Så här i jubileumstider är det inte bara dags att unna sig en kaka till kaffet och lägga lite maskara på ögonfransarna. Det är också dags för eftertanke och reflektion. Vad har hänt under resans gång? Det är de kåserier som INTE blivit skrivna som inställer sig i minnet först. Alla samtal som inte kommit med, frågor som inte fått något svar, tankar som inte hittat hem, små resonemang som letar efter sin pappa.
Det jag kommit fram till är: allting har två sidor;). Vissa kanske kom fram till det för länge sedan, men för mig är det Chefstidningens förtjänst!

Som den gången jag intervjuade fem informatörer från fem olika företag för att höra vad de hade för tips om bra internkommunikation. Jag trodde i min enfald att de skulle säga att de satt vid ett väloljat maskineri som jag gärna fick manualen till. Om det varit så hade jag förberett följdfrågor. Istället fick jag veta att ingen nu levande anställd förstod vanlig enkel svenska, de flesta hoppade över de mail som hade en tråkig ämnesrubik, alla (utan undantag) skyllde ifrån sig när någonting hände och påstod att det var informatörens fel. Informatörerna betraktades som lägsta formen av existens och kunde därför inte förvänta sig något annat än att bli skjutna eftersom de var budbärare.
Oj, tänkte jag. Men vad skulle jag skriva? Att det kommer att råda stor brist på informatörer i framtiden? Att ” ingen förstår en informatör”? Om informatörerna tog på sig varsin tyrolerhatt och meddelade sig via megafon skulle månne även tråkig information nå fram. Så ser den bittra verkligheten ut i ett informationssamhälle.

Varför skrev jag aldrig om det där medieföretaget som faktiskt löste sina interna konflikter, om än med väldigt barnsliga metoder? Kanske för att det kunde uppfattas som att jag rekommenderade skrupelfria metoder i konflikthantering och indirekt påstod att kriskonsulter inte behövs?
Den högt utbildade och framgångsrika personalen hade gaddat ihop sig mot de tre högt renommerade cheferna. Under en personalfest (som cheferna inte var bjudna på) kom de fram till att den ultimata lösningen var att göra en utställning som skulle få namnet ”Chefer från helvetet”. Personalen ägnade några kvällar åt att måla, skriva, ljussätta och designa sin exhibition för att slutligen en sen kväll färdigställa den i fikarummet. På morgonen möttes alltså cheferna av en kaskad av meddelanden, kulörta lampor och färgglada bilder om hur chefer i allmänhet ska och bör vara, och i synnerhet de tre på just detta företag.
Cheferna tog sitt kaffe i sina respektive muggar och gick till sina respektive rum.
Det var tyst en vecka. Men så en dag när personalen kom till jobbet möttes de av tårta, champange och en stor skål med Bugg (tuggummi). Cheferna stod uppklädda till tänderna beredda att föreläsa i ämnet ”Anställda från helvetet” med tillhörande powerpoint, passande musik och illustrerande bilder. Här visades: Gnällspiken (ingenting är riktigt bra), Smilfinken (jag gör vad som helst, fast kanske ändå inte), Skådespelaren (jag låtsas att jag jobbar, men chattar på Facebook hela dagarna), Sunken (jag var kreativ en gång för länge sedan, men nu har jag liksom tappar orken), Den suckande besserwissern (hur många gånger skall jag behöva säga...), Sockertoppen (jag vet att jag är söt, men jag kan faktiskt någonting också) osv.
Inga påhopp, inga porträtt, knöfullt med fördomar, men ändå visste alla vem som var vem.
Någon smuttade på bubblet, en annan tuggade på ett Bugg, en tredje började fnittra, en fjärde började gapskratta och slutligen skrattade alla, utom Gnällspiken som tyckte att det var fruktansvärt barnsligt alltihop.
Vad skulle jag skriva om dem? Att jag skulle vilja jobba på deras företag?
Så allting har två sidor, ingenting är svart eller vitt och tack gode Gud för det!