Vi är alla bekanta med situationen; Vinjetten till något av tevekanalernas alla nyhetsprogram och sedan nyhetsankaret som går igenom rubrikerna. Därefter huvudnyheten, kanske ett regeringsförslag, en politisk skandal, en naturkatastrof eller ett internationellt toppmöte.
Måhända får vi veta att uppemot tjugotusen personer i Syriens huvudstad demonstrerat mot regimen. Men den här gången har säkerhetsstyrkorna gått fram ovanligt brutalt. Folk har misshandlats, gripits och skickats i fängelse. Många har dödats. Nyhetsankaret påpekar att så här våldsamt har det inte varit förut. Något har hänt. Och där sitter hon eller han sedan – mellanösternexperten, statsvetaren eller kanske utrikesminister Carl Bildt. Så kommer frågan; ”Carl Bildt är detta ett tecken på att regimen börjar bli desperat?”
Kanske är vi människor nyfikna av oss och därför intresserade av att höra om nyheter. Men viktigare är nog just det exemplet illustrerar; behovet att förstå och tolka det som händer. Alltså att följa upp och begripa händelser och händelseutvecklingar. Och det är just vad Carl Bildt ska hjälpa till med i exemplet – att tolka det som har hänt och tillskriva det en innebörd och en betydelse.
Vi är tolkande varelser och genom att förstå och följa upp kan vi lära, förändra och kalibrera våra förväntningar. Men idag är mängden intryck och händelser så många att utrymmet att smälta dem inte på länga vägar räcker till. I det avseendet skiljer vi oss som lever idag från alla andra i mänsklighetens historia.
Historiskt har nämligen människor i allt väsentligt känt till världen via sina egna erfarenheter. Kryddat med rykten och berättelser som man kanske fick sig till livs på en handelsplats, en marknad eller när en kringresande daglönare passerade gården. Vi som lever idag vet väldigt lite om världen genom våra egna erfarenheter men känner till desto mera genom media, nätet eller ett myller av samtal och informationsutbyten med andra.
Utrymmet för att följa upp, det må gälla privatlivet, verksamheter vi jobbar i eller samhällets utveckling, är begränsat i relation till den mängd händelser vi är med eller hör talas om. Frågorna i ljuset av detta är uppenbara. Vad gör det med oss, hur vi mår och utvecklas? Vad gör det med våra liv? Vad betyder det för arbetslivet och samhällsutvecklingen? Och vad händer med demokratin?
Är vi på väg mot en situation där de som har som yrke att smälta händelser – journalister, politiskt kommentatorer, sakkunniga, experter – är de enda som hinner reflektera? Är det detta som är kunskapssamhället? En ständigt pågående kakafoni där experter berättar för lekmän vad som är rätt och fel, viktigt och oviktigt eller lämpligt respektive olämpligt. Där vi alla är dömda att i bästa fall vara expert i ett avseende men lekmän i alla andra. Den visdom som alltid ansetts komma med åldern är måhända en försvinnande företeelse. Den visdom som genom hela mänsklighetens historia växt fram ur vårt behov av att i efterhand smälta intryck och händelser och följa upp och reflektera över händelser och skeenden.

Ruta ett: Det vimlar av ledarskapsföreläsare. Enligt talarförmedlingarnas hemsidor tillhör många landets mest efterfrågade. Som med manliga bilförare? 70 % anser att de kör bättre än genomsnittet!!

Ruta rätt: Måhända får vi avdragsrätt för bidrag till forskning och frivilligorganisationer. Att på så sätt öka förutsättningar för människor att stödja vad de ser som bra samhällsutveckling stärker demokratin.

Ruta fel: När människor med inflytande beviljar sig iögonfallande privilegier förstör de ett av fundamenten för ett fungerande demokratiskt samhälle – tilltron till ledare och förtroendet för deras ledarskap.