Sonen gick ut gymnasiet i våras. Han och hans årsbarn sjöng sig ut fullmatade med dystra rapporter om ungdomsarbetslöshet. Som mamma tänker jag med tacksamhet på de bemanningsföretag som anlitar ungdomar - utan särskilt mycket annan erfarenhet än skolarbete - och ger dem en chans att ta ett kliv in i vuxenvärlden.

Ofta hamnar vi fel i debatten om bemanning, där trygga anställningsvillkor ställs mot otrygga. Men bemanningsföretagen erbjuder fasta anställningar till många som annars skulle gå på betydligt otryggare vikariat eller korttidskontrakt, om de ens kommit in på arbetsmarknaden. Otrygghet och dåliga villkor är inte en specifik fråga för dem som hyr ut personal, det finns dessvärre på många håll.
Komplexitet ligger snarare i det delade ledarskapet och det otydliga ansvaret. Det förhållande vi är vana vid - det mellan arbetsgivare och arbetstagare, mellan chef och medarbetare - upphör att vara så enkelt då vi rör oss på hyresmarknaden. Här blir det istället tre i relationen – arbetsgivaren (den som hyr ut arbetskraft), kunden (den som hyr in) och arbetstagaren. Så länge detta är ovant bidrar det till osäkerhet för cheferna, oklart vem som står för kompetensutveckling, vem som ansvarar för arbetsmiljöfrågor och sociala frågor.

Man kan göra detta hur invecklat som helst. Men man kan också göra det ganska enkelt. Daglig arbetsledning sker på arbetsplatsen där den inhyrda befinner sig. Långsiktig utveckling och personalansvar ligger på arbetsgivaren.

Sant är i alla fall att bemanningsföretag erbjuder arbeten till många som annars riskerar att stå utanför - ungdomar och människor med utländsk bakgrund. Det bidrar till ett annat sätt att tänka. Företag hyr in en kompetens som saknas, de hyr inte en individ. Låter kallt inte sant? Men det kan också innebära att man förhindrar att bara välja att anställa personer som liknar sig själv. Sett med positiva ögon kan alltså den växande bemanningsbranschen leda till en mindre fördomsfull och exkluderande arbetsmarknad.


Eva Brandsma