Vi hyllar hjältarna lika intensivt som vi föraktar skurkarna. Media fördelar rollerna och bestämmer vem som är ond och vem som är god. Helle Klein har varit mediechef i många år. Nu är hon präst på halvtid men fortsätter att kommentera politiken. Med den dagliga journalistiken på distans kan hon nu betrakta det stundtals orimliga i att framställa ledare som antingen Messias eller Satan.

Text: Eva Brandsma

Det var snubblande nära att Barack Obama föll från tronen i det amerikanska valet. Han sitter kvar som president men glorian har mattats betänkligt med en ekonomi i landet som är katastrofal. Förväntningarna på honom är rimligare nu, utan att ha i ryggen en jordskredsseger som den förste svarte presidenten i USA och ett fredspris som förstärkte bilden av frälsare, så som det var för fyra år sedan.
Personfixeringen i amerikansk politik må vara extrem, men den är växande här på hemmaplan också.
– Journalistiken är väldigt personfixerad och det är politiken också. Vi går allt mer mot personval och kampanjer med mindre budskap och mer enskilda politiker idag. Vi på ledarredaktionerna hänger på, och det blir lätt att vi tecknar stereotyper som ”den hopplösa” eller ”den rättrogna”. Det finns en fara i det.

Helle Klein har brutit en tå och linkar runt uppe i Sofia församlings lokaler på Söder i Stockholm. Hon arbetar som präst på halvtid, men även den andra halvan sitter hon här på församlingens kontor, en stämningsfull lägenhet med möbler som hämtade ur ett kammarspel av Strindberg. Helle och kollegan Ewa Lindqvist Hotz bildar tillsammans Seglorasmedja. Helle Klein fortsätter också att skriva om politiken bland annat som ledarskribent på Dagens Arena.

I 15 år arbetade hon på Aftonbladets ledarredaktion. Innan dess var hon chefredaktör på Örebrokuriren. Sammanlagt var hon chef i nära 25 år, men den karriären var lite av ett avstick från de planer som hon stakade ut redan som tonåring, att blir präst.
– Jag längtade efter att bli präst och kände mig just då färdig med att vara chef. Men någon gång i framtiden vill jag kanske bli chef igen.

På 70– och 80–talet var Lund en radikal stad. Vänsterpolitiken och teologin gick hand i hand och röda präster som KG Hammar satte sin prägel på stan och den teologiska institutionen. Det var här Helle läste teologi och var aktiv i SSU och i vänsterrörelsen. Hon skrev i Tvärdrag, det socialdemokratiska ungdomsförbundets tidning. Prästvigningen dröjde till nära 20 år efter studierna, hon kände sig för ung för att bli präst när hon var 22.
– Jag tyckte att det fanns mycket själavårdande i chefskapet också. I samtal med medarbetarna kom ofta personliga frågor upp, problem som var privata men som hade inverkan på arbetet. För mig ligger de två yrkena ganska nära varandra.

Vi pratar om ledarskap, om ledaren som symbol, om ledare som riskerar att bli narcissistiska och det skoningslösa i att bli hängd på ett par minuter i media och i ett twitterflöde.
Helle Klein är inte längre ifrån journalistiken än att hon tar medias parti. Hon menar att den politiska ledarens integritet, eller avsaknad av densamma, avgör hur media förhåller sig. Hon tar en rad socialdemokratiska politiker som exempel, sådan hon själv varit med och bedömt och analyserat under åren. Göran Persson och Ingvar Carlsson till exempel; solospelaren och lagspelaren.
– Om man som Persson intar en ledarhållning där man framhåller sig själv, då får man ta att kommentarerna och journalistiken också blir personfixerade. Om ledaren tar åt sig av allt berömmet, säger att det är jag som uppnått det ena och det andra, då blir det också ”jaget ” som får kritik sen.
Journalistiken och politiken föder varandra?
– Ja. Frågan är vad som är hönan och vad som är ägget. Om medias personfixering påverkar politiken eller tvärtom.
Så länge det är medvind trivs den jagcentrerade ledaren bra, det är när det krisar som den reagerar på personangrepp och känner sig trängd. Helle Klein tycker att Mona Sahlin är ett bra exempel på det.
– Hon har alltid varit väldigt personlig i förhållande till medierna, och berättar om familjen och barnet hon förlorade. Hennes språk är personligt, hon ”älskar” partiet till exempel. Det funkar i medgång. I motgång vill man inte ha medierna så nära sig, men journalisterna backar så klart inte då. Jag tror att man som ledare behöver fundera redan från början hur man ska förhålla sig.
– Den attityd man intar i framgång, den får man också bära i motgång.
Anna Lindh höll däremot hårdare på sin personliga integritet enligt Helle.
– Det är viktigt att man inte flirtar med medierna och tror att man blir mer poppis bara för att man är så personlig. För det är förrädiskt. Det håller en tid men inte i längden.

