När Saabs öde åkte berg- och dalbana stod Jan Åke Jonsson stadig i sin övertygelse om att företaget skulle räddas. Tron fick han inte av några högre makter, han trodde helt enkelt bara på affärsplanen.

Text: Eva Brandsma Bild: Anna-Lena Lundqvist
Huvudporten till Saab i Trollhättan är så oansenlig att vi får hoppa ur bilen och fråga om vi har kommit rätt. Kontorskorridoren där administration och vd sitter andas samma lågmäldhet, slitna plastmattor, trånga korridorer och små rum. Men så har också Saab varit i ekonomisk kris i många år.

Som 18-åring köpte Jan Åke Jonsson sin första bil, en Saab – en vit 96:a med rosamålad instrumentpanel. Det fanns liksom bara Saab och Volvo att välja mellan för en grabb på den tiden. Om det var ett tecken på att han sedan i hela sin yrkes-karriär skulle komma att arbeta för Saab och General Motors vet vi inte. Men han har varit företaget trogen sedan den dagen då han började som programmerare på Saab Scanias datadivision i Nyköping. Han har alltid känt att han har utvecklats inom företaget, säger han, det är därför han har stannat kvar. Det har blivit 17 år utomlands, i USA, Tyskland och England, och fem år som vd här i Trollhättan.
– Visst är det ovanligt att man inom näringslivet är kvar inom samma bolag hela karriären. Det innebär att jag är väldigt känd inom Saabkretsar, känd för att ha en solid kunskap om företaget. Jag tror att folk känner förtroende för mig.
Lojaliteten med Saab är stark. Att han är ovanligt lojal tycker han själv också.
– Visst hade jag kunnat ta den enkla vägen ut och lämna företaget i vintras när det såg illa ut.
Men han berättar att han kände ett stort ansvar. Inte bara för Saab och de anställda, utan även för underleverantörer och svensk bilindustri. Att kasta in handduken var inte att tänka på.
– Tanken slog mig inte ens.

Ett företag som inte har gått med vinst på många år hänger löst. Turerna kring Saab har varit många. De tänkbara nya ägare som radades upp efter att det stod klart att General Motors ville sälja var också många. Till slut blev det som bekant den lilla holländska biltillverkaren Spyker Cars som köpte och därmed räddade kvar företaget till orten. Men medan förhandlingar pågick mellan Spykers vd Victor Muller och Jan Åke, kom chockbeskedet till Saab och de anställda dagarna före jul att nedläggningen ändå var ett faktum.
Krisen på Saab innebar ett enormt mass-medialt fokus, inte minst för den tidigare ganska anonyme Saabchefen.
– Uppmärksamheten var ju helt ofrivillig. Det är skönt nu när det har lugnat sig. Strategin var att det bara var jag som skulle tala med medierna för att få ut ett konsekvent budskap.
Budskapet var att den affärsplan som Saab hade var realistisk. Allt från vilka bilar som skulle tillverkas och hur många som skulle säljas, till samarbetspartners och antalet anställda.
– Utan en affärsplan som jag trodde på hade det inte gått. Men jag var verkligen övertygad om att vi var på rätt väg.
Och som ni minns återuppstod Saab några dagar efter att det lades ner. Den holländske mannen i den rutiga kostymen tog ett kliv in som räddaren i nöden. Hoppet tändes igen.

När vi sitter här i Jan Åkes rum har bilfabriken varit i gång i tre dagar efter semestern. Normala år är fabriken sommarstängd i fyra veckor, men det har inte varit ett normalt år. Därför blev det bara tre veckors sommaruppehåll i år.
– Det var väl ingen höjdare direkt att bara ge tre veckors semester, säger Jan Åke. Men med tanke på omständigheterna hade vi inga problem med att förhandla fram det med facket.
Överhuvudtaget har det under de senaste två åren varit stor enighet på Saab. Facken och före-tagsledningen har gått åt samma håll, det har inte varit några slitningar i ledningsgruppen och kommunen har stått vid deras sida. De som får en känga av Jan Åke är de många rikspolitiker som han tycker har talat ofördelaktigt (vilket är en skönskrivning) om Saab och svenskt näringsliv. Han retar sig på alla de ”experter” som tvärsäkert uttalat sig om svensk bilindustri och Saab, utan att ens ha satt sin fot på fabriken i Trollhättan. Men han pekar inte fingret åt någon nu, säger han. Det är förbi, och nu ska de ägna sig åt annat.
– Nu ska vi göra det vi ska göra, vilket är att tillverka bilar och sälja dem.
Motivationen bland de anställda är hög, säger Jan Åke när vi går ner i fabriken. Stämningen är god.
I den enorma fabriken rullar nytillverkade bilar av bandet. Det är förvånansvärt tyst därinne. Fabrikslokalen är en kilometer lång och man tar sig fram och tillbaka på cykel eller med truck. På linan byggs varje Saab upp, från underrede i början till en färdig bil i slutet. Framför våra fötter rullar en gnistrande ny röd 9-5:a. Marcus Lagerup kör bort den med trucken.
– Visst är det bra att Saab får vara kvar. Det betyder ju allt: ett jobb, inkomst och ett socialt liv, säger han.
Just den här röda bilen ska skeppas över till USA. Den nya 9-5:an lanserades i maj. Nu är hoppet att den ska sälja i mängder. Det behövs – krisen är ju inte över även om den kanske hålls i schack just nu.
– Det räcker inte att kunderna gillar bilen, -säger kommunikationschef Eric Geers. Det är lika viktigt att återförsäljarna är entusiastiska. Är de det, ja då kan bilen sälja.

