Fienden strävar alltid efter någon form av överraskning – ett snabbt och oväntat anfall. Man kommer att vilja ta kontroll över Östersjön för att skapa ett operativt fördelaktigt utgångsläge och hindra oss från att röra oss till sjöss. 80–90 procent av all vår import kommer på köl, så det är ett effektivt sätt att lamslå vårt land…
Scenariot är inte omöjligt, enligt Fredrik Lindén, chef över Sveriges utbåtsflottilj. Och han vill inte svara ja eller nej på frågan om Sverige verkligen kan hamna i krig?
– Det är för kategoriskt. Jag säger som statsvetarna: ”Det beror på.” Vi lever i en bra mycket osäkrare värld nu än tidigare, och det vore en ogärning om vi inte förberedde oss.
I kortärmad arbetsuniform och med långa ben visar han oss runt på ovansidan av ubåten HMS Uppland, som idag tillfälligt ligger och guppar vid Skeppsbron i Stockholm. Den ser ut som en svart val i det första solglittret på veckor, med bara ryggen och tornet som fena ovanför vattenytan. Oväntat smärt, med tanke på att omkring 30 personer verkar där nere.
Vad den har för syfte? För det första fungerar den avskräckande, berättar Fredrik Lindén. Sveriges fyra ubåtar höjer tröskeln för det där anfallsscenariot han nyss tecknade. De verkar under ytan, dolda och med hemliga förmågor. Om olyckan är framme har de möjlighet att sänka motståndarens fartyg. Det någonting man tränar på året runt.
I en sådan situation skulle Fredrik Lindéns chefskap ha en avgörande roll för allas vår framtid.
– Då är det förtroendeskapande att jag tidigare gjort samma sak som den personal som jag då beordrar ut – de vet att jag inte skulle skicka dem på omöjliga uppdrag eller ta onödiga risker, säger han.
VI LÄMNAR HMS UPPLAND och går in i det ubåtsräddningsfartyg som ligger bredvid, HMS Belos. På väggen i Fredrik Lindéns kajuta hänger vapensköldar, ett obligatoriskt porträtt på kungen och drottningen och, som om det inte räckte med den fuktiga, böljande marina verkligheten: inramade bilder på skepp.
– Det blir så löjligt filosofiskt när man ska tala om kärleken till havet. Men det handlar om balansen mellan att behärska och respektera det, och att ta reda på vad som finns på andra sidan horisonten. Det finns också en tjusning i själva hantverket, att vara sjöman. Även om jag nuförtiden bara får segla skrivbord.
Att ”segla skrivbord” innebär strategiska och analytiska uppgifter. Fredrik Lindéns arbete går ut på att undersöka hur karaktären på de internationella konflikterna förändras över tid, för att se till att ubåtsvapnet håller sig uppdaterat. Det handlar både om att utveckla bättre teknik och farkoster samt att producera framtida besättningar.
– Det är ett mångfacetterat och stimulerande arbete, men jag saknar livet på ubåt. Varje dag.
Han är från Malmö. Hans far jobbade på sjön, och Fredrik Lindén växte upp med historier därifrån. Eftersom han själv gärna ville bidra med några inpass vid söndagsmiddagarna såg han till att få göra värnplikten inom flottan. Han kallades in som sonaroperatör på ubåt, det vill säga den som fungerar som fartygets ögon och öron.
Egentligen hade han inte tänkt sig en karriär i det militära, men tonårens veterinärplaner (”jag tyckte jag hade mer gemensamt med djur än med människor – kanske för att jag är ensambarn”) fick han lov att kasta överbord under värnplikten. Han var nämligen till sjöss och missade ansökan till universitetet.
– Det var kanske lika bra. Jag hade nog ägnat lite för mycket tid åt seglingen och lite för lite åt skolan för att kunna komma in på veterinärprogrammet.
Och vad viktigare var: han hade han insett att han gillade livet på ubåt. Inte minst kamratskapet. Att vara ett trettiotal personer på en trång yta under vattnet utan dagsljus och frisk luft i veckor, ibland upp mot en månad, skapar ovanliga band, berättar han.
– Man lär känna varandra fort och på djupet. Det är en utsatt situation, man måste lita väldigt mycket på sina kollegor. Det skapar en sammanhållning som ibland sträcker sig utanför landets gränser. Ubåtscommunityn över världen är ett kollegialt syskonskap.
Han hade heller ingenting emot den kantiga kulturen.
– Flottan var ruffigare på den tiden. Det var ett annat ledarskap. Jag vill inte kalla det pennalistiskt, men det var tuffare än i dag. Det tilltalade mig att det var lite hardship.
Han blev kvar, alltså, och åren gick. Han skalade potatis och skurade toaletterna och 15 år senare var han fartygschef.
