Kerstin är ny chef för den grupp hon tills nyligen jobbade i. Det visar sig snart att hennes vän och tidigare kollega – som hon nu är chef för – inte levererar det hon ska. Hur ska hon ta itu med situationen?

Coachen reflekterar:
Först kände Kerstin sig smickrad och glad över att hon erbjöds chefsjobbet, men tvekade på grund av den utmaning det skulle innebära. Arbetskamraterna uppmuntrade henne dock att tacka ja. De skulle uppskatta att ha henne som chef då hon varit en i teamet och verkligen hade ställt upp under den tunga arbetsbelastning de haft det senaste året.
De första veckorna som chef går och allt är lugnt. Visserligen är arbetsgruppen under enorm arbets-belastning, men det är hon van vid. Gruppen har höga förväntningar på att Kerstin ska se till att de får in fler medarbetare för att minska pressen.
Men att nyanställa är ingen självklarhet mitt i finanskrisen. För att få sin egen chef att godkänna detta krävs att hon verkligen kan bevisa behovet. Därför tar sig Kerstin an att se över gruppens arbetsprocesser.

Under sin kartläggning upptäcker hon att det inte ser ut så som hon alltid trott. Den tidigare närmaste arbetskamraten Josefin åstadkommer inte alltid det hon säger att hon gör. Det är en besvärlig upptäckt. Kerstin och Josefin är de som varit till störst stöd för varandra som kollegor och Josefin är också den som har stöttat Kerstin under hennes tid som chef.
Att ta upp problemet med Josefin känns oöverstigligt. Hon känner sig illojal och omänsklig. ”Hur kan jag i den ena stunden stötta henne och i nästa såga henne?” frågar sig Kerstin.
Att inte ha någon att samtala med har medfört att hon valt att inte göra något alls. I ett samtal med mig beskriver hon läget. Hon mår dåligt och funderar över om chefsuppdraget verkligen är något för henne. Det visar sig att hon känner sig handlingsförlamad, maktlös och helt orkeslös på grund av den ouppklarade konflikten. Det är också vad hon utstrålar. Hon känner att hon inte kan leva upp till de förväntningar om förbättringar som gruppen har.

Under vårt samtal vänder plötsligt hennes energi. ?Det är när jag frågar ”Vad är det värsta som kan hända?” och ”Vem vill du innerst inne vara som -ledare?” -Någonstans där upptäcker Kerstin hur hon har gett upp ledarskapet. Det är hennes skyldighet både mot -gruppen och mot verksamheten att ta upp det hon ser. Det blir tydligt för henne hur rädslan för Josefins -reaktion hindrat henne i sitt uppdrag. Det är slut med det nu.
Efter en tid får jag återkoppling från en av Kerstins chefer. I organisationen har man fått ögonen på denna fantastiska kvinna. Hon tar tag i allt som behöver tas tag i. Hon pratar med sin grupp om det de behöver prata om. Och hon tar i alla konflikter som behöver tas i. Kanske för att hon hade tagit itu med den värsta konflikt hon kunde föreställa sig.