Den som klarar att bekräfta sig själv istället för att söka bekräftelse utifrån står stadigare både i med– och i motgång.
– I det politiska ledarskapet är man på ett sätt alltid utifrånstyrd eftersom man måste få väljarnas röster. Men om man bara söker erkännande från omgivningen förlorar man sig själv. Man måste veta vad man vill, var man står och vilka värderingar man har.
– Om man söker bekräftelse hela tiden blir det lätt de där stereotypa bilderna som kommer fram – då är man antingen Messias eller Satan själv.
Helle Klein har aldrig direkt coachat andra chefer, men hon sätter sig tillbaka i soffan och funderar på hur det skulle vara om hon hade själavård för chefer. Hon skulle råda dem att inte tro på framgångsbilden så mycket att man glömmer bort sig själv. För i den stund det börjar blåsa har man inte sig själv längre eftersom man är så beroende av andra tycker.
– Jag vet ju själv hur det är. Även om vi har makten att skriva om andra, så får man enormt mycket pisk som opinionsbildare och dessutom kvinna.
Det går inte att läsa allt det som sägs i kommentarsfälten påpekar hon. Det är fruktansvärda saker folk skriver, sexistiska och hatfulla.
Hur klarar du av de negativa kommentarerna mot dig själv?
– Genom att ha människor som inte beundrar en, men som litar på en, som man kan tala med om hur det verkligen är. Prata av sig. Och påminna sig om varför man gör det man gör – att det är något jag tror på, en idé som driver mig. Om det inte något oegentligt man gjort, då får man ju ta konsekvenserna av det och rätta till och be om ursäkt.

Ledarskapet inom näringslivet menar Helle Klein är inte lika utsatt som det politiska. Men i dessa ”varumärkestider” är det är den som bär värderingarna har även personfixeringen där ökat. BP:s styrelseordförande Carl– Henrik Svanberg blev till exempel oljeskandalen i Mexikanska golfen personifierad. Hon menar att oljebolaget hanterade situationen taffligt i media, men att Svanberg verkligen blev den Onde som förstörde miljön och skulle straffas personligen för det.
– Det finns en föreställning i politiken och även i näringslivet att så fort man har gjort fel ska man avgå. Man tar ansvar genom att lämna sin post. Men jag tycker riktigt ansvar är att vara kvar och reda ut det. Lyckas man med det blir man en stor ledare.

Samhällsdebatten är väldigt uppiskad, driven av internetutvecklingen. I sociala medier och i kommentarsfälten spys oreflekterad galla.
– Jag tycker att det blir obehagligt, det blir ett fascistoit samhällsklimat. Ont och gott, rätt och fel utan nyanser.
Hur tycker du att media borde agera?
– Jag tycker att de riktiga medierna borde lämna flera aspekter på ett problem och framför allt fördjupa det. Man är medveten om allvaret, men många redaktioner befinner sig i en enorm omvandling och nedskärningarna är stora. Det blir de snabba kommentarernas journalistik.
Det är allvarligt både för demokratin och för ledarskapet. Vem ska våga vara ledare när svartmålningskampanjerna blir så brutala?
– Risken är att vi får en typ av politiskt ledarskap som är oerhört återhållet, mainstream som inte vågar uttrycka sig på ett sätt som kan stöta folk.
Om du hade chefer framför dig och skulle tala om hur man klarar av de snabba kasten, att bli hjälteförklarad ena stunden och häcklad andra?
– Att man skaffar sig nätverk, vänner som inte är kopplade till verksamheten där man får bli prövad och där man får tröst.
En gnista tänds till i ögonen och själavårdaren tar ordet.
– Luther var en bra tröstare faktiskt! Han uppmanade människor som stod i misströstans dal att umgås med vänner, gå på krogen, dricka lite öl. Och skaffa sig en kvinna sa han också! säger hon med ett skratt.

Risken är i dag att rädslans kultur tar fäste, att ledare agerar efter att inte hamna i blåsväder i media.
– Det är helt mänskligt att bli rädd. Men man kan inte vara ledare och vara rädd för media idag. Det är då man hela tiden sätter upp fingret och kollar av vad man ska tycka.
Om drivkraften är att få bekräftelse och få beröm?
– Ibland tror jag att den här personfixeringen odlar en narcissistisk kultur. Vi får ett ledarskap som blir väldigt självbespeglande, vilket också understöds av det mediala. Ser man bara sin egen spegelbild hela tiden då gör det väldigt ont och man bli mycket rädd – då måste man hela tiden värna sitt eget jag.