Jag berättar aldrig varför någon är hemma från jobbet och jag vågar särbehandla folk. Över tid ska arbetsbördan vara rättvist fördelad men inte varje dag.

Text: Eva Brandsma

Gunilla Ericson är övertygad att man mår bäst av att vara på jobbet så mycket man klarar av i perioder av svackor eller kriser. Risken menar hon är annars stor att man ganska fort blir ”sjukskrivningssjuk”.

Gunilla Ericson har varit redaktionschef på Dagens Arbete i sex år. Hon rekryterades dit som chef, vilket hon tror är en fördel, eftersom hon inte har några tidigare kompisrelationer på arbetsplatsen.

– Som chef måste man kunna hantera det där med särbehandling. Rättvisa för mig är att se till att det är en jämn fördelad arbetsbörda över tid, inte att alla får eller göra lika mycket hela tiden.

Innan hon kom hit var hon runt på en mängd arbetsplatser – både som arbetsledare och som reporter. Det är bara inom ”glamourpressen” hon inte varit, men än är det inte för sent.

Gunilla skrattar mycket. Men så är det ju inte alltid. Hennes tankar kring ledarskapet idag bygger bland annat på hur hon har bemötts av sina chefer när hon själv haft sorg.

– När livet ställs på sin ände och allt är kaos runt omkring är det ganska skönt att komma till sin arbetsplats. Där rullar allt på i sina vanliga fotspår. Den normaliteten kan man behöva när man är i kris. Att komma till arbetsplatsen är en tröst, även om man själv bara sitter och gråter.

Den chef som inte kan ta emot en annan människa i vilken kris det än gäller menar hon kan inte vara chef.

– Sorry men det går inte. Du måste ha jobbat med dig själv för att inte projicera din egen ångest på personen i fråga.

Viktigast av allt är att aldrig bestämma över huvudet på någon vad som är bäst för den. Man ska alltid fråga hur vederbörande själv vill ha det.

– Ibland vet man inte det och då får man som chef gå in och styra. Men bara då.

Mediebranschen, precis som andra kunskapstyngda organisationer, är prestationsinriktad. Hit kan man också lägga osäkra anställningar som en extra stresskrydda. Branschen som sådan har egentligen aldrig behövt tänka på att ta hand om sin personal – om en sliter ut sig står en kader av personer som längtar efter att göra jobbet.

Ökade sjukskrivningar, och ett större ohälsotal bland kvinnor i karriären förvånar henne inte det minsta lilla därför.

– Även om vi sett det länge i vår bransch är det generellt ett allt mer ickeförlåtande arbetsklimat. Man planerar arbetet utifrån att alla presterar på topp hela tiden. Det finns inga marginaler.

Med både pressen i arbetslivet och i familjelivet är det ofta något omöjligt många försöker uppnå.

– Det man kan göra som arbetsgivare är att vara smart lat. Sänka ambitionen när det behövs. Det är lite svårt för dessa ambitiösa människor att göra det, man vill vara duktig. Kvinnor ställer enorma krav på sig själva, men det här perfektionistkravet blir faktiskt ett hinder att lyckas ibland. Man överarbetar allt – även där det blir meningslöst.

Gunilla Ericson har en noga uttänkt strategi för när att en medarbetare av något skäl inte är på topp. Om det är arbetsrelaterat är det lätt tycker hon.

– Då måste ju jag som arbetsledare skärpa till mig, man får ändra i arbetet på något sätt.

Men så slår livet till ibland.

– Det ingår också i jobbet. Förr eller senare blir någon sjuk, skilsmässor och dödsfall drabbar. Det händer alla. Har man otur händer det flera samtidigt på arbetsplatsen.

Maximal flexibilitet är ett av de viktigaste inslagen när någon blir sjuk eller drabbas av kris. Medarbetaren får vara på jobbet så mycket den orkar. Komma senare, gå tidigare.

Om den dessutom presterar något litet är det en bonus.

Ingen annan på arbetsplatsen får höra av chefen att den och den mår dåligt. Därför säger aldrig Gunilla att Kajsa är hemma och är förkyld eller har magsjuka

– Jag säger aldrig något. Då märks det inte den gång medarbetaren inte

vill att arbetskamraterna ska få veta vilken sjukdom det är

Under dessa formsvackor finns det alltid enkla arbetsuppgifter att utföra, sådant som ingen egentligen vill göra. Det kan vara städa förråd, sortera pärmar, skriva korta notiser. Arbetsuppgifterna ska vara enkla och klart avgränsade och lätta att bocka av.

– Överallt på alla arbetsplatser är det ju så slimmat – och då blir det här gjort. Det är till gagn för alla.

Ofta blir arbetstimmarna färre än normalt och det är här rättvisetanken kommer in.

– En arbetsplats är lite som ett tempolopp på cykel – man turas om att gå upp och dra. Under småbarnsåren orkar man kanske inte dra, men man kan ta täten senare.

Det tror jag alla förstår.

Det knepiga är menar hon att inte de andra får dra ett för tungt lass när medarbetare inte arbetar för fullt. Ibland ”skruvar hon helt enkelt upp tempot hos vissa”.

– Men ytterst handlar detta om min som arbetsledares förmåga att planera. Att inte leva ur hand i mun hela tiden.

I en hårt konkurrensutsatt bransch där människor pressas att jobba väldigt hårt, resurserna minskar är stressjukdomar en realitet.

– Min stora skräck är att någon skulle bli utbränd här på grund av arbete. Då tror jag att jag skulle klappa ihop och se det som ett fullkomligt misslyckande från min sida.

Hon har sett utbrändhet i bekantskapskretsen och det skrämde henne. Därför har hon läst på och lärt sig se varningssignalerna.

– Kombinationen – en enormt ambitiös medarbetare som råkar ut för något, inte förmår prestera vad den brukar och som får dåligt samvete för det. Då blir jag alert för då är man i riskzonen.

Gunillas tips

• Säg aldrig varför en medarbetare är hemma
• Tala aldrig om när någon har en speciallösning på jobbet – maskera det!
• Rättvisa är inte absolut. Låt inte andra får för mycket jobb när någon gör mindre.
• Sänk ambitionsnivån när det behövs och stå för det.
• Planera nog, ligg steget före.
• Hur slimmad organisationen än är, bygg den inte på att alla alltid är på topp jämt
• Skaffa egna mentorer där du ventilerar egna frustratoner och dilemman
• Läs på och lär dig se varningsignaler på stress
• Våga pressa – men glöm inte att sänka tempot efteråt