Ett bra samhälle är utformat för att ge möjligheter att lösa och hantera viktiga problem och utmaningar. Det kan handla om hur vi förbereder unga för ett framtida arbetsliv genom utbildning, hur vi ger våra äldre ett aktivt och meningsfullt liv, hur vi ger möjligheter för artister och konstnärer att sätta ord och bild på drömmar och visioner. Men det kan också handla om hur vi hanterar det som är trasigt, ofullkomligt och komplext. Jag har en vision för ett bättre samhälle och i den här artikeln ska jag berätta lite om den och utmaningarna för att nå dit.

Text: Tomas Müllern, professor i företagsekonomi, Internationella Handleshögskolan i Jönköping

En viktigt utgångspunkt för mitt resonemang är att vårt samhälle förvånansvärt sällan är organiserat för att hantera komplexa samhällsproblem. Vi är organiserade för att hantera och lösa enskilda problem, och där har vi skapat en långt gången specialisering. Vi är betydligt sämre på att hantera och lösa problem som kräver mer av en helhetssyn. Det lite knixiga är att många samhällsproblem är av den senare typen – de kräver ett stort mått av helhetstänkande och samverkan mellan två eller ofta ännu fler aktörer.

Jag använder mig av ett exempel från ett angeläget, men också försummat område, där samhällets olika aktörer kan eller behöver göra mycket för att skapa ett gott samhälle. Mitt exempel handlar om en växande grupp av unga vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (en samlingsterm för ett stort och växande antal diagnoser där de kanske mest kända ligger inom autismspektrat, t ex Asperger, och nedsättningar med koncentrationsstörningar t ex ADHD). Problembilden kring denna grupp är mycket komplex och karaktäriseras bland annat av:

· En stor mängd individer. Det florerar olika beräkningar men inom psykiatrin talar man om att uppemot 5% av en åldersgrupp kan ha någon form av nedsättning. Många menar också att gruppen är ökande, vilket, om det stämmer, i sin tur väcker flera och svåra frågor kring varför den ökar.

· Oklart vilka individer. Ett stort problem är att det är tids- och resurskrävande att lokalisera och diagnosticera individer, vilket gör att det med stor sannolikhet finns ett odiagnosticerat mörkertal. Det saknas också en total sammanställning – vi vet med andra ord inte vilka dom är!

· Debatt i samhället. Det finns en utvecklad debatt i olika fora kring utvecklingen mot mer förfinade diagnosinstrument där många menar att vi skapar bilder av vad som är normalt beteende som i sin tur gör människor "sjuka" eller "avvikande" bara genom klassificeringen. Det finns inte minst på nätet en starkt utvecklad kritik mot en "diagnoskultur" som gör människor mer annorlunda än dom är. På samma sätt finns också en debatt kring huruvida kraven och stressen i samhället har ökat, och därmed drivit fram en ökning av antalet drabbade individer.

· Komplexa och långvariga funktionsnedsättningar. Området neuropsykiatri inrymmer en stor, och ökande, mängd diagnoser och ofta är gränsdragningar och klassificeringar av indidider svåra, där många har två eller flera nedsättningar samtidigt. Diagnoserna är i normalfallet också livslånga vilket ökar komplexiteten ytterligare. Det saknas dessutom enighet kring hur funktionsnedsättningarna ska behandlas/hanteras.

· Mängder av aktörer. Området präglas av att det finns ett antal aktörer i samhället som på olika sätt är involverade i den enskilde. Viktiga aktörer är dels psykiatrin och kommunernas socialtjänst som båda har lagreglerade ansvar för gruppen (medicinskt och vad gäller stöd och service). Vid sidan av dessa är i varierande utsträckning Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, privata behandlingshem, kommunala skolor (vanlig grund- och gymnasieskola, grund- och gymnasiesärskola, komvux mfl) och andra utbildningsanordnare, Samhall, privata arbetsgivare, kriminalvården, polisen för att nämna de viktigaste, engagerade.

· Komplexa relationer mellan aktörerna. Vård, behandling och stöd/service till den aktuella gruppen formas av en stor mängd formella och informella relationer mellan de ovan nämnda aktörerna. Området präglas, förutom formella relationer, av en stor mängd informella relationer samt uppdykande arenor och områden där relationer skapas (och försvinner). Många frågor som berör den enskilde kräver medverkan av två eller flera aktörer.

· Mångfacetterade resursfrågor. Vård och omsorg för den enskilde är beroende av att betalningsfrågor är klargjorda och det är inte på något sett en enkel fråga att avgöra vem som har ett betalningsansvar. En hypotetisk individ kan t ex ha beviljats stöd av en kommun som sedan köper tjänsten av ett behandlingshem i en helt annan kommun. Där involveras landstingets psykiatrienhet och det kan även hända att den "nya" kommunen involveras. Det blir snabbt ett komplext mönster av kontakter som behöver tas för att reda ut betalningsfrågor.

