Det förefaller bli allt vanligare att folk startar eget. Dessutom som ensamföretagare och med det egna kunnandet som viktigaste resurs. Argumenten brukar vara att det ger frihet och möjligheter att bestämma saker. Man blir chef över sig själv.
Historiskt har detta varit vanligast bland exempelvis tandläkare och advokater. Hantverkare, frilansande journalister och kulturarbetare är andra exempel. Men sedan några årtionden är det allt fler kategorier som erbjuder sina tjänster via eget företag.
Under 80-talet växte antalet konsultbolag kraftigt i takt med att specialisterna i storföretagens staber blev uppsagda. Det var helt enkelt billigare att köpa in dem som konsulter en tid, även om arvodena kunde var höga, jämfört med att ha dem undersysselsatta i staberna år efter år. Från 90-talet och framåt har vi sett fler företagare även inom områden som skrivbyråer, bokföring och naturligtvis IT. Och nu också bland de hushållsnära tjänsterna.
Det finns en knepighet i detta. Utvecklingen kan nämligen beskrivas på olika sätt. Ett är att det handlar om entreprenörer som startar eget och blir självständiga företagare. Något som ju låter ganska positivt. En helt annan bild avtecknar sig om vi istället ser det som ofrivilliga substitut för att vara anställd. Det händer att folk sägs upp samtidigt som de blir erbjudna att komma tillbaka, men på konsultbasis. Man rundar arbetsmarknaden och ersätter på så sätt arbetsrätt med den lite flexiblare avtalsrätten – därtill mellan juridiska personer!
Alla som säljer sitt arbete via bolag, låt vara ibland som extremt dyra specialister, jobbar i någon mening i bemanningsföretag. Även om de äger företaget och är den enda anställde. Enligt SCBs företagsregister finns det drygt en miljon företag i Sverige. Av dessa är 75 % enmansföretag! Förutom konsulter och skrivbyråer kan det handla om skomakerier, kemtvättar och taxirörelser. Självfallet hittar vi en del vilande bolag, många handelsföretag och kanske företag där tillgången är en hyresfastighet som dessutom sköts på entreprenad. Men det visar trots allt på en växande sektor av människor som erbjuder sitt kunnande och sitt arbete via egna företag snarare än som anställda.
Den här utvecklingen förändrar arbetslivet. I framtiden kommer både löner och löneskillnader att i högre grad än hittills avgöras av priserna på olika tjänster och inte förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter. Och som företagare kommer man att vara tvungen att se över de egna pensions- och trygghetspaketen med jämna mellanrum. Som företagare har behövt göra i alla tider.
Huruvida den här utvecklingen är positiv eller negativ handlar ytterst om värderingar, samhällssyn och vad man tror om människors vilja och förmåga att vara företagare. Men det råder inga tvivel om att välfärdsamhället, såsom vi en gång lärde känna det, omvandlas i takt med att allt fler blir chefer över sig själva. Det egendomliga är bara att detta inte diskuteras. Måhända gjorde pigdebatten att vi formulerade frågorna fel redan från början och därför missar den lite större bilden – att daglönaren är tillbaka och är här för att stanna!




Hemkokt ekonomi: I skolan innehåller hemkunskap numera även privatekonomi. Vår tids unga utbildas till ekonomiska aktörer där man i tidigare samhällen förbereddes för livet genom att bli lärling.

From förhoppning: Att de nya jobben ska komma bland småföretag är en ofta uttalad förhoppning. Men då måste småföretagens förutsättningar förbättras. Bra att regeringen åtminstone tänker i de banorna.

Surt men väntat: Att vissa bemanningsföretag utnyttjar avtalsmöjligheter – som skulle underlätta nyanställningar – för att tjäna pengar på ungdomar, är lika förkastligt som det är ett tecken i tiden. Tyvärr!