Ett gott samvete är den skönaste huvudkudden, sa min mormor och fortsatte att långsamt rulla kroppkakor på traditionellt blekingskt vis. Hon sa det ofta, kanske varje dag!

Och det var lätt för henne att säga! Hon gjorde, både bokstavligt och bildligt talat, aldrig en fluga förnär. Kom ett flygfä innanför hennes fönster och surrade hysteriskt för att få komma ut igen, gav min mormor sig inte förrän fäet nått sin frihet. Det kunde ta minuter, eller timmar, det spelade ingen roll. Hon tog inte en enda gång fram flugsmällaren, myggsprayen eller den hoprullade tidningen för att göra slut på eländet. Att hon skulle slösa bort delar av sitt dyrbara, alltför korta liv för en insekts skull var inga argument som bet på henne. Hon använde sin tid väl, ansåg hon, genom att spara, sy om, återanvända, skura ur gamla burkar, koka soppa på potatisskalen, sky slöseriet som pesten, vara trevlig och hjälpsam, ja då var man lyckad, tog ansvar för sin tid på jorden. Punkt slut.

Finns det liv är det aldrig för sent, sjöng Mikael Wiehe en gång för länge sedan i sin sång ”Flickan och kråkan”. Han höll med min mormor kan man säga, fastän de förmodligen aldrig träffades. (Men man vet inte, för mormor vurmade för honom och Yassir Arafat. Mmm, det är snygga karlar det, myste hon när de visade sig i tv-rutan. Något vi i släkten aldrig riktigt höll med om.)

Många är de gånger då jag försöker komma tillbaka till hur min mormor tänkte. Hon var naturmänniska. La prestige i att alltid vara den som hoppade i havet först efter vintern. Ibland kunde det tendera till det vi idag ­kallar vinterbad. Medan vi stod med täckjackor, mössor, vantar och yllehalsdukar på klädde hon frimodigt av sig bakom en buske, tog på sig en gammal sliten mörkblå baddräkt med ben och hoppade i. Man såg hennes badmössa med rosa blommor guppa runt allt längre ut i havet.

– Hejhej, ropade hon segervisst och njöt av hur mycket vi beundrade henne.

Det var också hon som hatade det begränsade livet i en tvåa mitt i Karlskrona. Hennes balkongodlingar skulle varit ett fall för forskning då hon kunde få smultron, jordgubbar, tomater, gurkor, sallaat (med betoning på andra a:et för att visa vilken delikatess det var) att mogna till julafton. Hon la undan några kronor varje månad för att kunna köpa ett sommarhus ute i skärgården. 1957 var det dags att för 6 000 riksdaler införskaffa en frigge­bod med utedass och möjlighet att hämta vatten hos grannen på ön Aspö. Hon tvingade sin man (min morfar) att byta rock, hatt och välputsade svarta stadsskor mot fritidskläder och följa med ut till Paradiset. Där stekte hon sill, odlade potatis, räddade desperata flugor och badade i det salta, iskalla havet. Medan morfar gick omkring med en hammare och låtsades att han var händig. Resten av tiden svor han över myggor och knott som förälskat sig i hans brylkräm. Han hade ett annat namn på Paradiset. Vilket får ni gissa själva!

I hela mitt liv har jag strävat efter att vara politiskt korrekt. Det har kostat skjortan att betala in till alla behövande frivilligorganisationer. Jag har på inga villkor fått lönsamhet i mitt CSR-tänk, snarare är det mitt sociala rättviseengagemang som fått mitt lilla pytteföretag att gå på knäna. Det känns liksom inte bra att en månad skippa inbetalningen till Amnesty och Barncancerfonden för att köpa en ny skrivare. Eller att en annan månad stå och diskutera med (läs ljuga) för sophämtarna för matavfall att ”jag haft brist på påsar för ändamålet”. Det känns väldigt fel!

Många av oss måste svälja såväl sömn­tabletter som ångestdämpande medel innan sänggåendet fastän vi egentligen borde kunna luta oss mot ”den skönaste huvudkudden”. Men vi har ett kollektivt dåligt samvete och känner oss samtidigt maktlösa i det stora kretsloppet.

Jag tycker i alla fall att jag borde hinna sopsortera, sy om, odla, återanvända. Jag borde sluta tända ljuset i tid och otid, glömma att tv:n står på standby över natten, att datorn tickar kilowattimmar så det står härliga till. Jag borde betala in till Unicef, gatubarnen i Brasilien och barnarbetarna i Thailand, agera mot barnprostitution och ställa mig enad och rakryggad mot rasism, homofobi och kvinnoförtryck. Jag borde.

Men jag hinner inte. Det är mig övermäktigt. För att konsumtionshysterin och lönsamhetstvånget sitter i ryggmärgen på mig. Jag reagerar reflexmässigt när jag ser en snygg tröja.

– Måste ha! säger märgen och jag går in i affären för att shoppa. Viljelöst kan det kännas som ibland.

– Måste ha och måste ha! hör jag mormor ropa från andra sidan. Det finns inget ”måste ha”!

Inte heller hinner jag leta reda på de sant ekologiska matvarorna. Om de inte dyker upp framför näsan på mig tar jag det som står ­närmast. Fast vissa saker förlåter jag aldrig, exempelvis de danska köttbönderna. Hellre död än att köpa danska köttprodukter till mina barn, giftbesprutade bananer från Sydamerika eller rosor från Kenya.

Allt som oftast ställer jag mig frågan: är du lönsam min vän? (till min spegelbild alltså) och får svaret:

– Inte ett dugg, min vän, du är en loser av stora mått, men en snäll idiot, det får duga.

Jag ser fram emot att mormor ska dyka upp i spegeln och plira med ögonen.

– Gör så gott du kan, slösa aldrig på naturens resurser och ta det lugnt. Det finns inte något ”måste ha”!