Ideellt arbete är ett känsligt ämne. Detta kan jag säga som arbetat ideellt sedan jag som 12-åring satt och klistrade kuvert till Nordiska Samfundet Mot Plågsamma Djurförsök (NSMPD), numera med det lite klatschigare namnet Djurens Rätt. Då ledde mitt idoga arbete till att jag blev ledare för min kommuns NSMPD-avdelning som då bestod av tre medlemmar. Det var jag, min bästis och min yngre granne (som genast fick ta över kuvertklistrandet och det tröstlösa arbetet att skriva adresser för hand). 99 procent av budgeten gick till frimärkskostnader. På den tiden tog jag för givet att det fanns ledare på de idrotter jag ville testa, i de föreningar och i det politiska arbete jag brann för. Ibland tänker jag på vår dramapedagog som tog ALL sin fritid i anspråk för att låta oss tonårstjejer bråka, gråta och klösa ögonen ur varandra varje kväll år efter år. Hur stod hon ut? Kärleken till teaterkonsten? Knappast. Hon fick inte en krona, hon bara var ”sån”. Och jag ville gärna bli en ”sån”, en ”eldsjäl” själv, fastän jag förstått att det finns de som tycker att det är pretto.

På vår nyårsfest 2012 fick jag frågan om jag kunde tänka mig att bli handbollstränare för pojkar 14. Ingen av mina egna söner spelar handboll. Frågan ställdes inte för att jag utmärkt mig som handbollsspelare utan för att jag redan arbetar ideellt både som ungdomsledare och politiskt! Alltså för att jag numer uppnått status som ”sån” (som inte har något liv). Min första impuls (att smickrad tacka ja) övergick snabbt till att jag kände mig utnyttjad. Just denna känslosvängning är välbekant för mig eftersom jag till vardags jobbar med kultur, något som ofta förväxlas med ideellt arbete. Kultur jobbar man med för att det är ”roligt” och då kan man leva på luft. Det är ju logiskt. Fråga kulturministern!

Denna inställning till kulturarbete vägrar jag hårdnackat att visa någon som helst förståelse för medan jag är helt införstådd med att ideellt arbete inte genererar likvida medel, utan är en del i det demokratiska bygget. Som ”sån” sitter man med i den kommunala kultur-och fritidsberedningens alla möten, läser alla medborgarförslag och motioner på kvällar och nätter, räcker upp handen när det är dags att välja föräldraråd, mer än gärna tar dubbla pass när det kommer till att dela ut partilistor på valdagen. Men får också kommentarer som ”Att du orkar!”, ” Tjänar du något på det?”, ”Är du martyr eller? Du är så hiiimla duktig att man kräks!”.
Håller man ut tillräckligt länge, så kommer det en ny generation av aktivister. Om vi som är födda på 60- och 70-talet tog för givet att det fanns eldsjälar som inspirerade oss, så gör faktiskt inte 80-och 90-talisterna det. De blir helt förstummade om det dyker upp en gammal tant och erbjuder sin kompetens gratis. Det tar lång tid innan de tror att det är sant.

Bengt Göransson, den gamla socialdemokratiske kulturministern, skrev ett inlägg på Facebook om att han tyckte det ideella engagemanget krympt. Han menade på att ett klick på Gillaknappen knappast kunde jämföras med idogt arbete i föreningar eller möte med riktiga människor i kampen mot orättvisor i världen. Det var inte han som uppfann ordet ”köttrymden”, det ord som numer används för allt det som händer utanför aktiviteterna på nätet, men det var ungefär så han menade. Man är inte engagerad i varken politik, religion, idrott eller kultur för att man har många gilla-markeringar i sin status. Det räcker inte för att bygga ett hållbart samhälle. Det är idag akut brist på ideella ledare. Ingen verkar ha tid. Blygsamma arvoden har blivit ett måste. Föreningsstyrelser runt om i Sverige kan i somliga fall suga upp hela budgeten vilket gör att medlemmarna tröttnar, det händer liksom inget. Men det är hjältemodigt att offra sin tevetid på ungdomsidrotten eller lära stökiga ungdomar knitty graffiti. Det är coolt att packa matlådor till flyktingarna i Libanon.
Så inventera din kompetensen och gå ut i köttrymden! Det finns massor att göra!
Ann Hingström