställer krav på skriftlig kommunikation påpekar Maria. Modern informationsteknik kräver att man både läser och skriver, ofta dagligen. En person med svårigheter kommer lätt till korta.

Maria Paulin ser att synen på dyslektiker har ändrats radikalt de senaste åren. Det är inte så skamfyllt som det var förut. Det gör också att vuxna kan söka hjälp, efter ofta en krånglig skolgång där de mötts av oförståelse.
– Tidigare buntade man ihop dyslektiker med alla andra svårigheter som finns. Framför allt blockerades studievägarna för dyslektiker. Den synen är tack och lov borta i skolans värld, säger hon.
Har dyslexi blivit vanligare idag?
– Nej det tror jag egentligen inte. Man har framförallt blivit bättre på att ställa diagnos. Och eftersom synen på läs – och skrivsvårigheter har ändrats är det inte heller ett stort motstånd att söka hjälp och få en diagnos.
Det finns dock studier som pekar på att dyslexi är mer frekvent hos för tidigt födda barn. Därför kan inte en viss ökning uteslutas, eftersom allt fler för tidigt födda klarar sig.

Är det bra att få diagnos?
– Absolut. Det blir tydligt inte minst för den som får diagnosen varför den har de problem som den har. Men det kan också upplevas lite märkligt att man får en medicinsk diagnos som om man är sjuk, vilket man inte är.
– Dessutom är det så med dyslexidiagnos, att antingen har man det eller har man det inte. Det syns inte i själva diagnosen om det är en lindrig variant, vilket väldigt många har.

Som dyslektiker har du tillgång till specialbibliotek med inlästa böcker, som kan lånas och laddas ner från TPB, Tal- och Punktskriftsbiblioteket. Det finns också bra program för rättstavning och program för uppläsning av texter. Talsyntesprogrammet heter Claro Read, rättstavningsprogrammen Stava Rex och Spell Right, programmet med ordbok och engelsk-svenskt lexikon med stavningsstöd Gustavas Ordböcker.
Programmen kan man få som personliga hjälpmedel från Hjälpmedelscentralen.

Maria Paulins råd är att arbetsgivare och anställd är öppna med behoven och kommer överens om vilka hjälpmedel som kan vara tänkbara.
Det kan vara:
- möjlighet till att scanna in texter för att lyssna på med talsyntes
- hörlurar så man inte stör sina medarbetare, t ex i kontorslandskap
- möjlighet att spela in möten och föredrag
- dikteringshjälp
- större dataskärm





Jagade bokstäver hela skoltiden



Bokstäverna var undflyende krumelurer som inte gjorde som han ville. Genom att bli journalist vann Ola Sigvardsson över sin värsta motståndare – skrivandet.

Text: Eva Brandsma

Ola Sigvardsson, Pressombudsman sedan ett år tillbaka, har arbetat som journalist i 35 år. Idag är skrivandet en njutning, men så var det verkligen inte i starten. Han var sen att både lära sig läsa och skriva. En blå skrivbok från årskurs 3 med texten ”Alo 3 a (omvänd trea)” mödosamt nedklottrad på omslaget påminner honom om det.
– Jag kunde inte ens skriva mitt eget namn i tredje klass.

För Ola Sigvardsson är problemen med dyslexin framför allt relaterade till skolgången.
– Jag minns hur jag såg undflyende bokstäver, de flöt liksom bara iväg och vägrade forma sig till ord och meningar. Trots att jag visste hur bokstäverna såg ut bildade de inga ord.
Olas mamma var folkskollärare och hade vidareutbildat sig till speciallärare, med uppgift att ta hand om svagpresterande elever. Hon såg sonens problem och försökte på alla tänkbara sätt att få honom att erövra läsandets konst. Det som fick honom att knäcka koden var till slut serietidningar.
– Jag minns hur jag, med mammas hjälp, stavade mig igenom pratbubblorna i Stålmannen och Läderlappen.
Det lyckades och i tonåren blev han bokslukare. Men skrivandet fortsatte länge att vara ett stort problem. Berätta muntligt kunde han, och han visste att han inte var dum. Han kompenserade sitt handikapp genom att prata. Och han märkte själv på gymnasiet att hans skrivförmåga varken motsvarade hans förmåga att berätta eller hans kunskaper i övrigt.
– Genom mitt yrkesval att bli journalist tvingades jag att övervinna problemen. Men i början skrev jag som en kratta.
De första åren som lokalredaktör på tidningen Norra Skåne och Arbetet innebar att han fick skriva flera artiklar om dagen, träning som gav resultat. Idag skriver han helt felfritt och rättstavat påpekar han.
När han efter många år som reporter blev redaktionschef först på Dagens Nyheter och sedan chefredaktör på Östgöta Correspondenten var det den delen av reporterns arbete han saknade – att skriva.

Det finns ett stigma runt diagnosen dyslexi. Han har själv aldrig berättat för en arbetsgivare om sitt funktionshinder. Men synen på dyslektiker har förändrats, han märker att fördomarna minskar och att det inte är ett så dramatiskt handikapp.
– Idag ser man knappast en dyslektiker som dum längre. Men jag tror att arbetsgivare kan känna en oro för att dyslektiker inte ska kunna vara så högpresterande. Man är rädd att de inte ska kunna hålla produktionstakten.

Ola Sigvardssons råd till chefer som stöter på medarbetare, presumtiva eller nuvarande är att inte vara oroliga för att använda personerna.
– Så som alla med ett handikapp kompenserar dyslektikern och blir bra på mycket annat. Den kan vara bra på att hålla samtal, ha ordning och reda, organisera och ha koll på administration.




Bildtext:

Ola Sigvardsson, idag Pressombudsman, Tidigare reporter och redaktionschef på bl a DN och chefredaktör på Östgöta Correspondenten.


















Läs även

Annons