Elavbrott mitt i natten! Min eltandborste (som fortfarande var laddad) surrade i mörkret. Jag letade med händerna utsträckta framför mig efter min mobil (som fortfarande var laddad) så att jag kunde lysa upp tillräckligt för att hitta tändstickorna och stearinljusstumparna. Jag satte ljusstaken under brandvarnaren (som fortfarande hade batteri kvar). Den tjöt hysteriskt genom tystnaden för att indikera ELD! PANIK! Alla barnen vaknade. Jag tröstade dem med att mamma var dum i huvudet. Det lugnade dem att allt var som vanligt och de somnade om.
Hela samhället låg i mörker. Plötsligt kunde jag se stjärnorna, höra vinden. Bruset var borta.
Jag funderade på hur vi skulle klara oss utan el, om det nu var så att elbolagen hackats och deras digitala system kidnappats i ett slags tyst krig som jag inte visste något om.
Som diabetesmamma reagerade jag instinktivt. Först måste jag plundra Apoteket på insulin. Jag svävade blek och hysterisk, iklädd ett fladdrande nattlinne och med kandelabern i ena handen ner i källaren och rotade runt bland alla engångssprutor, insulinreserver och blodsockermätare innan jag lugnade ner mig. Men sedan då?
Kan man ta vatten ur den gamla brunnen på gården tro? Har jag ved nog att koka kaffe på kaminen? Kan jag fälla körsbärsträdet i trädgården själv? Alla mina vänner och jobb försvann med datorn, så vad skulle jag pyssla med i livet egentligen förutom att lära mig utvinna insulin själv? Ta upp det gamla fårskötselspåret kanske? Ingen på kommunen skulle ju kunna säga nej till fårskötsel i tätbebott bostadsområde om de inte kunde skriva ut sina beslut på skrivaren eller skicka ett mail. I vilket fall skulle det ta lång tid för alla skrivmaskinstillverkare att möta efterfrågan, för Postverket att återgå till sitt gamla ”posta-ett-brev-med-frimärke-på-och-lägg-det-på-brevlådan”. Jag skulle lugnt hinna upprätta en liten bondgård här mitt i villaområdet. Medan stjärnorna vandrade över himlavalvet gick jag igenom mina fröer - tomater, melon, pumpa, gurka, hm...äntligen! Bortsett från insulintillverkningen kände jag ett lugn sprida sig i mitt inre.....men då satte apparaterna igång igen! Inte långsamt och smygande direkt, utan PANG PÅ! THE ELECTRICITY IS BACK! vrålade det överallt. På teven var det en såpa från 70-talet, radion spelade hiphop, datorerna uppdaterade olika facebookkonton och skypen talade tydligt om för hela huset att You have signed in! Lamporna lyste, elpannan skrek panikslaget att den varit utsatt för ett brott. Gatlampan utanför fönstret blinkade lika irriterande som förut. Det tog 10 minuter att koppla ur alla adapters och laddare, lugna panikslagna maskiner, barn och datorer med att - vi klarar oss! Krisen är över! Elen är tillbaka.
På morgonen ringde jag min man som var i Berlin över helgen - drack öl, åt korv, tittade på konst och shoppade. Han lät väldigt nöjd med livet tills jag berättade om strömavbrottet. Besvikelsen över att inte ha fått vara med om detta avbrott i vardagen var påtaglig. Han hade inte fått koka sitt tevatten över öppen eld, grilla korv med barnen, hugga ved, bygga vindskydd, skjuta björn (eller kanske en stackars hare på villovägar).Han hade missat att hämta källvatten i skogen, såga ner träden, ta ledigt från jobbet för att bensinpumparna slagits ut, för att datorerna inte fungerade, för att säkerhetssystemet självdött, för att tågen stod stilla, för att kodlåsen till kontorsdörrarna låsts för gott.
Slutligen, med en tår i ögat, konstaterade han att han missat det njutningsfulla med att få sova i ett kallt sovrum.
Stjärnorna sa till mig den natten att jag var en slösare, en lat liten skit som tog energiförsörjningen för given. Det har jag inte gjort sedan dess, istället har jag börjat odla lite vid sidan om och experimenterar med insulinsvampar på hobbynivå.

Ann HIngström