För eller emot - det är frågan det!

För många år sedan var jag med i ett debattprogram. Jag flögs till Stockholm från Malmö för att vara på ”nej-sidan”. Det kändes lyxigt. Jag bjöds på resan, taxi till och från flygplatserna, blev sminkad, fick god mat och ett par mycket trevliga uppassare som hade som uppgift att blåsa mina långa lugg från mitt ansikte när jag inte var i bild. Allt detta för att säga ”nej, det tycker inte jag” i direktsändning.
Kanske fick jag storhetsvansinne av uppmärksamheten runt mitt ”nej”, kanske inte, men jag har en fortsatt skeptisk hållning till i princip allt. Då som nu saknas nyanserna i såväl mina ”inre” tvivel som i teves tuppfäktningsprogram. Det är för eller emot som gäller, allt annat är dålig teve. Därför är jag exempelvis emot apotek eftersom de inte levererar det jag vill ha (medicin), fästingar och Sverigedemokraterna. Men för public service och skatt.
Problemet är att jag inte hänger med. Precis när jag var emot transfetter till fredagsmyset och valde fruktalternativet skulle jag ut och demonstrera mot bananarbetarnas villkor och besprutningshysterin vid äppelodlingarna. Det hade varit lättare att ta ett rättviseproducerat glas vin och lugna ner mig om jag inte varit emot den slappa alkoholpolitiken, om ni förstår vad jag menar. Jag har en fot i varje principboja.

Telefonförsäljare har jag varit helt emot. Likaså bemanningsföretag. När jag insåg att det var likhetstecken mellan dessa båda var jag JÄTTEEMOT hela arrangemanget. Ett SUPER-NEJ i svart framträdde mot en vit bakgrund. Hur kan man se människor som handelsvaror?? Men så bestämde jag mig plötsligt för att bli lite mer grå, kanske till och med förstå ett och annat. Över en natt förvandlades jag från snutig kärring till vänlig tant när telefonförsäljarna ringde. Eftersom jag tyckte synd om alla dem som ringde och ”ville ta hand om mina pensionspengar” när jag visste att det inte finns några sådana pengar att ta hand om, så började jag helt enkelt ställa frågor istället.
Vänligt, naturligtvis.
Telefonförsäljarna visade sig ha rätt mycket gemensamt. De är inhyrda från bemanningsföretag, tycker att det är bättre att jobba som telefonförsäljare än att gå arbetslös, är oftast unga, jobbar mer än 40 tim/v för att spara ihop till en resa så långt bort som möjligt och är inte med i något fackförbund. De vet inte var företagets vinster tar vägen och de skulle betala en mindre avgift till vilket företag som helst om de bara fick vara med på listorna för potentiella vikarier, och om det var nödvändigt. De skulle i vilket fall inte ifrågasätta det. Oftast är de pålästa om produkten eller tjänsten som de säljer, men de kan inte svara på vilka konsekvenser det får för mig som konsument, för de har inte fått lära sig konsumentlagstiftningen. De struntar i om de blir uppsagda för de tänker ändå inte jobba som telefonförsäljare resten av livet.
Om jag då är FÖR att ungdomar får arbete och kan flytta hemifrån...hur förhåller jag mig då när ungdomsarbetslösheten i Sverige ligger på 23 % och de jobb som finns är just telefonförsäljare eller på Mc Donalds (och några andra om man har en bra utbildning)?
Det är svårt det här, väldigt svårt.
Å ena sidan, å andra sidan...hmmm.

Ann Hingström