DET ÄR SÅ HAN KORT brukar beskriva det. I själva verket avancerade han genom graderna, tills han skaffat sig gedigen erfarenhet och kunskap och plötsligt var den som ytterst bestämde – och därmed inte längre riktigt en del av det övriga gänget.
I det militära är väl cheferna aldrig helt en del av gänget, säger han, men för ubåtschefer gäller det särskilt.
– Man är de facto den sista utposten. Oavsett vad som händer på ubåten ska det mycket till innan vi väljer att kontakta land, för när vi sticker upp över ytan och sänder brukar vi säga att vår position är röjd. Och all osäkerhet som kan uppstå tar man med sig in i sin hytt.
Han refererar till en film, U–571, om en kritisk ubåtsjakt under andra världskriget. I en stressad situation står fartygschefen handfallen. Då sätter underofficeraren honom på plats: som chef på en ubåt får man aldrig aldrig säga att man inte vet.
– Jag tycker den scenen är väldigt talande för hur det är vara chef på en ubåt. Chefens hytt är världens ensammaste plats.
”Chefens hytt är världens
ensammaste plats”
Så hur tänker han kring sitt eget ledarskap? Har han förvaltat den där hårda stilen som han själv mötte en gång och tyckte om?
– Nej. Det är en sak att vara ung och inte veta något annat. Där jag kom ifrån i Malmö var det inte heller guld och gröna skogar, och när man möter en miljö som liknar den där man växte upp så känner man sig hemma. Men jag ska säga så här, och det säger jag inte för att vara ”chefig”: Jag är väldigt glad för den resa vi har gjort i Försvarsmakten under de trettio åren jag varit här. Det är en bra mycket trevligare, klokare och mer inkluderande arbetsplats idag.
Ja, precis som i samhället i övrigt har ledarskapsfilosofin i försvaret förändrats över tid. Samtidigt, säger Fredrik Lindén, kommer man inte ifrån att tydlig auktoritet krävs i en bransch där man potentiellt ansvarar för andras liv och död.
Det gäller dock att balansera stunderna av allvar, då ”ren lydnad” krävs, med en i övrigt öppnare kultur av frihet till kreativitet och eget ansvar.
– Det kräver att man är lite ”kameleontig”. Om man ska in i en allvarlig övning eller ett moment som innefattar risk, måste man spänna bågen och få med besättningen, så att de märker på ens ton och hur man rör sig att nu är det allvar. I en annan situation har man kanske en lättsammare ton.
Samtidigt får han själv aldrig tappa fokus. Han berättar att han misslyckats med det någon gång. Han har hamnat i en onödigt riskabel situation, därför att han har haft tankarna på annat håll. När det verkligen har gällt har det dock gått bra.
DE VÄRSTA SCENARIERNA I EN UBÅT är brand och vattenintrång. Fredrik Lindén har upplevt både och, men kan av sekretesskäl inte gå in på detaljer.
– I det ena fallet krävdes ren lydnad, för att lösa problemet. I det andra fallet så handlade det mer om en erfarenhetsbaserad ryggmärgsreaktion, som minimerade skadorna.
Vi lämnar hytten och går ut på däck. Grön Lund blänker långt borta. Någon sightseeingbåt puttrar lojt förbi. Ett krig känns svårt att ens föreställa sig.
Även när hotfulla signaler ibland riktats mot Sverige från nationer som Ryssland och Kina är det nog få som kan föreställa sig ett militärt angrepp. Handlar inte konflikterna i vår del av världen numera om IT-attacker, desinformation och annat på lagom abstrakt nivå?
– Dagens hybridkrig innebär att man slår mot nationskritiska sårbarheter. Och det kan vara så att det är Försvarsmakten som är den kritiska sårbarheten. Då kanske man faktiskt väljer väpnat våld som metod, säger Fredrik Lindén.
Likväl, fred råder sedan mer än 200 år så hur är det att ägna ett yrkesliv i förberedelse för en situation som kanske aldrig kommer?
Du menar som ett fotbollslag som bara tränar och aldrig får spela match?
Det är en av poängerna med det han gör, säger han – att kriget inte ska komma.
Freden är i själva verket hela ”ingångsvärdet” för honom, säger han.
– Ju bättre jag är på det jag gör, desto högre blir tröskeln för en väpnad konflikt.
FAKTA FREDRIK LINDÉN
Kommendör och chef över första ubåtsflottiljen.
Född 1972.
Gift med Annika och vi har tillsammans två döttrar, Tove och Siri.
Bor i Karlskrona.
På fritiden: ” När jag inte är simmarförälder så snickrar och seglar jag. Hade den stora turen att få vara med och vinna Europamästerskapen 2019 i klassen Vintage 12mR på båten VIM från 1939. Samma gäng bärgade även Världsmästerskapen i Helsingfors i år.”
Text: Tim Andersson
