Dagspressen står inför den mest omvälvande förändringen sedan tryckpressen uppfanns. Det säger Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet. Det gäller att både slåss för den egna överlevnaden och för den fria pressens existens.

Text: Eva Brandsma
Bild: Emilia Bergmark–Jiménez

På löpet denna dag är det ARTISTUPPROR MOT RANELID efter att författaren Björn Ranelid gått vidare till final vid lördagens deltävling i melodifestvalen. Svenska folket RASAR så klart.
– Ranelid är rena drömmen sett ur en kvällstidnings perspektiv. En poet som också är med i Melodifestvalen. Han väcker mycket känslor, och genom sitt väldigt självupptagna narcissistiska sätt söker bekräftelse… det är nästan för bra för att vara sant.
Dagens tidning ligger på bordet framför oss i Jan Helins kontor. Huvudnyheten på första sidan är ett avslöjande att flera av nämndemännen som dömer i landets domstolar själva är fällda för brott. Klassisk kvällstidningsjournalistik säger Jan Helin.
– Ett bra grävjobb, med mycket arbete bakom. Och det har gett bra genomslag och plockats upp av andra medier.
Innehållet tillsammans speglar menar han vad en kvällstidning är. Underhållning och grävande. Seriös journalistik och sensationer. Han är nöjd med tidningen idag. För det blir svårare och svårare att sätta nyhetsagendan. Allt fler slåss om utrymmet och nyheterna tenderar att gå fortare och fortare. Kanalerna att nå ut blir fler och många av dem är dessutom gratis.

Kvällstidningens ekonomi är ganska enkel – eller snarare har varit enkel – den bygger på lösnummerförsäljning. Man vet vilka löpsedlar som säljer och vilka som inte gör det. Så länge läsarna också köper själv papperstidningen, och inte bara läser gratis på nätet, överlever den. De säljande löpen är ett måste för den som inte lever på prenumerationsintäkter och annonser. Vilket också innebär frihet.
– Vi kan vara så stöddiga som vi är för att vi inte är annonsfinansierade. Ju mer beroende av annonser du är desto mer angelägen är du att göra en trevlig miljö för dina annonsörer.

Men medielandskapet är på väg att förändras och det går fort. Den bistra sanningen är att villkoren för journalistiken försämras ständigt. Förra året minskade Aftonbladet sin redaktion med 55 personer. I stort sett reducerade alla större dagstidningar sina redaktioner. Samtidigt ökar kraven på fler upplagor och fler radio– och tv–sändningar. Färre ska göra mer.
– Vi lever i en brytningstid. Jag tycker att detta är den mest intressanta fråga vi har just nu, och den kommer jag att arbeta mycket med de kommande åren.
Det traditionella jagandet av att vara minuter före konkurrenten med en nyhet börjar tappa i värde, när alla kan göra en blixtsnabb delning. Helin menar att journalistiken kommer att överleva om den hittar andra värden än att vara snabbast. Han tar Huffington Post som exempel. Det är den amerikanska nät– och bloggsiten där aktualiteter och politiska skeenden kommenteras. Nyheterna plockas från andra källor. Det unika är inläggen skrivna av journalister med särskilda kunskaper inom politik eller aktuellt område.

Papperstidningarnas upplagesiffror har visat en stadigt nedåtgående trend sedan bredbandens utbyggnad. Andra sätt att få in pengar är nödvändiga. Annonser på nättidningen och Plus–abonnemang är just Aftonbladets lösning.
– Den är en vansinnigt spännande förändringsprocess som dagspressen genomgår just nu.
Å ena sidan en positiv ton om en omvälvande förändring som skulle kunna riskera att hota hela journalistikens existens. Å andra sidan en oro för att pressfriheten ifrågasätts alltmer. Jan Helin menar att det finns en skrämmande okunskap hos lagstiftarna om medias roll i ett demokratiskt samhälle.
– Om du frågar någon om de är för yttrandefrihet svarar alla i en demokrati ja. Ok, då tar vi komplikationerna…
För yttrandefrihet är inte okomplicerat. Det pågår en utredning i Yttrandefrihetskommittén om fotoförbud och lagstiftning mot privatlivskränkning. Syftet sägs bland annat vara att skydda tonåringar från få bilder utlagda på nätet mot sin vilja.
– Men effekten riskerar att bli inskränkningar för pressfriheten.
Storbritannien är ett skräckexempel menar Jan Helin. Stränga lagar som stryper yttrandefriheten, censur och förhandsgranskning, ändå har de den hårdaste pressen.
– Varför? Jo, det är advokater som sitter med på redaktionerna och räknar på vad det kostar när man blir fälld och om det är värt det. Det har man istället för pressetik. Det är en farlig väg att gå.
Medias roll diskuteras livligt i synnerhet i samband med när en person hamnat i medias fokus. De månader då Håkan Juholt var partiledare för Socialdemokraterna ifrågasattes ofta själva syftet med att uppgifter publicerades, som den dubbla bostadsersättningen till exempel.
– Det var fullkomligt självklart att vi skrev om det! Det handlade om normal granskning av en politisk ledare.
Att folk förfasar sig över kvällstidningar menar han att man alltid har gjort, särskilt i vissa kretsar av journalister. Det är kvällstidningens roll i mediekören.
Vad som bekymrar honom är den allt råare tonen som framför allt hörs i sociala medier, i synnerhet i anonyma artikelkommentarer. Efter Utöya–katastrofen i somras blev det ohållbart. I den norske massmördaren Anders Breiviks manifest kunde han läsa exakt samma formuleringar och ordval som dagligen förekom i de anonyma kommentarsfälten.
– Det gav mig kalla kårar. Jag ville inte längre vara bärare av anonyma hatkommentarer. Då tog vi beslut att ta bort dem.