· Otydliga mål och ansvarsförhållanden. Problemen kring betalningsansvar är bara en del av ett större problem som handlar om de otydliga mål och ansvarsförhållanden som präglar området. De olika aktörerna agerar utifrån både formella regler och lagar, och utifrån egensatta agendor och mål. Detta skapar ett komplext mönster av mål där målkonflikter och bristande förståelse för varandra blir en del av vardagen.

Ovanstående lista kan enkelt göras mycket längre och den visar på några av de viktigare problemen och utmaningarna inom området neuropsykiatri. Beskrivningen ovan är medvetet skriven ur ett samhällsperspektiv och den visar på de utmaningar samhällets olika aktörer står inför. Beskrivningen skulle lika väl kunna göras utifrån den enskildes perspektiv, och det är då en underdrift att säga att det är en svårbemästrad situation. Jag har i min forskning fått ta del av livsberättelser från ett antal individer som har närmast tragikomiska berättelser om den karusell av kontakter de har haft under sin barn- och ungdomstid.

En viktig fråga som jag ställt mig i min forskning kring detta är vem som har ansvaret för att en vård- och omsorgskedja fungerar över ett stort antal år. Och då menar jag fungerar ur den enskildes perspektiv. Frågan är medvetet retoriskt ställd eftersom svaret är givet i listan ovan - ingen har helhetsbilden eller ansvaret och det är kanske det största problemet.

Det saknas inte vilja, ambition, resurser eller samhälleliga verktyg för att hantera gruppen. Tvärtom, samhället har lagt ut mycket resurser för att arbeta med den, och det är inte där problemet ligger. När jag talar med Arbetsförmedlingen har de mängder av verktyg som kan användas för gruppen. Försäkringskassan gör stora satsningar på gruppen och är mycket aktiva. Ute i kommunerna finns speciella verksamheter som hanterar en stor mängd av individerna. Och inte minst inom psykiatrin görs väldigt mycket. Problemet är att det saknas en samordning för att få alla dessa aktörer, resurser, verktyg och ambitioner att agera till den enskildes fromma.

Så, vad kan man göra för att förbättra denna bekymmersamma situation. Jag vill avsluta med ett antal rekommendationer.

Kasta inte projekt på problemen! Det finns en tendens att söka enkla lösningar genom att starta ett projekt och hoppas att det ska lösa alla problem. Projekt är en bra form för att lösa problem av engångskaraktär där det krävs en kraftsamling. Projekt är mindre användbara när det gäller att organisera en mer stadigvarande verksamhet och det är det senare som krävs. Det finns en stor risk att resultatet från ett projekt blir just en engångssatsning som sedan hamnar i en byrålåda och inte får den transformerande effekt vi vill ha.

Skapa gravitationscentra! Försök inte uppfinna något som inte är i samklang med redan fungerande verksamhet. Det finns fantastiska eldsjälar, otroliga verksamheter, väl strukturerade rutiner, tydliga mål där ute. Bygg på det som fungerar och få fler verksamheter, chefer, verktyg och standards att fungera i samklang med det som är dokumenterat välfungerande. Problemet är att dessa fungerande delar dels är dåligt kända och dels blir till isolerade öar som individen, om hon har tur, får tillgång till.

Hitta strukturer! Ett stort problem är att ansvarsfrågor och helhetssyn är dåligt utvecklade. Det finns ett stort behov av att skapa tydlighet och struktur och där menar jag att man ska ta geografin till hjälp. Vi kan inte frälsa hela landet samtidigt och det finns betydligt större förutsättningar att lyckas om man agerar i ett mer lokalt sammanhang. När detta skrivs är jag t ex engagerad i en sådan satsning på småländska höglandet och närmare bestämt i Eksjö, där vi försöker skapa tydliga strukturer för hur samhällets olika aktörer kan agera samordnat mot gruppen.

Dokumentera, visualisera, lagra och gör tillgängligt!

När man går från att tänka i avgränsade projekt till att tänka i en större kraftsamling som ska vara stadigvarande finns ett stort behov av att göra rutiner, mål, erfarenheter, kunskaper, verktyg, resultat med mer, synliga och åtkomliga över tid. Jag vill därför pusha för behovet av att inte bara sätta mål och strukturer utan att konsekvent dokumentera det man gör och att också lägga tid på att göra det visuellt så fler kan ta del av och förstå.

Pengar inte problemet!

Min avslutande reflektion berör själva förutsättningen för att skapa ett bättre samhälle. Mot bakgrund av det jag sett av väl fungerande, men isolerade, verksamheter så är jag bestämd i att mer pengar inte är en lösning. Lösningen ligger snarare i att tänka i termer av kraftsamling. Väl genomfört torde det generera resurser istället.

Skrivet av Tomas Müllern