Då på 70-talet när ropen skallade och krävde daghem åt alla, innefattade kvinnokampen alla kvinnor – och män. Så är det inte idag. Ebba Witt-Brattström, professor och feminist, vill hitta tillbaka till 70-talets solidaritet och kvinnorörelsens stolthet över att vara kvinna.



Bara samhället, det vill säga kvinnor, män, politiker och makthavare, fick upp ögonen och förstod att kvinnor hade behandlats underordnat så skulle allt på något sätt lösa sig. Med den insikten skulle vi alla få lika värde, på arbetsmarknaden och på hemmaplan. Tillsammans var nyckelordet i 70-talets kvinnokamp. Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap, berättar i sin bok Å alla kära systrar om Grupp 8:s kamp och sitt eget engagemang som ung feminist.
– Jag vill ju inte låta för negativ, säger hon, men inte var det som det är idag vi ville ha det.

Från köksfönstret har vi utsikt över Tyska kyrkan i Gamla Stan. I likboden rakt utanför fönstret förvarades de döda i väntan på begravning, det kunde bli ganska trångt de tider då Stockholm drabbades av epidemier, berättar Ebba Witt-Brattström.
Hon och maken Horace Engdahl får bo kvar här i Svenska Akademiens lägenhet för den ständige sekreteraren tills en ny ständig sekreterare är intresserad av att flytta in. Peter Englund är det inte.
Snett bakom ryggen sitter Horace Engdahl i bara badbyxor med den yngste sonen i famnen. På köksbänken trängs det med andra fotografier på familjen i sirliga ramar.

I snart tre år har Ebba varit gästprofessor i Berlin. Hon är tjänstledig från professuren i litteraturvetenskap med genusinriktning på Södertörns högskola. Kanske blir förordnandet i Berlin förlängt, kanske blir det i stället en professur någon annanstans. I Tyskland är hon inte chef, vilket hon var på Södertörn och det saknar hon. Hon gillar att vara chef, att ha överblick på både studenter och personal, ämnet, samarbeten, projekt och att samtidigt undervisa. Ibland kan hon som chef uppfattas som dominant, säger hon, en erfarenhet hon delar med andra kvinnliga professorer.
– Det stämmer det som Grupp 8 sa en gång i tiden. Män uppfattas som viljestarka och kvinnor beskrivs som dominanta. Jag uppmanar studenterna att de ska säga till om det känns som om jag kör över någon, men det kanske inte alltid sker.
Kvinnliga chefer i Tyskland möter betydligt mer respekt än sina chefssystrar här i Sverige.
– Där är jag Frau Professor Doktor. Alla niar varandra. Kvinnor behöver inte springa runt och le hela tiden som här hemma. Har du sett en kvinnlig politiker eller ledare som inte flinar ständigt? Nä, jag har väl sett Angela Merkel le tre gånger på lika många år.

Ler man inte, är man dominant, eller varför inte bitter och manhaftig?

Det är nu tio år sedan Ebba Witt-Brattström fick i uppdrag att bygga upp litteraturvetenskap med genusinriktning som ämne på Södertörns högskola. Som chef inom den akademiska världen tillhör hon en minoritet. Idag är knappt en femtedel av professorerna kvinnor. Samtidigt är närmare 70 procent av studenterna vid högre studier kvinnor. Att det bara ska ge sig med tiden är kanske inte att hoppas på, menar Ebba Witt-Brattström. Sedan 1970-talet har minst hälften av landets studenter varit kvinnor.
1995 gjorde hon en utredning för regeringen Viljan att veta och viljan att förstå. Kön, makt och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning.
– Det är egentligen obegripligt att det är så förhållandevis få kvinnliga professorer i Sverige. Det är på något sätt den sista bastionen. Och män får en professur på betydligt tunnare grund än en kvinna. Hon måste ha dubbelt så mycket på fötterna som en man.
Så är det, menar hon, i löneförhandlingar, och så är det i den akademiska världen. Män har lättare att hävda sig.
– Men att lägga skulden på kvinnorna är fel. Det finns en tendens att vi vill att flickor ska ta för sig på typiskt manliga områden som naturvetenskap och teknik. Kvinnor som blir chefer ska ta för sig i männens värld. Kvinnor ska gå en kurs för att lära sig att framhäva sin kompetens i löneförhandlingar.
Men männen måste också förstå att de ska vara solidariska med kvinnorna. Att det inte är okej att det är så här. Det är den stora skillnaden mellan 1970-talets kvinnorörelse och dagens.
– Mycket har uppnåtts, jämför bara med andra länder. Pappor har fått möjlighet till en ny papparoll, genom möjligheten till föräldraledighet, vilket kvinnorörelsen krävde. Studiemedel gör det möjligt för alla att studera. När sambeskattningen togs bort blev kvinnor egna ekonomiska individer. Vi har på ett plan uppnått allt vi ville.
– Men solidariteten saknas. Feminister idag slåss inte för alla kvinnor. Olika grupper slåss för sig själva. Jag känner inte att man är stolt över att vara kvinna. Och man slåss mot männen istället för att kräva att de ska vara våra kamrater.

Grupp 8 och 1970-talets historia kommer till liv när man läser Ebba Witt-Brattströms bok. Kärleksfullt och emellanåt lätt kritiskt skildrar hon kvinnorörelsen. Kärleken flödar. Mellan kvinnor och mellan män, mellan Ebba och hennes män, mellan mammor, pappor och alla barn som tillhörde alla. Kvinnor uppmanades att lära känna sina kroppar för att äga sin egen kropp och hitta en erotik som kom inifrån. I ett plågsamt detaljerat avsnitt beskrivs hur kvinnor lärde sig att använda gynekologinstrumentet spekulum för att själva kunna studera sin livmodermun.
– Du tycker att det var läskigt du!? Men det fanns en tanke – om du sett din livmoderhalsöppning känner du din kropp!
Då var strävan jämlik sexualitet. Idag menar hon anpassar sig unga kvinnor till sexindustrins ideal, och är fångar i bilden av hur en kvinna ska se ut. Kroppsfixeringen sätter en enorm press på unga tjejer. Själv har hon bara söner. Även om hon under åren emellanåt önskat att få en flicka är hon idag glad att hon inte har det.
– En tredjedel av flickor i åttan mår dåligt visar undersökningar. De upplever inte att de kan leva upp till de skönhetsideal som råder. Varje gång som de rakar sig mellan benen anpassar de sig till sexindustrins ideal. Hälften av de unga flickorna svarar att de har analsex, för att det är så det ser ut i porrfilmer och detta trots att det kan ge bestående skador.

Om du hade varit Ebba 18 år idag, vad tror du att du hade gjort?
– Jag tror att jag hade varit en av de tjugo tjejer som mailar mig regelbundet. De som slåss för att få läsa kvinnliga författare i skolan, som inte vill ställa upp på killarna hela tiden och som är trötta på att kallas tråkmostrar. De söker andra likasinnade och försöker att gå ihop och göra något annat.