Men inte bara i anonyma kommentarer är tonen grövre. Både mediedebatten och den politiska debatten har blivit mer polariserad och hårdare.
– Vi är fascinerade över sociala mediers utveckling och positiva till att de utmanar och granskar vanliga medier. Men det finns en baksida som vi för sällan pratar om, och det är den förråande diskussionen som det har fört med sig. Den speglar också allt mer av sig i elitdebatter.
Argumenten man använder är nedvärderande och går ut på att nagla fast personer.
– Den har blivit tröttsammare.
Ni är ju en del av detta?
– Jo, absolut. En kvällstidning kommer alltid att berätta historier via personer och exponera stora samhällsrörelser med en ambition att vara ett lackmuspapper på samtiden. Men det finns en viktig skillnad: vi tar ansvar för vad vi publicerar och deltar öppet i debatten. Mer än så idag än vad ansvariga utgivare på kvällstidningar gjorde förr.


Från och till har Jan Helin arbetat på Aftonbladet sedan 1993. De senaste fyra åren har han varit chefredaktör. Han har varit med om den resa som dagspressen och i synnerhet kvällstidningarna gått igenom under nästan tjugo år. Förr – innan de sociala medierna tvingade fram transparens och öppenhet här som på så många andra ställen – kunde redaktionen sluta sig likt en sekt. Så som hårt kritiserade grupper lätt gör.
– Idag går inte det. Allt är öppet. Förr handlade media om envägskommunikation, men inte idag. Allt vi gör syns och synas. Gör vi fel uppmärksammas det omedelbart. Det är bra men ovant för journalister som varit med länge.
Därför uppmanar han alla medarbetare att följa sin egen magkänsla för vad som är rätt eller fel. Han tror benhårt på värderingsstyrt ledarskap.
– Jag försvarar alltid vår journalistik. Och vi har bra etiska diskussioner om arbetsmetoder på redaktionen. Men på fältet, i stunden när du ska ringa på den där dörren, ställa den där känsliga frågan eller ta den närgångna bilden, måste du själv känna efter. Du måste bottna i dina egna handlingar och kunna rättfärdiga dem för dig själv. Annars avstå.

Men den som har en kvällstidningsredaktion som arbetsplats, gillar också när det hettar till och tycker om hetluften. Kvällstidningarna rör sig ofta på gränsen mellan för hårda vinklingar och för tillspetsad sanning. Aftonbladet är den tidning som fällt allra mest i Pressens opinionsnämnd för att ha brustit i god publicistisk sed. Tvåa är Expressen.
– Det är inte bra det kan jag säga direkt. Vi jobbar för att få färre fällningar.
Han påpekar att tidningen inte fälls på grund av bristande yrkesetik. Oftast menar han har fällningarna gällt rubriker som inte haft teckning i innehållet i texten.

Att tänka organisationsutveckling, göra affärsplaner och att leda ett förändringsarbete var inte precis det Jan Helin trodde att han skulle göra när han utbildade sig till journalist på 80–talet. Han ville skriva, utan att ha några större ideal om att förändra världen så som 70–talets journalister drömde om. Men jobbet är roligt och han trivs.
Energin kommer av att det kul. Och från familjen.
– Det låter så klyschigt… men det är av min fru och mina två barn jag får bekräftelse.
– Som chef får man inte bekräftelse av medarbetarna, om man har behov av det, ska man inte vara chef.