Vad nu Zlatan än säger i reklamen så lyder sången: ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden”. Hos många av oss finns nog en tanke om att Norden utgör någon slags gemenskap. Men hur mycket kan vi om våra grannar? Vad har vi gemensamt? Vad gör vi på olika vis? Står vi för någonting tillsammans?

I pågående forskning försöker vi i en allnordisk forskningsgrupp att kartlägga hur de stora företagen styrs. Vi tittar särskilt på hur styrelsen fungerar. Som ett led i forskningen har vi behövt sammanställa bilder över hur de större företagens styrningsstrukturer ser ut i de olika nordiska länderna. Vi har också intresserat oss för hur det kommer sig att det ser ut som vi tror att det gör. Jag ska här presentera en bild av vad som gäller i en vanlig form för större företag, nämligen aktiebolag noterade på en börs.

Text: Markus Kallifatides, docent vid Handelshögskolan i Stockholm

Norden består av tre kungariken och en republik (om vi inte inkluderar republiken Island). Republiken Finland skiljer ut sig från övriga Norden inte bara vad gäller statsstyrelseskick, utan även när det gäller företagsstyrelseskick. I Norge, Danmark och Sverige har de anställda laglig rätt att utse representanter till företagens i praktiken mest betydande beslutande organ – styrelsen. Denna rätt finns inte i Finland.

De fyra nordiska länderna står enade när det gäller att tilldela aktieägarna, genom bolagsstämma, mycket stort inflytande över aktiebolaget. Kontrasten mot till exempel amerikanska och brittiska förhållanden är här stor. I den engelsktalande världen är företagets styrelse starkare i förhållande till aktieägarna. Styrelserna där har större möjligheter att begränsa det direkta beslutsinflytandet över företaget från aktieägare. Aktieägande är i högre grad spritt på många händer och inflytandet för företaget till stor del sker genom marknadens prissättning på aktier, obligationer och direktörer.

I världen i stort är det klart vanligast att även ett stort aktiebolag kontrolleras av en gruppering eller en individ med ett betydande aktieinnehav, en så kallad kontrollägare. I Nordens fyra länder är detta den klart vanligaste situationen. Skillnaderna mellan de fyra länderna ligger i vem denna kontrollägare är och hur detta ägande har uppstått och upprätthålls. Sverige, Danmark, och Norge, de tre kungarikena, har utvecklat och förvaltat varsin kontrollmodell för sina stora företag. I Sverige kontrolleras en betydande del av storföretagsamheten av två banksfärer. I Danmark kontrolleras många stora företag av ägarstiftelser. I Norge har staten rollen som kontrollägare i de flesta av de stora företagen. Även i Finland är staten stark, men inte såsom i Norge.

Vid sidan av dessa tongivande kontrollägarstrukturer finns (givetvis) många större företag som kontrolleras av en individ eller en familj, såsom t ex H&M.

Det mesta i juridiken och i praktiken talar alltså för att när man rör sig bland nordiska storföretag, så kan man vänta sig att kunna stöta på en ”ägare” till ett visst företag. Den ägaren är inte alltid ensam aktieägare, men betraktas likväl som just ägare. I den internationella forskningslitteraturen förklaras förkärleken till och skyddet för dessa ”ägare” med den historiskt dominerande politiska viljan att organisera ett samhälle i enlighet med vissa politiska ambitioner. Forskarna tänker sig att sådan organisering troligen gör sig lättare om det finns tydliga parter att samtala eller förhandla med. Jag tror inte att det är övermaga att tänka sig att det i grunden handlar om tre kungariken och en republik som tillsvidare tycks utrycka ett slags ”vilja” att vara i någon mån självständiga, både från varandra, men också och kanske viktigare, i förhållande till resten av världen.

Under drygt tre decennier har det finansiella kapitalet i världen blivit allt rörligare, något som inneburit omstöpta förutsättningar för ordningen med inhemska kontrollerande företagsägare. Det är viktigt att förstå skillnaden mellan finansiellt och annat kapital. Vattenkraftverk, skogar, smältverk, bilfabriker, forskningslaboratorier kontorsnät, varuhus, och så vidare, är andra former av kapital som inte är lika snabbrörliga. Ibland är dessa former av kapital inte rörliga överhuvudtaget. Det samma kan gälla medarbetare under anställningskontrakt.

Företagande som skapar värden förutsätter allt som oftast att finansiellt kapital låses in i dessa andra, mindre lättrörliga typer av kapital. Detta gäller i allra högsta grad försök att skapa nytt företagande. Etablering av ett nytt företag med någon som helst betydelse kräver betydande inlåsning av finansiellt kapital utan att den som äger det finansiella kapitalet får någon avkastning alls under en längre tidsperiod. (Det är därför det är lättare att bli rikare än att bli rik!)