På parkeringsplatsen utanför bilfabriken trängs de anställdas bilar, påfallande många av märket Saab. Jo, det finns en enorm lojalitet med varumärket bland de anställda, säger Jan Åke Jonsson, minst 80–85 procent kör Saab.
Men att folk köper bilar av solidaritets- eller lojalitetsskäl är inget att luta sig mot.
– Nej, nu handlar det om att bygga upp ett förtroende igen. Att vi finns kvar, att vi gör bra bilar och att man kan lita på oss. Och det gör man inte över en natt.
Att bygga förtroende för att hitta nya sam-arbetspartners runtom i världen kommer att vara nödvändigt för överlevnaden.
Bilindustrin blir en alltmer global verksamhet. Saab samarbetar till exempel med en ameri-kansk batteritillverkare i Boston, tillsammans ska de ta fram en elbil. Det lyfter Jan Åke som ett av de goda exemplen: att möta de stora krav som finns på att få fram miljövänliga bilar.
Dagfrid Säll går förbi och hälsar glatt. Hon har ett rosa märke på arbetsjackan där det står I love Saab. Hon berättar – liksom så gott som varenda en ska berätta för oss under dagen – om vilken kraft deras vd har och att det var hans orubbliga tro som räddade företaget. Dagfrid för oss till-baka till den dag i januari då Jan Åke Jonsson och Victor Muller, Spykers vd, togs emot utomhus vid Saabmuseet. De möttes av jubel och applåder av tusentals anställda. De båda männen fick diskret torka tårarna ur ögonen och Jan Åkes röst skar sig när han tackade medarbetarna för deras fantastiska stöd under de senaste månaderna.
– Det kändes i magen, bekräftar Jan Åke Jonsson. Det var helt enkelt fantastiskt.
Få vd:ar har upplevt detta. Det brukar vara ett för stort avstånd mellan personalen och högste chefen. Men här, säger vår guide i fabriken, Margaretha Högström, känner alla vd:n och han rör sig i fabriken så ofta han kan.
Själv vill han tona ner sin egen betydelse. Medierna överdriver, säger han.
– Jag är jordnära. Jag gör liksom inget oförutsett. Som chef tror jag att jag är intresserad av det mesta som sker och är positiv.

På Facebook har jag genom vänners vänner sett bilder på morfar Jan Åke Jonsson med en av tvillingpojkarna i handen på dotterns bröllop i somras. Han ser förvånad ut när jag berättar det. Det är inte han som har lagt ut några bilder försäkrar han, det kan vara frun.
Barnbarnen är viktiga. Han har tre, varav ett bor i Singapore. Tvillingarna ger honom energi och han försöker träffa dem ett par gånger i veckan, trots att han för en pendlande tillvaro mellan boendet i Stockholm, arbetet i Trollhättan och en övernattningslägenhet i Göteborg. Och så resorna ut i världen.
Vid sidan om jobbet och barnbarnen är det maraton som gäller. I juni sprang han Stockholm Marathon som han brukar. Han kom i mål.
– Men det var jobbigt. Det är alltid jobbigt, det är bara en fråga om när det börjar bli jobbigt. Nu blev det jobbigt redan efter två mil.
Han hade inte hunnit träna tillräckligt. Men det är bara att bestämma sig för att slutföra loppet. Det sitter i huvudet. Man ger inte upp helt enkelt, inte i ett maraton heller.
Hur drar du paralleller mellan att springa maraton och att vara vd för Saab?
– Det är ju den där beslutsamheten. Har jag bestämt mig så ger jag mig inte. Jag kämpar hela vägen.
Obotlig optimist, säger folk om dig.
– Nä, det är överdrivet. Jag är en positiv människa. Men man måste vara realist också.
Än har han inte nått målsnöret i Saabs lopp.
– Nu har jag lovat de nya ägarna att stanna ett tag till, så det gör jag. Och jag tror på det, det är bra för kontinuiteten.

Precis innan vi får komma in i vd:s rum för intervjun satt han i möte med två holländska män från Spyker Cars styrelse. Köpet och alla transaktioner är klara, Spyker är ägare, oavsett ”spekulationer” i medierna, säger Jan Åke Jonsson med en viss trötthet i rösten.
Samarbetet med Spyker löper på friktionsfritt.
– Victor Muller och jag träffades första gången i november förra året. Och redan från början kände jag att vi fungerade likadant. Han är lätt att prata med och lätt att komma överens med.
Några kulturkrockar har han inte känt av – holländarna känns väldigt lika i sitt sätt att göra affärer.
– Krockarna som uppstår är mer mellan ett litet och ett stort företag. Saab är ju 99 procent av verksamheten nu. Vi är mer processorienterade, det måste vi vara, annars går det inte att driva ett så stort bolag. Ett litet bolag kan tänka att vi gör så här idag och sedan så här imorgon.

Vinnare av Stora Chefspriset 2010
Juryns motivering löd: En chef som utmärkt sig för sin orubbliga tro på medarbetarna och företaget. När det stormade som värst – och när Saab räknades ut av många – visade han kraft, engagemang och samarbetsvilja. Han tog ledarskapet i en tuff och osäker tid.
”Ett stort erkännande både för mig och för medarbetarna på Saab” kommenterade Jan Åke Jonsson priset som delades ut av Svensk Chefsförening på Chefsdagarna i Helsingborg i september.