För en tid sedan hade jag en diskussion med en ombudsman från en fackförening som ondgjorde sig över att arbetsgivare i allt större utsträckning ”köper ut” arbetstagare genom att komma överens om att anställningen ska upphöra och arbetstagaren får ett avgångsvederlag utöver uppsägningslönen. Problemet skulle finnas både i situationer som gäller rena arbetsbristsituationer men även att arbetsgivare köper ut arbetstagare på grund av personliga skäl. Jag har litet svårt att förstå vad som skulle vara felaktigt i att arbetsgivare och arbetstagare finner en lösning där parterna skiljs åt. Möjligen bottnade ombudsmannens tankar i att det alltid är arbetsgivaren som har fel och att det alltid är arbetstagaren som är den drabbade och felaktigt behandlade parten. Med sådana utgångspunkter är det möjligen rätt att kritisera utköpen men jag tror att man måste vara litet mer nyanserad än så.

Om vi börjar med utköp i samband med arbetsbristsituationer är det väl bekant att kollektivavtalen på arbetsmarknaden bygger på förutsättningen att arbetsgivaren och arbetstagarorganisationen träffar en så kallad avtalsturlista som innebär att man frångår turordningen, det vill säga sist in, först ut regeln. Det är ju faktiskt ett förfarande som lagen ger utrymme för och som i vissa fall är ett måste för att ett företag ska kunna överleva efter en neddragning. Varje fackförening med litet självaktning ser ju i dessa fall till att arbetstagarna som skulle ha fått vara kvar enligt sist in, först ut-regeln, men som enligt avtalsturlistan förlorar sina jobb, blir kompenserade för detta. Vi har alltså en i lag och av arbetsmarknadens parter sanktionerat system för utköp. Låt vara att i vissa fall är det tyvärr omöjligt att få fackföreningen att gå med på att träffa avtal om en så kallad avtalsturlista. Enligt min uppfattning är det beträffande oviljan att träffa avtal om avtalsturlistor som man möjligen kan ondgöra sig istället. Nåväl, om nu en avtalsturlista kommer till stånd är det en förhandlingsfråga hur mycket den enskilda arbetstagaren får i avgångsvederlag. Som sagt. Det är inte på något sätt konstigt att man frångår turordningen genom ett avtal.

Utköp när det gäller personliga skäl är en annorlunda historia. I dessa fall kan avgångsvederlagen dra iväg ganska ordentligt. I vissa fall ända upp till vad arbetstagaren skulle få vid full vinst i en domstol, alltså 32 månadslöner. Oftast är det naturligtvis bäst för bägge inblandade parter att man löser en uppkommen tvist genom ett avslutsavtal som innebär att arbetstagaren får ett avgångsvederlag. Jag kan inte låta bli att fundera på vem som skulle vilja anställa en arbetstagare som blivit uppsagd på grund av personliga skäl eller till och med blivit avskedad. Det måste ju – i de allra flesta fallen - vara bättre att undvika att det blir en domstolsprocess och dom. Det kan ju bli extremt dyrt för den part som förlorar tvisten. Om arbetsgivaren förlorar en ogiltigförklaring i domstol kan man ju enligt lagen köpa ut arbetstagaren till sjukt höga skadestånd. Kan ju vara trevligt för arbetstagaren på kort sikt. Men på lång sikt?

Jag tror att utköp innan det blir domstolsprocess nästan alltid är bättre för båda parter.


Gratis reklampelare med risker?
Just nu förs det en diskussion om Facebook är en gratis reklampelare för arbetsgivaren. Det kan väl vara så, men det är kan ju vara rätt riskabelt för arbetsgivaren som inte har kontroll över vad som skrivs av arbetstagaren. Jag tror inte att den uppsagda rektorns arbetsgivare tycker att reklamen var särskilt bra, eller vad tror du?

Förvirrat om pensionsåldern
I Sverige kommer vi nog att få jobba längre än idag innan vi kan gå i pension. Statsministern tror på 75 år. I Frankrike har man en annan kristallkula. Där verkar man sikta på pension vid 60 år. Man kanske skulle flytta till Frankrike istället. Eller? Nej, jag stannar i alla fall.