Storskalig företagsamhet är intimt förbunden med tillgång inte bara till uthålligt finansiellt kapital, utan också till ett omgivande samhälle som ”levererar” den infrastruktur och de människor som företagsamheten förutsätter. I Norden finns en stark tradition av stark statsmakt i förhållande till andra delar av (det civila) samhället.

Det är en också vanlig föreställning att staten och kapitalet sitter i samma båt. Under tre decennier har den föreställningen dock kommit att bli allt mer missvisande. Visst kapital sitter förvisso kvar i samma båt som staten, medan annat kapital seglat iväg på en alldeles egen båt på världshaven. Detta faktum är en väsentlig innebörd i det som många kallar ”globalisering”.

Här och nu pågår en alldeles påtaglig dragkamp om hur (och om!) de etablerade stora företagen ska hållas kvar vid kopplingarna till sina nationer, och om (och hur!) nationerna ska främja framväxt av nya stora företag. Eller möjligen skulle vi kunna tänka oss att det handlar om hur (och om!) företagen söker forma sina nationer?

På få ställen som i en styrelse i ett stort börsnoterat företag är dessa dragkamper synliga för den som får tillfälle att vara med eller titta in. Vad är meningen med detta företag? Varför finns det? Det brukar runt om i Norden stå något tämligen allmänt om detta i företagets bolagsordning. I praktiken lämnar såväl lagstiftning som praxis till företagens styrelser att fortlöpande besvara de avgörande frågorna. Jag vill formulera dessa som: vilket värde ska eftersträvas i detta företagande? I vilket tidsperspektiv ska värdet mätas och utvärderas?

Från insidan av styrelserummet är de frågorna levande, och ibland lite grann på liv och död. I synnerhet gränsöverskridande företagsaffärer innehåller ofta starka känslor både i och utanför styrelserum. Det finns de som hävdar att känslor inte borde blandas in i sådana sammanhang, men just de rösterna tycker jag att vi kan sortera bort. Jag menar att vetenskapen lärt oss att känslor inte kan sorteras bort. Jag menar också att filosofin lärt oss att det är fel att försöka sortera bort dem, till exempel genom att undvika det jag kallade för avgörande frågor.

Vi är naturligtvis en och annan som ibland undrat om ledamöterna i de stora företagens styrelser också är beredda att ta ansvar för de svar som getts. Säkert finns bland er läsare några som bär en känsla av att en eller annan som fått vara med att bestämma inte riktigt fått bära det fulla ansvaret när något gått på tok. Får jag föreslå tanken att det är en något skev bild som förmedlas när löpsedlar och ibland illa pålästa reportrar vägleder oss genom verkligheten? Den bild som vår och andras forskning om styrelserummen ger upphov till innebär en annan betoning eller huvudgestaltning. Det sitter inte en samling pösmunkar och dumskaar i styrelserummen, om nu någon skulle ha fått det intrycket. Där sitter i allmänhet människor med brett kunnande och de är upptagna av att försöka bidra till att företagen skapar värde. Där finns till och med ett levande samtal om vad som ska menas med värde och i vilket tidsperspektiv det ska mätas. Jag vill alltså här ta chansen att komma med goda nyheter. De avgörande frågorna ställs och svar ges.

Naturligtvis är vi sällan överens om svaren! Någon anklagar en annan för ”kortsiktighet”. Någon anklagas för att vara ”ansiktslös”. En tredje betecknas som ”girig”. Någon grupp kallas rakt upp och ned för ett gäng ”gubbar”.

För den som inte är väldigt förmögen och dessutom inte alltid är helt nöjd med de frågeformuleringar och svar som ges i den faktiska bolagsstyrningen vill jag särskilt peka på det fördelaktiga i att leva och verka i Norden. Här finns nämligen en högst levande tradition av att försöka forma frågorna och svaren i storföretagens styrelserum genom den demokratiska staten och det civila samhället. I Norden är det just nu lite ojämnt fördelat med statens handlingsutrymme. Norge badar i pengar, medan både Finland och Danmark haft det påtagligt kärvt och Sverige nog kommer att få det ansträngt framöver. I grunden finns dock starka stater, i symbiotisk samexistens med stora företag. För de flesta av oss gäller att vi bör intressera oss för vad styrelserna i dessa stora företag sysslar med och under vilka villkor. Det har vi nämligen ett potentiellt inflytande över, ett potentiellt inflytande som växer i takt inte bara med den väldiga norska ”oljefonden” utan med den stadiga ökningen i försäkrings- och pensionskapital i alla våra länder. Bolagsstyrningen i Norden har ett inslag av demokrati och det tycker jag att vi ska betrakta som en källa till glädje.

Skrivet av Markus Kallifatides