Chefer har större betydelse för arbetsmiljön än vi tror. Det säger arbetsmarknadsminister Hillevi Engström.

Text: Eva Brandsma

Foto: Johanna Henriksson

Vi tar oss radikalt förbi den långa kaffekön, för att kunna hinna med en intervju i den korta pausen. Det går bra när det är en minister - som dessutom är polis - som leder själva manövern. Hillevi Engström har invigningstalat på Rosenbad där Arbetsmiljöverket har ett seminarium med anledning av Världsarbetsmiljödagen.
– Jag får ofta frågan om jag bara har en kavaj, den där rosa. Den har jag haft en gång, då när regeringen presenterades i höstas.
Det var en av få gånger ministern hade tid för fotografering, i sitt annars så späckade program.
Vi kan dock avslöja att Hillevi Engström har fler kavajer, åtminstone dagens svarta också.

I Sverige har vi en bra arbetsmiljö generellt säger arbetsmarknadsministern. Men den snabbt föränderliga arbetsmarknaden framkallar nya arbetsmiljöfaktorer, sådana vi inte riktigt vet vilka de är än. Musarm, är ett sådant exempel, säger hon.
– Den åkomman fanns ju inte när jag började arbeta, eftersom vi knappt hade datorer.
För att upptäcka och bli varse nya fenomen som kan bli arbetsmiljöproblem är det viktigt att hålla ett aktivt samtal på arbetsplatserna om arbetsmiljö. Och att berätta för beslutsfattarna om hur läget är.
Hillevi Engström har sitt förflutna inom polisen där hon också varit fackligt aktiv. Något som bekymrar henne är den allt större oviljan att engagera sig. Det blir allt svårare att få folk att vilja bli skyddsombud.
– Det är en stor utmaning att färre vill engagera sig. Det ser vi inom politiken, facken och ideella organisationer. Det är oroande för grunden till att vårt arbetsmiljöarbete har varit så framgångsrikt i Sverige är samverkan mellan anställda, fackliga företrädare och arbetsgivare. Det måste till fungerande arbetsmiljöorganisationer på arbetsplatser
Det gränslösa arbetet, att arbete och fritid går allt mer ihop med flexibla tider, flera jobbar hemifrån, att alltid är nåbara – hur tror du att det påverkar oss?
– Jag är oroad över det. Jag vet ju själv att man aldrig stänger av. Man behöver verkligen återhämta sig.
– Samtidigt blir arbetet lite av en livsstil. Jag vet inte hur man ska tackla det riktigt.
För även om vi har en tidsgräns för 48 timmars arbetsvecka inom EU, så fungerar inte det i praktiken menar hon.
– Det är en uppgift för chefer att sätta gränser för sina medarbetare och säga att ”nu måste du stänga av, du tar den här dagen ledigt”. Man måste göra så för det är så lätt att man dras in i det där att arbeta alldeles för mycket.

Många arbetsplatser dras med liknande problem – mindre resurser men krav på samma eller ökad leverens. Hur ska man tackla det ur ett arbetsmiljöperspektiv?
– Man måste arbeta på ett smartare sätt. Men det är ju väldigt svårt när man arbetar med människor. För människor måste få ta tid. Grunden är att man har en bra arbetsmiljöorganisation på arbetsplatsen där man tar upp sådana saker på arbetsplatsen.
– Ett stort problem är att vi har tappat mycket av supportfunktionerna runt omkring. Idag gör tjänstemän allt från ax till limpa, den här underhållspersonalen , de ser till att allt flyter och fungerar finns ju nästan inte längre. Det innebär också att vi har rationaliserat bort väldigt många arbeten som vi behöver i Sverige. Det tycker jag är ett bekymmer.

