För att köra taxi krävs ett körkort. Chefer skulle behöva uppvisa något motsvarande – ett slags chefskörkort. Det menar Katarina Gospic, hjärnforskare och författare.
– När jag doktorerade på ämnet hjärnan och beslutsfattande blev det tydligt för mig att människor har noll koll på hur vi fattar beslut. Det gäller både inom näringslivet och bland politiker, som verkligen styr över andras liv. Är inte det absurt?
”Neuroledarskap” är titeln på en av Katarina Gospics böcker, och på senare tid ett allt mer etablerat begrepp. Förenklat ringar det in ett sätt att styra en verksamhet med hjärnan i fokus.
Så vad är då kärnan i det där chefskörkortets teoridel?
– Grundläggande är två strukturer i hjärnan. Det finns striatum, som är belöningssystemet, och så amygdala, som är känslostrukturen. Väldigt enkelt kan man säga att det är de här två spelarna vi har att göra med.
Belöningssystemet är inriktat mot, just det: belöningar. Företrädelsevis de som är störst och kommer snabbast. Det är striatum som gör att vi hellre svarar på mejl och sorterar post it-lappar än tar tag i långsiktigt viktiga frågor. Amygdala, känslostrukturen, styr vår rädsla och ställer oss inför att fly eller fäkta. Den kan aktiveras av ett lejon på savannen eller en aggressiv överordnad. Men också av mindre motgångar än så.
– Om du på vägen till jobbet trampar i något som en hund gett ifrån sig blir du jättearg. När du sedan stöter på mig och inser att jag inte har skickat det där mejlet som du sade åt mig att göra, så skäller du ut mig. Det är ett scenario där amygdala är väldigt framträdande.
TACK OCH LOV FINNS DET en tredje aktör i hjärnans vardagsdrama: frontalloben. Det är den som reglerar de två strukturerna, och som kan få dig att borsta bort hundskiten och hålla god min när du kommer till arbetet.
Om du som chef är medveten om allt detta kan du alltså, är tanken, identifiera dina känslor och beteenden och i bästa fall kontrollera dem. Kunskapen kan också hjälpa dig att hantera medarbetare. Om du vill stimulera belöningssystemet ska du till exempel ge konstruktiv feedback. Ett annat sätt att skapa motivation hos andra är att ge dem hög grad av frihet över sitt arbete.
– Vi människor tycker om att bestämma över oss själva. Det yttrar sig tidigt. När spädbarn är runt fyra månader vill de äta själva – det är en överlevnadsmekanism. Hjärnan vet att om någon annan bestämmer över ditt öde kommer den personen att prioritera sig själv före dig.
Det här med att kontrollera sina impulser låter kanske enkelt. Det är det inte. Särskilt inte i vår tid. Katarina Gospic berättar att dagens arbetsliv, med sin stress och sitt informationsöverflöd, kopplar bort frontalloben och försätter oss i savann-nervigt överlevnadsmode.
Desto viktigare då att vi har koll på de kognitiva mekanismerna.
DEN SOM VÄNDER SIG till Neuroledarskap i praktiken får kanske inte något körkort, men i alla fall utbildning eller coachning i ledarskap på basis av den senaste hjärnforskningen. Verksamheten drivs av Eva Hamboldt, som har en examen från Neuroleadership institute i New York, och Lars-Johan Bastås, organisationspsykolog. De tar sig an chefer, ofta på höga positioner, som i grupper får reflektera kring problematiska situationer i vardagen.
– Vårt syfte är att hjälpa människor att kunna göra något slags tankemässig förflyttning i sitt liv, att fundera kring sig själv och andra på ett lite annorlunda sätt. Vi bygger delvis på kunskapen om vilka funktioner i hjärnan som blir aktiverade vid olika tillfällen, och hur de samverkar – eller inte samverkar, säger hon.
Inom ramen för Neuroledarskap i praktiken kan man till exempel arbeta med sin frustration inför omgivningen, till exempel kollegor. Man lär sig uppmärksamma hur man kategoriserar andra och hur snabbt man gör antaganden för att sedan ta beslut utifrån dessa antaganden.
NEUROLEDARSKAP I PRAKTIKEN LIGGER I TIDEN. Allt fler intresserar sig för hjärnforskningen som ett verktyg för att förstå sig själva och sin omgivning, oavsett om det handlar om chefskap, förhållandet till skärmar eller arbetsmiljö. Det går numera att hitta ordet ”neuro” framför lite av varje: ”neuroetik”, ”neuropsykologi”, ”neurosociologi”…
Fredrik Svenaeus, professor i filosofi vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola, är till stor del positiv till det här ökande hjärnfokuset. I sin nyutkomna och omdebatterade bok ”Det naturliga” vill han lyfta fram människans kroppsliga förutsättningar – hon är inte en rent social konstruktion.
Ja, neurovetenskapen har de senaste decennierna kommit med mycket ny värdefull kunskap, säger han. Samtidigt anser han att det ibland sker en övervärdering av forskningens resultat.
– Man försöker dra väldigt långtgående slutsatser av de här fynden om hur hjärnan är organiserad, hur neuroner är sammankopplade och vilka signalsubstanser som är inblandade. En del av ”neuroledarskapslitteraturen” faller nog i den här kategorin.
Vid sidan av dessa vanskliga tolkningar förekommer det också en hel del ”neurobabbel”, menar Fredrik Svenaeus. Begreppet, etablerat bland kritiker, ringar in tendensen att klä redan vunna kunskaper i neurojargong, och på sätt ge det högre auktoritet.
– Man pratar om att vissa saker händer på vissa ställen i hjärnan och så försöker man koppla det till olika insikter om hur till exempel en ledare ska vara. Ofta finns det inte mycket i det som vi inte redan visste, från till exempel psykologin. Man tar till det där snacket för att göra det hela mer konkret och vetenskapligt.
Eva Hamboldt bekräftar till viss del Fredrik Svenaeus – somligt av det som hon lär ut till chefer är sådant som redan är känt från andra discipliner. I de fallen ”validerar” hjärnforskningen psykologin, menar hon. Det betyder inte att neurospråket är överflödigt.
– Det finns tvärtom en viktig poäng med att i kommunikationen med chefer betona det biologiska perspektivet, detta att våra hjärnor är ”hårdkodade” på vissa sätt: det lyfter det bort skam och skuld, och gör det enklare att närma sig problemen.
Eva Hamboldt är i grunden beteende- och kommunikationsvetare, och Neuroledarskap i praktiken kombinerar beteendevetenskapen, psykologin och hjärnforskningen. Det är precis den sortens brobyggande som Fredrik Svenaeus vill se mer av, också på forskningsinstitutionerna.
– Människan är inte bara en varelse med en hjärna, utan också någon som lever i en kultur och i ett samhälle och där finns väldigt mycket av förklaringarna till varför vi beter oss som vi gör. Det krävs en balans här.
HAN MENAR ATT NEUROFORSKARNA MISSAR MYCKET när de inte tar hänsyn till den humanistiska kunskapen. Men ignoransen löper också åt andra hållet. Hans erfarenhet är att filosofer och andra humanister allt för ofta låser in sig på sina fakulteter och kopplar bort neurovetenskapens landvinningar.
Utifrån det som Katarina Gospic berättade om hjärnans strukturer kunde man kanske säga att det är frontalloben de kopplar bort.
– Hjärnan är trög – det tar tid för den att ta in nya fakta. Första gången man hör något nytt kan det kännas obehagligt och svårt. När man får höra det många gånger börjar man till sist att mjukna, säger hon.
Text: Tim Andersson
