Verkligen inte min grej


Privatekonomi är ämnet vi ska filosofera runt idag. Japp! Privatekonomi! Det finns bara några små aber. Att jag exempelvis konsekvent undviker att hämta posten i postlådan eftersom jag av erfarenhet vet att det bara är räkningar. Eller att jag sov igenom alla matematiklektionerna under hela grundskolan och fick betyg efter förtjänst. Eller att jag somnar med ansiktet i tallriken om jag på en middagsbjudning hamnar bredvid en människa som har ordning och reda på sina finanser. En sådan där redig människa som inleder varje mening med att man måste ha koll på sin ekonomi, veta vad det handlar om, annars blir man lurad. Det är inte av oförskämdhet jag sover som en stock med en köttbit i mungipan och viftar med en hand efter vinflaskan, även om det kan uppfattas så. Det är ett försvar, en förträngning, eller kanske till och med en kort psykos. Det är inte alls så att jag vill att denna rediga människa ska känna att jag är uttråkad av ämnet i sig, eller att jag föraktar hans eller hennes sätt att leva och ta itu med sina räkningar. Jag beundrar alla som har en privatekonomi att tala om! Men jag har inte det. Det är synd om mig.
En läkare föreslog att jag skulle ha en skylt runt halsen, där jag skrivit: - Prata inte privatekonomi med mig, om så ändå skett ring 112.
Det har gått så långt att när ett telefoniföretag ringer upp och ber mig plocka fram mitt kundnummer (vilket ofta händer) så kan jag börja gråta. Ringer det någon försäljare från samma bransch måste jag sjunga något i stil med ”Varför gå och sörja och på bekymmer dra, nä nu så ska vi börja med solskensångernaa” eller ” Vår bästa tid är nu”.
Som sagt: jag drabbas varje gång detta händer av tunghäfta och en gastkramande känsla av maktlöshet. Jag blir rädd. Vad kommer detta att få för konsekvenser? Hur mycket ska jag betala i påminnelseavgift? Vem är det som knackar på min dörr? Är det kronofogden? Kommer nu elbolaget och spökar för mig om natten? För vad är egentligen privatekonomi? Jo, det är precis som Anders Borg säger varje dag: viktigt med ordning och reda i statsfinanserna. Jag håller med, men jag är helt inkompetent. Det är försäkringar, elbolag, pensionsförsäkringar, telefoner, bilar, skolfoto, terminsavgifter för alla barnens aktiviteter, det är olika lån, studieskulder, prenumerationer, små avgifter hit och dit. Till varje avgift hör en kod, ett användarnamn, en trevlig hemsida där jag lätt kan logga in på ”mina sidor”, kundnummer, ett ocr-nummer och ett fakturanummer. Förutom detta kan man säga att jag dragit det hela ett varv för långt genom att gå och bli egen företagare. Med bokföringskurser, tillkommande avgifter för detta och för en revisor och vetskapen om att ingenting är mitt, allt tillhör företaget. Här finns det plats för en vän av ordning att sucka högt, slå sig för pannan och tänka att ”hon saknar självinsikt, självdistans och ja intelligens kanske?” Det är helt ok, min mamma har redan sagt allt det där. Det sa hon från början som hon brukar säga.
Så när månaden drar ihop sig till slutdatum och högarna växt sig kämpastora sätter jag på en kanna starkt kaffe. Jag frågar mig (47 år gammal) om det inte finns någon vuxen i närheten, men det finns det sällan. Jag kavlar upp ärmarna, öppnar Spotify där Whitesnakes gamla dänga ”Here I go again on my own”. Jag tar häftmassa och placerar ut kluttarna på skrivbordet. I dessa trycker jag ner nyvässade pennor så att jag, vid händelse av sömnattack, möjligen vaknar till. Så börjar jag beta av.
Någon ordning kan vi inte tala om, men kanske är det som Hasse Alfredson sa till mig en gång: ”Jag är så dålig på det där med ekonomi, att jag blir så nervös att jag betalar in räkningarna två gånger för säkerhets skull.”