Hur ska ledarskapet förhålla sig till det här – ökade krav och mindre resurser?
– Det är en viktig fråga. Jag har ju också enhetschefer som vi ställer väldigt höga krav på. Cheferna måste göra tydligt för oss att ”om vi ska göra det här som ni nu önskar, då kan vi inte också göra det här. Eller då kommer det ta längre tid. Är ni medvetna om det?” Så att man tydliggör vad konsekvenserna blir av det som vi begär som beslutsfattare.
– I alla organisationer är bra ledarskap a och o. Att sätta gränser både uppåt och nedåt. Vara tydlig med att vi är lojala, vi ska göra våra uppdrag på ett bra sätt men då kan vi inte göra detta samtidigt.
Får man gehör för det?
– Ja, det tror jag, om man argumenterar för det. Men jag tror också att det finns en för stor rädsla att säga ifrån och sätta gränser.
– Själv uppskattar jag när människor gör det – säger att är du medveten om det här nu, att ska jag göra detta blir det de här konsekvenserna. Då får jag fundera på om det verkligen är så viktigt eller om det kan vänta, eller göras på ett annat sätt.
Att ha som regel för sig själv, nytt in, något ut?
– Ja. Och också hjälp att prioritera. För det tror jag är ett problem som drabbar många medarbetare. Dåligt ledarskap som inte hjälper dem att prioritera. Då blir man översköljd av arbete och högarna bara växer. Jag mäktar inte med det här och till slut kan det leda till sjukskrivning.
– Eller det gör ju det – förr eller senare.
Hur viktig är cheferna för arbetsmiljön tycker du?
– Jag tror att det har större vikt än vad man kan ana. Det är ledarskapet som är avgörande. Man kan också under perioder jobba hårt och mycket. Men sedan också se hur man har det i andra delar av livet. Är det väldigt körigt hemma?
– Jag hade en väldigt bra chef en gång inom polisen som sa en gång att man kan inte ha hur många anställda som helst. Man måste hinna se varje medarbetare och veta lite grand om henne eller honom för att förstå varför det är som det är under vissa perioder.
Kvinnodominerade arbetsplatser har ju ofta väldigt stora arbetsgrupper. Chefer är chefer över stora grupper. Inom äldrevården t ex hör man talas om chefer på 200 personer.
– Det är inte rimligt. Och platta organisationerna tror jag inte alltid är av godo. Jag tror på att ha lite hierarkier. Man kan inte ha hur många som helst om man ska se medarbetarna och vara ett stöd. Men jag vet inte var gränsen går.
– Brister i ledarskapet är en del av ohälsan för kvinnor i offentlig sektor. Det är jag övertygad om. Och där är ytterst vi politiker ansvariga.
Hur ska ni stötta chefer så att de blir bättre?
– Jag tror att det är viktigt att också chefer har möjlighet till kompetensutveckling och ett brett nätverk där de kan bolla tankar och idéer men också utbyta erfarenhet med till exempel andra chefer.
Hur tycker du att en bra chef är?
– En bra chef, tycker jag, behöver inte vara experten. För mig är det viktigt att en bra chef låter medarbetarna växa och vara bättre än en själv. Vi har haft för mycket fokus på att rekrytera de bästa experterna till chefer. En ledare behöver inte vara så himla kunnig på detaljerna, men kunna förstå och leda människor att växa.
Hur är du själv som chef?
– Jag är lite för mycket i detaljerna vet jag. Vill ha koll. Men det är jag medveten om. Man behöver lyfta blicken lite grand och lita på sina medarbetare. Medarbetare är ibland, eller ofta, mycket bättre än en själv.

Det finns inte särskilt mycket forskning om hur ledarskapet påverkar arbetsmiljön. Men det finns en som visar att en auktoritär och frånvarande chef kan orsaka ohälsa, t o m hjärtinfarkt.
Har du haft en sådan chef någon gång?
– Ja, jag har haft dåliga ledare också, absolut.
Hur påverkar det dig?
– Man blir osäker, otrygg och man håller tillbaka. Man talar inte om det man borde tala om utan man talar om för ledaren det ledaren vill höra.
– Det har jag varit väldigt noggrann med på departementet till våra runt hundra medarbetare att tala om för mig vad jag behöver veta, inte nödvändigtvis det jag vill veta. Och det är inte alltid så kul att höra det. Men det är viktigt att medarbetare känner sig trygga att säga det. Men det är lätt att säga svårt att göra.
Ökad psykisk ohälsa bland unga ser man en tendens över hela Europa att den ökar – de finns en stor grupp med unga som inte klarar av kraven som ställs i dagens arbetsliv.
Vad ska man göra åt det?
– Jag vet inte det. Det vi ser är ju att arbetslivet har blivit så slimmat, vi har färre jobb för de personer som har en del arbetssvårigheter. De jobben finns inte kvar, för de jobben har vi rationaliserat bort. Eller exporterat bort.
Du har talat om arbetsgivares ansvar. Vilket ansvar har de för de personer som inte är högpresterande?
– Jag har sagt flera gånger att det ansvaret måste öka. Jag har under det senaste halvåret som arbetsmarknadsminister besökt arbetsgivare som gör mer än andra. Och de är för få. Jag har inte ens kunnat fylla min kalander med besök som jag hade velat göra.

Krävs det inte ett politiskt beslut, påtrykningar från regeringen att få arbetsgivare att ta ett större ansvar?
– Jag tror inte att man kan tvinga fram människor att bli goda. Man kan inte lagstifta fram det. Men man kan ta fram goda exempel.
– Om man frågade ett företag för 20 år sedan vad de gjorde för miljön eller CO2-utsläppen svarade att det inte är vår grej – det är de stora drakarnas problem. Idag finns det inte ett företag som säger att de struntar i miljön, eller jämställdhet.
– Arbetsgivarna borde inse att detta är något som påverkar oss konsumenter. De borde lyfta mer det de gör, använda det som marknadsföring och vi konsumenter borde ställa krav på företagarnas ansvar.
Vilket är ditt eget största arbetsmiljöproblem?
– Det är väl att sätta gränser mellan arbete och fritid. Jag försöker tänka på det. Försöka röra mig lite grand varje dag. Att ta den tiden. Jag joggar lite, även om det bara blir 20 minuter.
Hur håller du dig frisk?
– Motionera, sova och prata av mig. Tre saker som är bra. Få ur sig saker, få ur sig frustrationen. När det brinner till.
– Att hålla saker inne kan man bli sjuk av.

Har du haft perioder själv när du inte har varit så högpresterande?
– Ja, det har jag haft. Som alla som är så här medelålders… skilsmässa, anhörig med problem… I de perioderna har jag pratat med min chef om det här och mötts av förståelse. Om man pratar om det är det väldigt få som säger att det där struntar vi i, de flesta vill sina medarbetare väl.
– Och jag säger så fortfarande, att den här veckan är jag inte på något vidare humör. Talar man om det tror jag att de flesta förstår det.
Vad gör dig riktig förbannad?
– Orättvisor. Det har varit en drivkraft i mitt liv.
Vad gör dig riktigt glad?
– Naturen och det här vädret. Vi är värda värme efter den här hemska vintern.


//slut text//