Är det omoraliskt med en kvarts miljon i månadslön?

”Ingen är värd 270 000 i lön.”

Det skrev en ledarskribent på Aftonbladet nyligen, när det kommit fram att en sjukhusdirektör i Stockholm fått löneförhöjning under pandemin och nu alltså drar in drygt en kvarts miljon i månaden.

Så ­– hur mycket är en människa värd? Eller, för att snäva in frågeställningen något: Hur mycket är en vd värd? Ledarskribenten ger inget svar på frågan och det gör inte heller filosofen Alexander Andersson på Göteborgs universitet, men efter en moralfilosofisk doktorsavhandling i ämnet kan han i alla fall konstatera en sak:

– Det är svårt att moraliskt berättiga de extremt höga vd-löner som vi ser idag.

I sin avhandling går han igenom några vanliga argument för saftiga ersättningar och utvärderar dem.

Ett vanligt argument är att cheferna helt enkelt förtjänar sina pengar: dels på grund av vad de bidrar med till organisationen och samhället, dels för den höga grad av stress och press som de utsätter sig för.

Men, invänder Alexander Andersson: utsätter sig inte också en massa andra yrkeskategorier för detta, som sjukvårdpersonal och lärare, till exempel, utan att de tjänar 270 000 i månaden? Och bidrar inte de?

Läs också: Missarna du inte vill göra vid lönesamtalet

– De har ju nästan en mer direkt påverkan på samhället än vad en vd på ett investmentbolag har. Om inte annat är det svårt att jämföra. Det här att ”bidra” är väldigt luddigt.

Ett annat vanligt argument är att mycket pengar ska fungera som incitament – sedelpressen ska alltså uppmuntra vd:arna till att göra ett bättre jobb. Här är problemet empirin. Forskning visar inget entydigt positivt samband mellan vd:ns lön och framgång för företaget. Vissa resultat tyder snarare på motsatsen.

Ett exempel har vi från finanskrisen, där, enligt många, ett kortsiktigt tänkande prioriterades framför en hållbar affärsmodell i syfte att uppfylla kriterierna för bonusar.

– Faran är att personen i fråga bara fokuserar på just det som den får ersättning för. Det behöver inte vara dåligt i sig, men eftersom vd–rollen är komplex kan det här tunnelseendet skapa problem i långa loppet.

Ett ytterligare, marknadsliberalt argument hävdar att bara löneförhandlingen mellan styrelsen och vd:n är rättvis spelar det ingen roll hur hög ersättningen blir, så länge båda parterna är fullt informerade och i någon mening oberoende av varandra.

Inte heller det köper Alexander Andersson. Han menar nämligen att det finns en ”informationsasymmetri” mellan vd och styrelse, där vd:n är på företaget varje dag medan styrelsen kanske träffas ett par gånger per år.

– Vd:n är den som ger information till styrelsen om hur väl företaget mår och hur bra det kan gå inför nästa år eller kvartal. Från vd:s perspektiv är det rimligt att sätta så låga krav på sig själv som möjligt och få ut så mycket för det som möjligt. Så om vd:n inte måste berätta hela sanningen har han eller hon ingen anledning att göra det.

Sett från andra hållet finns det få skäl för en styrelsemedlem att strama åt inkomsten för vd:n. Om man krånglar finns ytterst risken att man blir sparkad från styrelsen. Om man dessutom inte har särskilt mycket innehav i företaget blir saken ännu mer oproblematisk – då är det ju inte ens de egna pengarna man gamblar bort.